Gamla och nya former av kolonialism hindrar utvecklingen i Afrika

(02.10.09) Afrika kan förvandlas till en verkstad för solidaritet mellan folken och för samlevnad mellan olika religioner. Om arvet från kolonialismen fortfarande skapar konflikter och motsättningar, ser man å andra sidan ett dagligt utövande av dialogen och sökandet efter den fredliga samlevnaden. I denna situation, som säkert inte är lätt, har Kyrkan en fundamental uppgift - att tala för de som ingen talan har. Inför den speciella synoden för Afrika, som äger rum mellan den 4 och 25 oktober i Vatikanen, berättar nigerianen mons. Chidi Denis Isizoh hos det Påvliga rådet för den interreligiösa dialogen, om en del utmaningar som väntar den afrikanska kontinenten, i en intervju för Vatikanradion. På frågan om hur situationen för närvarande är angående relationerna med katolikerna, svarar mons. Isizoh:

”Mestadels är de goda. Katoliker, kristna i allmänhet och anhängarna till andra religioner, särskilt den afrikanska religiösa traditionen och muslimerna, lever och arbetar tillsammans på de flesta platserna. Religionen är inte något åtskiljt från de övriga aktiviteterna i livet. Den är en levnadsstil. Många afrikanska språk har inte något ord för att definiera religionen. Den vanligaste formen av relation mellan kristna och anhängare till andra religioner är den som gäller dialogen i livet och i samarbetet, där varje person uttrycker idealen i sin religion - såsom att vara goda grannar, hederliga människor, att visa omtanke för den som befinner sig i svårighet, att ställa pengar och kapaciteter till förfogande för byns allmänna bästa, att delta i den avgörande processen för samhällets utveckling och att försöka kämpa mot kriminaliteten. Till dessa gemensamma områden för varje person med sig de värden, som den fått av sin religion.

I Afrika är människorna för det mesta glada att vara tillsammans och arbeta i projekt av kollektivt intresse i kontinentens byar och städer. Ofta fördjupar de inte de teologiska frågorna i sina religioner, även om Benedictus X VI har uppmanat till en djup nivå av dialog i sanningen och barmhärtigheten.

Anhängarna till den traditionella religionen i Afrika är vanligtvis vänner till de kristna. Under förra seklet tillhörde många nydöpta tidigare denna religion. I flera afrikanska länder är också relationerna mellan kristna och muslimer goda. Detta är en god nyhet som ofta inte tas upp av de viktigaste massmedia. Naturligtvis finns det en del undantag till denna goda relation - jag tänker på de två, tre länder, där det lite då och då förekommer intolerans och där en del politiska ledare manipulerar de religiösa känslorna för att uppnå egna syften. Det är nödvändigt att de religiösa ledarna samarbetar för att undvika att politikerna och andra intresserade grupper utnyttjar religionen i eget syfte.

Dialogen mellan kristna i det subsahariska Afrika har en viktig fördel. Den traditionella religionen i Afrika har en social och kulturell kontext, som ger de kristna och muslimerna möjligheten att förstå varandra. Det är ofta lätt för dem att förstå de respektive tankemodellerna. I Afrika samarbetar de kristna och muslimerna på åtskilliga områden. På det som gäller undervisningen kan de samarbeta för att utrota analfabetismen och bristen på undervisning. De kan bidra till att inskärpa en sund moralitet i ledningen av staten, lära sina troenden rättigheterna och plikterna i samhället, samarbeta i kampen mot fattigdomen. De kan även bidra till att främja en sund demokrati - till exempel genom att tillsammans kontrollera valen och modigt fördöma regelbrott. De har även möjligheten att främja den sociala rättvisan och ärligheten i det allmänna och privata livet och be politikerna att redogöra för sina handlingar”, säger mons. Isizoh och så får han en fråga om utvecklingen i Afrika med anknytning till Benedictus XVI:s sista encyklika och svarar:

”Påvens encyklika har någonting att säga till varje människa och varje folk. Vad Påven säger att ”det inte är tillräckligt att göra framsteg endast ur ekonomisk och teknologisk synpunkt” det anser jag vara mycket viktigt - och den starka tonvikten vid hela människans utveckling betraktar jag såsom väsentlig. Vad gäller Afrika, skulle jag vilja säga att kontinenten har gjort framsteg i andan av encyklikorna ”Populorum Progressio” och ”Caritas in veritate” i många sektorer i det internationella samarbetet, i försvaret av livets och familjens värden, i undervisningen, demokratin, den nationella dialogen och i debatterna om samlevnaden. En del hinder fördröjer dock utvecklingens framgång. Kolonialismens arv är ännu idag synligt. Fusionen av olika etniska grupper till en moderna nationer, utan vilken gränserna mellan länderna idag skulle vara mycket annorlunda, är enligt mig ett svårt hinder som försenar utvecklingen. Mestadels lider de afrikanska länderna av den bisarra fusionen som kolonialismen utförde av olika folk, som massmedia ofta kallar stamgrupper. Ända sedan början uppstod det spänning i deras strukturer och lite då och då exploderar den. Detta leder till konflikter och strider för makten och för kontrollen av naturtillgångarna. Det är sant att efter så många år så har de minsta länderna och med färre etniska grupper lyckats acceptera denna tvångsunion, men de största länderna kommer att vara tvungna att förhandla och finna kompromisser i lång tid framåt. Detta är uppenbart i länder, såsom Demokratiska republiken Kongo, Nigeria, Sydafrika och Sudan. Denna långa nationella debatt om deras existens fördröjer utvecklingen.

Andra hinder på vägen för en autentisk utveckling är önskan om omedelbar rikedom, korruptionen och ledarnas opålitlighet. Och så finns emigrationen - en del afrikaner, som misströstar på grund av bristen på villkoren för ett värdigt liv i sina länder, försöker att emigrera till s.k. ´grönare betesmarker´. Denna hjärnflykt utomlands är ett hinder för utvecklingen. Liksom även analfabetismen och bristen på undervisning är det. En del människor tror fortfarande att undervisningen, som ges i skolorna, är negativ för deras religion och för samhället. Säkert finns sedan en del länder på det norra halvklotet, som konspirerar på internationell nivå för att behålla vad de har och förhandla om vad de andra har. Det handlar om problemet angående de orättvisa villkoren för den internationella handeln. I denna tid av globalisering är dessutom en del värden som uppskattas av afrikanerna hotade, särskilt livet och familjen”, säger mons. Isizoh. Och på frågan om vilket bidrag Kyrkan kan ge för att främja försoning, rättvisa och fred i det afrikanska samhället, svarar han:

”Vi alla ber för att denna, den andra biskopssynoden för Afrika, skall ha framgång. Valet av teman, såsom försoningen, rättvisan och freden, visar hur vital den afrikanska Kyrkan är i sitt ansvar gentemot kontinenten. De sista 50 åren har dominerats av frågor angående självständigheten och skapandet av nationella verkligheter. I sin kamp för politiskt oberoende och självstyrelse har många afrikanska länder upplevt krig, konflikter och tvister. Till slut skulle man kunna fråga sig - vad kommer det att bli av Afrika? Det är detta som synoden kommer att ägna sig åt. Och det är viktigt att iakttaga ordningen av elementen som temat utgörs av. Först försoningen, sedan rättvisan och så freden, för försoning och rättvisa leder till fred.

Mycket ofta märker vi, i den nuvarande världen, att det första som man tänker på att göra efter krigssituationer är att ställa de s.k. krigsbrottslingarna inför rätta för att döma och fängsla dem och i en del fall döda dem. Men åstadkommer detta fred? Nej. Sådana handlingar är ett sätt som människorna har för att hämnas. För en del människor ger detta lindring åt såren och en känsla av att de skyldiga har straffats. Men lindrar detta verkligen såren efter kriget och konflikten? Det tvivlar jag på.

Det finns ett annat sätt för att läka samhället efter krig och konflikter - försoningen, som även är ett evangeliskt värde. Kristus själv anbefaller den. Ett afrikanskt land, Sydafrika, har tillämpat denna princip, och föreslagit det för världssamfundet såsom alternativ till domstolen för krigsbrott. Kyrkan har en vital roll och talar för dem som ingen talan har. Den talar för de marginaliserade och förtryckta människorna i samhället och leder kränkta personer till försoning. Hur man skall utföra detta kommer antagligen att vara en av de viktigaste diskussionspunkterna under Synoden”, säger mons. Isizoh och om prästkallelserna i Afrika framhåller han:

”Såsom Johannes Paulus II sa är prästerskapet en gåva och vi har anledning att tacka Gud för ökningen av prästkallelser i Afrika. Somliga personer, som inte tycks tro på Guds gåva till människorna, tror att det är ekonomiska svårigheter som driver många unga män till att bli präster. Jag kan intyga att många av dessa inte kommer från de fattigaste familjerna i Afrika och att många av deras anhöriga inte är överens om deras val. En del har blivit missionärer i sina hemländer eller avlägsna länder, där livet är mycket sämre än på deras hemorter.

Detta speciella år skall vi tacka Gud för de talrika afrikanska prästerna som verkar i isolerade byar. Många av dem tar sig fram flera kilometer med cykel eller motorcykel för att besöka sina församlingsmedlemmar och de får ingen fast summa pengar för sitt uppehälle. Vi kan inte ignorera generositeten hos våra kristna som underhåller dessa präster”, så säger nigerianen mons. Chidi Denis Isizoh, hos det Påvliga rådet för den interreligiösa dialogen, i en intervju med anledning av Biskopssynoden för Afrika som startar den 4 oktober.