Må ingen dra sig tillbaka i denna fredliga kamp som inleddes med Kristi Påsk, sa Benedictus XVI under Urbi et Orbi

(13.04.09) Över 100 000 troende tog emot påven under jubel då han klev ut på centralbalkongen på Peterskyrkan, efter att ha firat påskmässan på Petersplatsen, som dagen i ära hade fantastiska blomsterarrangemang, en gåva från Holland.
100 000 människor som redan från morgonens första timmar hade sökt sig dit för att ta de av påvens budskap - Urbi et Orbi - till staden och världen, ett hoppets budskap – för Kristus och hans Uppståndelse är människans ända hopp. Utan den finns det ingen utväg för människan och varje hopp är en illusion. Vi behöver inte stå förtvivlade inför döden, påminde påven om, för Kristus har en gång för alla dragit upp det onda med rötterna.

Påven började sitt budskap med önska alla glad påsk genom att citera den helige Augustinus: ”Herrens Uppståndelse, vårt hopp”. Med dessa ord förklarade den store biskopen för sina troende att Jesus har uppstått för oss, så att vi inte är förtvivlade över att vi är destinerade att dö, därför att vi tror att livet är fullkomligt slut med döden. Kristus har uppstått för att ge oss hoppet.

En av de frågor som oroar människan och berör dess djupaste existens är: Vad kommer efter döden? Denna gåta svarar dagens högtid på, sa påven. Döden har inte sista ordet, eftersom livet triumferar i slutändan. Denna vår övertygelse baserar sig inte endast på mänskliga resonemang, utan på vår tros historiska faktum: Jesus Kristus korsfäst och begraven, har uppstigit med sin förhärligade kropp. Jesus har uppstått, så att även vi, genom att tro på honom, kan få evigt liv. Denna förkunnelse är kärnan i evangeliets budskap. Aposteln Paulus säger det med styrka: ”Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro.” och han tillägger: ” Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor”(1 Kor 15,14.19).

I påskens gryning erövrar ett nytt hopp världen: från och med den dagen har vår uppståndelse redan börjat, eftersom påsken inte endast markerar ett historiskt ögonblick, utan även lanserar ett nytt villkor: Jesus har inte uppstått för att hans minne ska förbli levande i hans lärjungars hjärtan, utan för att hans själv förblir levande i oss, och för att vi i honom redan kan få en försmak av det eviga livets glädje.

Uppståndelsen är inte en teori utan en historisk verklighet som människan Jesus Kristus har uppenbarat genom hans "Påsk", hans "övergång", som har öppnat ett "ny väg" mellan jorden och himlen (jfr Heb 10,20). Det är inte en myt eller en dröm, inte en utopisk vision, inte heller är det en saga, utan en unik och icke återupprepbar händelse. Jesus från Nazareth, Marias son, som vid solnedgången på fredagen togs ner från korset och blev begraven, har segrande lämnat graven.

Faktum är att i gryningen av den första dagen efter sabbaten, fann Petrus och Johannes graven tom. Maria från Magdala och de andra kvinnorna mötte den uppståndne Jesus, de två lärjungarna i Emmaus kände igen honom då han bröt brödet, den Uppståndne uppenbarade sig för apostlarna på kvällen vid Pingsten, liksom för många andra lärjungar i Galiléen.

Förkunnandet av Herrens uppståndelse lyser upp de mörkaste områdena i världen vi lever i. Jag tänker särskilt på materialismen och nihilismen; på visionen om att världen inte kan se bortom det som kan bestyrkas experimentellt, och därför falla tillbaka på den tröstlösa tomma känslan av att ingenting är den mänskliga existens sista landningsplats.

Det är ett faktum att om Kristus inte hade uppstått, skulle detta "tomrum" ha övertaget. Om du tar bort Kristus och hans uppståndelse, finns det ingen utväg för människan och varje hopp är en illusion. Men just i dag brister tillkännagivandet av Herrens uppståndelse ut, och besvarar de skeptiskas återkommande fråga, som också nämns i Predikaren: "Säger man om något: Det här är nytt? " (Pred 1,10). Ja, svarar vi: på påskmorgonen förnyades allt. Döden och livet drabbade samman i en stordådig duell. Livets Herre var död;/ men nu triumferar han, levande. Detta är nyheten! En nyhet som förändrar livet för de som accepterar den, vilket skedde för helgonen. Som exempelvis skedde för aposteln Paulus.

Flera gånger under det Paulinska året, har vi haft tillfälle att meditera över denne store Apostel. Saul från Tarsus, de kristnas värste förföljare, träffar den Uppståndne Kristus på vägen till Damaskus, och han "erövrades". Resten vet vi. Paulus skriver senare till de kristna i Korint: " Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit" (2 Kor 5:17). Vi ser på denna stora evangeliserare, som med hans missions djärva entusiasm, förde evangeliet till många människor i världen vid den tidpunkten. Hans undervisning och hans exempel uppmanar oss att söka Herren. Han uppmuntrar oss att lita på honom, för nu är känslan av ”intet”, som tenderar att förgifta mänskligheten, överväldigad av uppståndelsens ljus och hopp. Nu är Psaltarens ord sanna och riktiga: " så är inte mörkret mörkt för dig,/ natten är ljus som dagen, /själva mörkret är ljus" (139 [138], 12). Det är inte längre tomrum som omsluter allt, utan Guds kärleksfulla närvaro.

Om det är sant att döden inte längre har någon makt på människan och världen, så finns det fortfarande många, alltför många tecken på hans gamla välde. Om Kristus har dragit upp det onda med roten, behöver han dock män och kvinnor i alla tider och på alla platser, som hjälper honom att hävda sin seger med hans egna vapen: rättvisans och sanningens vapen, barmhärtigheten, förlåtelsen och kärleken. Detta är det budskap som jag under min senaste apostoliska resa till Kamerun och Angola, ville föra med mig till hela den afrikanska kontinenten, som tog emot mig med stor entusiasm och vilja att lyssna. Afrika lider enormt av grymma och ändlösa konflikter som – vilket ofta glöms bort – härjar flera av dess nationer och som leder till att antalet söner och döttrar faller offer för svält, fattigdom, sjukdom, ökar.

Samma budskap kommer jag att upprepa med styrka i det Heliga Landet, dit jag har glädjen att resa om ett par veckor. Den svåra men viktiga försoningen, som är förutsättning för en säker framtid och fredlig samexistens, kan inte förverkligas utan förnyade konstanta och uppriktiga ansträngningar att lösa den israelisk-palestinska konflikten. Från det heliga landet, kommer jag vända min blick till de gränsande länderna, till Mellanöstern, och till hela världen.

I en tid av global brist på mat, finansiell turbulens, gammal och ny fattigdom, oroande klimatförändring, våld och misär som tvingar många att lämna sina hem på jakt efter en mindre osäker levnad, av ständigt hotande terrorism och växande rädsla inför framtiden, är det angeläget att återupptäcka de perspektiv som kan återställa hoppet. Må ingen dra sig tillbaka i denna fredliga kamp som inleddes vid Kristi påsk, och som, upprepade påven, söker efter män och kvinnor som hjälper till att bekräfta hans seger med hans egna vapen, rättvisans och sanninges vapen, barmhärtigheten, förlåtelsen och kärleken.