"Ord kan övertyga, men föredömen är medryckande". Jean Maria Vianney - kyrkoherdarnas skyddshelgon, ett föredöme för dagens präster.

Vi har under de senaste två veckorna ofta talat om Jean Marie Vianney, eftersom påven Benedictus XVI har valt honom som modell, under Prästerskapets år, som nu pågår. Därför tänkte vi idag lyfta fram Vianney egna ord, och med dem presentera honom. Den ödmjuke kyrkoherden i den lilla byn Ars i sydöstra Frankrike, som blev 1800-talets mest kände kyrkoherde, och som helgon förklarad alla kyrkoherdars skyddshelgon.

Jean Marie Vianney har inte efterlämnat stora teologiska verk. Han klarade knappt sin prästexamen, latinet var inte hans starka sida och han kunde vare sig argumentera eller predika sade lärarna. Hade det inte varit för abbe Charles Balley, kyrkoherde i Ecully, som såg till att han avslutar sina studier och vigde honom till präst i Grenoble, hade Cure d'Ars kanske aldrig blivit präst.

1821 blir han alltså sänd som kyrkoherde till Ars, en by med 300 invånare, som har svårt att acceptera honom. Men bara några år senare börjar det strömma människor till byn, till kyrkoherden, nästan som pilgrimer, för att bikta sig för honom och lyssna till hans predikningar. Fader Vianney, eller Cure d’Ars, som han oftast kallas, hånades av andra präster, och anmäls av biskopen för det han kallar Cure d’Ars ”konstigheter”. Men de troende söker sig till hans biktstol där han blir sittande mer och mer. Man har upptäckt att han har en oerhörd talang att orientera människor och trösta dem - han fyller dem med hopp.

Nu ska vi citera några av hans kända fraser:

Gud är så god att trots alla förolämpningar som vi ger honom, leder han oss till himlen, nästan mot vår vilja – Han är som en moder som bär sitt barn på en farlig stig, och som är fullt upptagen med att undvika farorna, medan hennes barn sparkar henne och behandlar henne illa.

 
Det som Gud framför allt ber oss om är tillit. När han tog på sig våra liv på sina axlar, går hans godhet och rättvisa till att hjälpa oss i nöden.

 
Er rikedom kan endast mätas med hur stor er tillit till Försynen är.

När man älskar sina kors, har man inga, men när man skjuter dem ifrån sig, krossas man under dem.

 
Man ser att kärleken till Gud är äkta när den visar sig genom de handlingar man gör för att honom.

 
Om någon säger till er. ”Jag vill bli rik, vad ska jag göra?” är svaret ”Arbeta”. Då så, och vad gäller att komma till himlen, måste man lida.

 
Vårt största kors är vår rädsla för korset.

 
Personer av världen bedrövas av att ha kors, de sanna kristna bedrövas då de inte har några.

 
Allting går bra om vi bär våra kors.

 
De flesta människor vänder ryggen till korset och flyr. Ju mer de springer, desto mer förföljer de korset. Vi borde springa efter korset som den girige springer efter pengar.

 
Människan har en vacker funktion – att älska och att be. Detta är människans glädje på jorden.

 
Det är hur mycket vi har älskat som beräknar vår plats i himlen.

 
Sättet att bekämpa djävulen på då han väcker hatiska tankar i oss mot någon som har gjort oss illa, är att genast börja be för dessa människor.

 
Ju mer vi ber, desto mer vill vi be. Liksom fisken som först simmar vid ytan och sedan dyker ner, djupare och djupare, dyker själen och förlorar sig i sötman att tala med Gud. Tiden verkar aldrig lång när man ber.

 
Ord kan övertyga, men föredömen är medryckande.

Och det är precis det föredöme som påven önskar att Jean Maria Vianney ska vara för prästerna. Ett föredöme som inspirerar att efterlikna. Med enkel och folklig ton gick Cure d’Ars rakt till kärnan och rakt till hjärtat, och lyckades sprida tillit, mod, uthållighet, godhet och ödmjukhet och framför allt tro, i människorna som sökte sig till honom. Han avled 1859, efter ett liv i mässan och biktstolen. 1925 helgonförklarades han av påven Pius XI.