Benedictus XVI: s sociala encyklika "Caritas in Veritate” - en syntes

(07.07.09) Idag utgav Benedictus XVI sin sociala encyklika "Caritas in Veritate". Påven bygger vidare på Paulus VI: s vision om en verklig mänsklig utveckling som kräver framsteg inom moral och andlighet, i tillägg till materiella framsteg. Paulus VI: s utvecklingslära, skriver Benedictus XVI, är ”vår tids Rerum Novarum”.

"Kärlek i sanningen" inleder Benedictus XVI, "är den viktigaste drivkraften bakom den autentiska utvecklingen av varje person och av hela mänskligheten”. Det är just denna gåva av kärlek i sanningen som Jesus Kristus vittnade om ”genom hans jordiska liv och framför allt genom hans död och uppståndelse”. Dessutom, förklarar Benedictus XVI "står kärleken i centrum för Kyrkans sociallära".

I dagens värld, skriver påven att han ser hur kärleken "tolkas felaktigt” och hur kärleken ”töms på innebörd" och att detta riskerar att "misstolka kärleken, skilja den från etiskt liv och under alla omständigheter undervärdera den".

De områden där denna snedvridning av kärleken ofta sker är: "de sociala, juridiska, kulturella, politiska och ekonomiska områdena - de sammanhang, med andra ord, som är mest utsatta för denna fara - den avfärdas som irrelevant för tolkningen och riktningen av moraliskt ansvar".

För att rätta till denna snedvridning av kärleken behövs att vi ingjuter den med sanningen, skriver påven. "På detta sätt, tilläger han, tjänar vi inte endast kärleken upplyst av sanningen, vi bidrar också till att ge sanningen trovärdighet och visar på dess övertygande och autentiska kraft inom det sociala livets praktiska ramar.”
 
Sanningen konstaterar han, "befriar även kärleken från emotionalismens begränsningar” och gör det möjligt för kvinnor och män "att släppa sina subjektiva åsikter och intryck” och ”öppna och förena våra sinnen i kärlekens logos”.

Benedictus XVI återvänder till ett tema som han talade om precis innan han valdes till påve. Den Helige Fadern påpekar att i det aktuella sociala och kulturella sammanhanget, ”där det finns en utbredd tendens att relativisera sanningen, hjälper den som utövar kärlek i sanningen människor att förstå att kristendomens värden är inte bara nyttigt utan också avgörande för att bygga ett gott samhälle och för en väsentlig mänsklig utveckling".

"En kristen kärlek utan sanning" varnar påven, "skulle vara mer eller mindre utbytbar med en samling goda avsikter, till hjälp för den sociala sammanhållningen, men av föga betydelse”. ”Med andra ord skulle det inte längre finnas någon verklig plats för Gud i världen."

"Utan tillit och kärlek till vad som är sant, finns det inget socialt samvete och ansvar, och sociala åtgärder börjar tjäna privata intressen och maktens logik, vilket leder till social splittring, särskilt i ett globaliserat samhälle under svåra tider som vår eget” skriver Benedictus XVI.

Kyrkan ser hennes trohet gentemot sanningen som trohet gentemot människan, noterade påven, och sade att trohet gentemot sanningen är ”frihetens enda garanti" och för "möjligheten till en väsentlig mänsklig utveckling".
 
"Kyrkan söker därför efter sanningen, utropar den outtröttligt och känner igen den när den visar sig. Sanningens mission är något som Kyrkan aldrig kan avstå ifrån. Hennes sociallära är en särskild dimension i denna förkunnelse: hon står i tjänst till sanningen som befriar oss. Kyrkans sociallära är öppen för sanningen från samtliga kunskapsområden, hon tar emot den, skapar en enhet ur de fragment där det ofta har hittats och förmedlar det inom det ständigt föränderliga livsmönstret av samhällen och nationer".

Benedictus XVI berör även det gemensamma bästa. Han skriver att söka det gemensamma bästa är ”rättvisans och kärlekens krav". Att ta ställning för det gemensamma bästa innebär både att ta hand om och delta i den "samling av institutioner som ger struktur åt samhällslivet, juridiskt, civilrättsligt, politiskt och kulturellt, vilket gör det till en polis, eller stad", skriver han.

Den Helige Fadern vänder sig sedan till Kyrkans historiska undervisning om det sociala livet med att notera att det har gått över fyrtio år sedan "den stora Paulus VI" skrev "Populorum Progressio", som förklarde innebörden av en "väsentlig mänsklig utveckling".

Johannes Paulus II hyllade 20-årsdagen av "Populorum Progressio" genom att publicera encyklikan "Sollicitudo Rei Socialis" påminner oss påven. Fram till denna tidpunkt hade endast Leo XIII: s "Rerum Novarum" hyllats på detta sätt.

"Nu när ytterligare tjugo år har gått," skriver Benedictus XVI, "vill jag uttrycka min övertygelse om att ”Populorum Progressio” förtjänar att betraktas som ”vår tids Rerum Novarum”, "som kastar ljus på mänsklighetens vandring mot enighet."

Sammanfattningsvis beskriver Benedictus XVI samhällets nuvarande situation, och presenterar utövandet av kärlek i sanningen som en "stor utmaning för Kyrkan i en värld som blir gradvis allt mer globaliserad". "Risken för vår tid, varnar han, är att människors och nationers ömsesidiga beroende inte motsvaras av en etisk interaktion av samveten och sinnen som skulle ge upphov till verklig mänsklig utveckling."

När Paulus VI promulgerade hans budskap om väsentlig social utveckling, förmedlade han två viktiga sanningar: "att Kyrkan i hela hennes varande och handling ... är engagerad i arbetet för att främja en väsentlig mänsklig utveckling" och att "en autentisk mänsklig utveckling behandlar hela personen i alla hennes dimensioner". ”Med andra ord, förklarar Benedictus XVI, nekar man det eviga livet, nekar man andningsutrymmet för mänskliga framsteg i världen.”

Medan han föreslog begreppet om utveckling i "mänskliga och kristna termer”, lade Paulus VI fram den kristna kärleken som den oumbärliga kraften till förmån för utvecklingen, påpekar påven. "Motiverad av en önskan att göra Guds kärlek fullt synlig för dagens kvinnor och män, tog Paulus VI kraftfullt upp viktiga etiska frågor, utan att ge efter för sin tids kulturella brister."

Redan på 1960-talet, noterade påven, varnade Paulus VI mot den "teknokratiska ideologin som är så utbredd i dag." Att anförtro "hela utvecklingsprocessen till endast tekniken" identifierade han som en "stor risk" eftersom "det skulle sakna en inriktning”.

"Teknik, i sig, är ambivalent," skriver Benedictus XVI och tillägger att medan "några idag skulle vara benägna att överlåta hela utvecklingsprocessen till tekniken, ser vi å andra sidan en ökning av ideologier som förnekar i sin helhet utvecklingens värde, som ser det som radikalt anti-mänskligt och bara en källa till förstörelse".

"Detta leder till ett avslag, inte bara av den förvrängda och orättvisa processen med vilken framstegen ibland riktas, utan också av vetenskapliga upptäckter, som, om de används på rätt sätt, skulle kunna tjäna som en möjlighet till tillväxt för alla."

Den Helige Fadern avslutar sina tankar om Paulus VI: s socialläror med att fundera över vad en värld utan utveckling innebär.

"Tanken på en värld utan utveckling tyder på en brist av tilltro till människan och till Gud. Det är därför ett allvarligt misstag att undervärdera människans förmåga att utöva kontroll över utvecklingens avvikelser eller att förbise det faktum att människan är konstitutionellt inriktat på "att vara mer". Att idealisera den tekniska utvecklingen, eller att överväga en utopi om en återgång till människans ursprungliga naturliga tillstånd, är två kontrasterande sätt att lossa framstegen från en moralisk utvärdering och därmed från vårt ansvar."