"Må deras lidande aldrig förnekas, bagatelliseras eller glömmas bort!". Benedictus XVI besöker förintelsemuseet Yad Vashem

(11.05.09) För andra gången idag citerade påven profeten Jesaja då han började sitt tal i förintelsemuseet Yad Vashem, klockan 17.45 på måndageftermiddagen: ”de skall i mitt hus, inom mina murar, få ett namn… Ett evigt, oförgängligt namn skall jag ge dem”.


”Detta avsnitt ur profeten Jesaja bok erbjuder två enkla ord som uttrycker denna ärevördiga plats djupa betydelse, sa påven. Yad - "minne" shem - "namn". Jag har kommit hit för att i tystnad inför detta monument som hedrar minnet av de miljoner judar dödades förintelsens fruktansvärda tragedi, Shoah. De förlorade sina liv, men de förlorade aldrig sina namn: namnen är permanent inristade i hjärtat på deras kära, i sina medbröder i fångenskapen, och i de som är fast beslutna att inte låta en liknande grymhet dra skam över mänskligheten. Men framförallt är deras namn outplånligt inristade i Gud den Allsmäktiges minne”.


Det var Israels parlament Knesset som 1953 beslutade sig för att bygga minnesmonumentet Yad Vashem: som utgörs av ett minnesrum, ett museum, ett konstgalleri, ett arkiv och en sal med namnen. Inför en ständigt brinnande låga, är 3 miljoner namn inristade på judar från 22 länder. I minnesrummet för barnen står 1 miljon namn på barn som dödades i koncentrationsläger. Påven Johannes Paulus II besökte Yad Vashem år 2000, och idag följde Benedictus XVI hans spår.


”Man ska inte stjäla sina grannars ägodelar, möjligheter eller frihet, sa påven. Man kan bygga upp ett listigt nät av lögner för att övertyga andra om att vissa grupper inte förtjänar respekt. Men man kan ändå inte någonsin, trots ansträngning, beröva annan människas hennes namn”.


”Den Heliga Skriften lär oss vikten av namnen när någon har fått ett uppdrag eller en speciell gåva. Gud kallade Abram "Abraham", eftersom han skulle bli "fader till många folk" (Gen 17.5). Jacob kallades "Israel" eftersom han hade "kämpat med Gud och med människorna och hade vunnit" (se Gen 32,29). De namn som förvaras i detta ärevördiga monument kommer alltid att ha en helig plats bland Abrahams oräkneliga ättlingar. Liksom för Abraham, prövades deras tro. Liksom för Jakob, blev de nedsänkta i kampen mellan gott och ont, medan de samtidigt kämpade för att urskilja den Allsmäktiges plan. Må namnen på dessa offer aldrig förgå! Må deras lidande aldrig förnekas, bagatelliseras eller glömmas bort! Må alla människor av god vilja utrota allt det som kan leda till liknande tragedier, från det mänskliga hjärtat”.


”Den katolska kyrkan, som engagerar sig för att sprida Jesu lära och strävar efter att imitera kärleken för varje person, känner djupt medlidande för dessa offer”, sa påven. På samma sätt ställer sig kyrkan bredvid dem som i dag är utsatta för förföljelse på grund av ras, färg, livssituation eller religion - deras lidande är kyrkans, liksom deras hopp om rättvisa. Som biskop av Rom och Petri efterföljaren upprepar jag – det som min föregångare sa - kyrkans engagemang är att outtröttligt be och arbeta, för att säkerställa att hat aldrig råda i hjärtan i människornas hjärtan. Abrahams, Isaks och Jakobs Gud är fredens Gud (jfr Ps 85,9)”.


”De Heliga Skrifterna lär oss att det är vår skyldighet att påminna världen om att Gud lever, även om vi ibland har svårt att förstå hans mystiska och outgrundlig vägar. Han har visat sig själv och fortsätter att agera i mänsklighetens historia. Han råder ensam över världen med rättvisa och dömer alla människor med rättvisa (jfr Ps 9:9)”.


”Medan vi ser på de ansikten som reflekterar sig i vattenspegeln som i tysthet sträcker ut sig på denna minnesplats, kan vi inte låta bli att påminnas om att var och en av dem har ett namn. Jag kan föreställa mig deras föräldrars glada förväntan, medan de väntade på att deras barn skulle födas. Vilket namn de skulle ge detta barn? Vad som skulle bli av honom eller henne? Vem hade kunnat ana att de skulle dömas till ett sådant sorgligt öde!”


Medan vi är här i tystnad, ekar fortfarande deras gråt i våra hjärtan. Det är ett rop som stiger mot alla former av orättvisor och våld. Det är ett ständigt fördömande av oskyldig blodutgjutelse. Det är Abels rop som stiger från jorden till den Allsmäktige. I vår orubbliga tillit till Gud, ger vi röst åt den sorg som är full av betydelse, både för judar och kristna, sa påven och avslutade med att läsa ur Klagovisorna:
 
”Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig./ Varje morgon är den ny -stor är din trofasthet. /Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom. / Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom./ Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren". (Klag 3,22-26).


Kära vänner, jag är djupt tacksam mot Gud och mot er, att jag fick tillfället att stanna upp här i tystnad, en tystnad för att minnas, en tystnad för att hoppas.