25-årsminne i Vatikanen. Nyvalde Johannes Paulus II lyckades undvika att kriget bröt ut.

(01.12.09) För 25 år sedan tecknades fredsavtalet mellan Chile och Argentina, den 29 november 1984. För att fira detta tog påven Benedictus XVI emot Chiles president Michelle Bachelet Jeria, och Argentinas president Cristina Fernandez de Kirchner under en privat audiens på lördagen i den Klementiska Hallen i det Apostoliska Palatset i Vatikanen. Ceremonin uppmärksammade den avgörande rollen som påven Johannes Paulus II hade som fredsmedlare då han 1978 motarbetade en konflikt mellan Chile och Argentina.

Msgr. Faustino Sainz Muñoz som då var en av de närmaste medarbetarna under medlingen och numera är nuntie i Storbritannien talade med Vatikanradion om vad som var den viktigaste faktorn som bidrog till att avvärja konflikten mellan Chile och Argentina. Vid slutet av 1978, efter år av hot, och stark spänning mellan militärregimerna Chile och Argentina, hade man beslutat att börja kriget. På Chiles sida var Augusto Pinochet general och på Argentinas sida Jorge Videla. Konflikten mellan Santiago och Buenos Aires hade sina rötter så djupt som 1888, och berörde många frågor, främst gränsfrågor, och Beaglekanalen, en strategisk passage mellan Stilla Havet och Atlanten som de båda ville kontrollera.


Kriget var en fråga om dagar när påven Johannes Paulus I uppmanade de två ländernas biskopar att göra allt som stod i deras makt för att främja freden, och uppmuntra till att arbeta för ömsesidighet och generositet i förhållande till varandra. Men som vi vet varade Johannes Paulus I:s pontifikat endast drygt en månad och redan från dagen då hans efterträdare valdes, förstod han allvaret och beslutade sig för att skicka kardinal Antonio Samore för ett sista försök att undvika kriget. Det var julen 1978. ”De två regeringsmännen såg i kardinalens erbjudande den möjligheten de sökte för att de egentligen ville undvika krig”, säger Msgr. Faustino Sainz Muñoz. Kriget var ett led i den avgrundsväg de slagit in på, så när Johannes Paulus II erbjöd att hjälpa dem, såg de möjligheten att hitta en väg ut, med en befintlig möjlighet till en lösning på tvisten.



Den 8 januari 1979 i Montevideo i Uruguay, skrev de båda statsmännen på ett dokument där de gick med på Johannes Paulus II:s fredsförhandling, och efter nästan sex år långa och komplicerade förhandlingar i Vatikanen, skrev de på ”Traktaten för Fred och Vänskap” den 29 november 1984. Efter detta första och viktiga juridiska dokument har ett flertal överenskommelser undertecknats, som tyder på att en när en sann fred är sökt och önskad, är den möjlig.



Historieböckerna påminner idag om att kriget undveks tack vare den nyvalde påven, den sanna protagonisten som lyckades övertyga om använda förnuftet som vapen mot de oförnuftiga vapnen. I sitt tal till presidenterna i lördags underströk påven Benedictus XVI hur tillfredställande det är att se hur frukten av traktaten under dessa 25 år ha gjort länderna till brodersländer stärkta av samarbete och integration. ”Traktaten är ett lysande exempel på den mänskliga andens vilja att ha fred, mot det irrationella krigets och våldets grymhet som medel att lösa konflikter (...) och "därför är det nödvändigt att hålla fast vid alla tillfällen med beslutsamhet i försöken att lösa tvister med en verklig vilja att använda dialog och samförstånd, med tålmodiga förhandlingar och nödvändiga åtaganden, med hänsyn till allas rättmätiga krav och legitima intressen.". Detta är möjligt, sa påven, om de personer, som har som uppgift att tjäna medborgarna, stöds "av starka moraliska övertygelser, och har i sinnets frid en ”ständig strävan efter det gemensamma bästa, på nationell, regional och global nivå ".

Att uppnå fred i praktiken är ett steg i att främja det verkliga livet, som respekterar mänsklig värdighet i sin fullhet, och stärker familjen i den grundläggande roll den har i samhället. Fred kräver också att man bekämpar fattigdom och korruption, och ger tillgång till kvalitativ utbildning för alla, ekonomisk tillväxt, en konsoliderad demokrati och avskaffandet av våld och utnyttjande, särskilt mot kvinnor och barn " .



Efter mötet med påven begav sig de två presidenterna med delegationer till Johannes Paulus II grav i kryptan i Peterskyrkan och efter en stund i bön lämnade de en krans vid hans grav, som tecken på tacksamhet och vördnad.