Påven på Tempelberget. Förnuft, frihet och kärlek befriar människan från hat och hämnd

(12.05.09) Klockan 9 på tisdagmorgonen tog Stormuftin i Jerusalem emot påven på Tempelberget vid Klippdomen, som är den äldsta muslimska helgedom i det Heliga Landet. Den första helgedomen byggdes 640, på 1100-talet gjorde Tempelriddarna om den till en kristen kyrka, med namnet Templum Domini, och 1187 blev den åter muslimsk. I byggnadens mest centrala del finns den Heliga Sten på vilken Muhammed bad innan sin Himmelsfärd. Tempelberget är den plats på vilken Abraham nästan offrade sin son Isak, och för de kristna är det platsen för Kristi profetiska ord om templets förstörelse och Jerusalems fall, vilket gör platsen tre gånger helig.

Efter Stormuftins Muhammas Ahmad Husseins välkomstal talade påven till de samlade muslimerna och började som så ofta dessa dagar med det efterlängtade ordet fred. ”Kära muslimska Vänner, As-salamu ’alaikum! Fred till er!

Påven började sitt tal med att reflektera över Abrahams tro – i vilken de tre stora monoteistiska religionerna kan mötas, och finna det som de har gemensamt. ”Alla tror på en Gud, skaparen som råder över allt. Varje religion ser Abraham som sin förfader, en trons man som Gud har gett en särskild välsignelse. Alla har samlat följeslagare under århundradenas gång och har inspirerat ett rikt andligt, intellektuellt och kulturellt arv.”

I en värld som är härjad av splittring fungerar denna heliga plats som en sporre och en utmaning för män och kvinnor av god vilja att sträva efter att övervinna missförstånd och konflikter i det förflutna, och vända in på den uppriktiga dialogens väg, som har som mål att bygga en rättvis värld för de kommande generationerna”.

Vi får utgå ifrån vår tro att den Ende Guden är rättvisans och barmhärtighetens oändliga källa”, fortsatte påven, ”eftersom dessa två finner den perfekta enheten i honom. De som bekänner Hans namn har som uppgift att engagera sig för rättvisan samtidigt som de imiterar hans nåd, eftersom båda dessa attityder till sin natur är inriktade på människosläktets fredliga och harmoniska samexistens”.

”Av denna anledning bör man utgå från att de som dyrkar en Gud visar att de bygger på och gå mot hela människosläktets enhet. Med andra ord, troheten till Gud, Skaparen, den Högste, leder oss till att inse att människorna är i grunden kopplade till varandra, eftersom deras existens kommer ur en enda källa, och de har ett gemensamt mål. Märkta av en outplånlig gudomlig bild, är människorna kallade att spela en aktiv roll att jämna ut splittringar och att främja den mänskliga solidariteten”.

”Detta innebär ett tungt ansvar för oss. De som hedra den Ende Guden, tror att Han ser människan som ansvarig för sina handlingar. Kristna hävdar att Guds gåvor; förnuftet och friheten är grunden för detta ansvar”, sa påven och förklarade den kristna synen att förnuftet öppnar förståelsen för den mänskliga familjens gemensamma natur och öde; och att friheten driver hjärtat att acceptera den andra och att tjäna henne i kärlek. ”Den odelbara kärlek till Gud och kärleken till vår nästa, bli kärnpunkten kring vilken allt annat kretsar. Detta är anledningen till varför vi outtröttligt arbetar för att skydda människornas hjärtan från hat, vrede eller hämnd.”

Påven avslutade sina ord till muslimerna med att säga att han är i Jerusalems som trons pilgrim, och försäkrade dem att det är kyrkans brinnande önskan att samarbeta för människofamiljens välfärd. ”Kyrkan är övertygad att löftet till Abraham var universellt och omfattar alla män och kvinnor oavsett ursprung eller sin sociala status”, sa påven och uttryckte sitt hopp, medan den respektfulla dialogen mellan kristna och muslimer fortsätter, om att dessa kan upptäcka att Gud är en, och i det bunden till den mänskliga familjens enhet.

”Genom att överlämna sig till hans kärleksfulla plan och studera de lagar som är inskrivna i kosmos och i det mänskliga hjärtat…, kan alla fortsätta att hålla ögonen fast på hans absoluta Godhet, och aldrig bortse från hur den återspeglas i ansiktet på andra”.

Och med dessa ord tackade påven och bad Gud om allas välsignelse, medan han fortsatte sin dag till Klagomuren.