Påvens brev till biskoparna: förtydligande och uppmaning till reflektion. En utsträckt hand ledde till respektlösa angrepp.

(12.03.09) Idag klockan tolv släppte den katolska kyrkan ett ovanligt dokument som är värt vår fulla uppmärksamhet. Aldrig tidigare under sitt pontifikat har påven Benedictus XVI uttryckt sig så personligt och starkt i en pågående diskussion. Påvens skrivelse bär titeln ”Brev till den Katolska Kyrkans biskopar angående upphävandet av exkommuniceringen av de fyra biskoparna vigda av Ärkebiskop Lefebvre.

Det är uppenbart att påven har upplevt de reaktioner som följde upphävningen av exkommuniceringen med stort lidande. Den starkaste meningen i brevet belyser detta, när vi i slutet av brevet läser: ”Ibland har man känslan av att vårt samhälle behöver åtminstone en grupp, vilken man inte reserverar någon tolerans, och vilken man lugnt kan angripa med hat. Om någon vågar närma sig dem - och i detta fall påven – förlorar även han all rätt till tolerans, och man får behandla även honom med hat utan gränser och respekt”. Denna mening är en sann uppmaning till samvetsrannsakan som riktar sig till de mest kritiska inom och utom kyrkan, mot påvens gest och intentioner.

Med detta brev vill påven klargöra sina och de kyrkliga organens intentioner för att ”främja fred i Kyrkan” efter ”en diskussion som varit så häftig att dess like inte upplevts på lång tid”. Påven skrev brevet i slutet av februari och avslutade det innan han började sina andliga övningar, och idag finns det att läsa på de största språken.

Med sin välkända klarhet och ödmjukhet medger påven de begränsningar och de misstag som påverkade händelsen negativt, och med ädelmod överlåter inte påven ansvaret till andra, utan visar sina medarbetare solidaritet. Påven talar om otillräcklig information i Williamson fallet, och att åtgärden att upphäva exkommuniceringen inte presenterats tillräcklig tydlighet den 21 januari, eller att en ordentlig förklaring om vad den innebar getts. Påven skriver: ”Den diskreta barmhärtighetsgesten mot fyra biskopar som vigts giltigt men inte lagligt, uppstod plötsligt som något helt annat; som ett vederläggande av försoningen mellan kristna och judar”, och vidare ”En inbjudan till försoning med en ecklesiastisk grupp som är involverad i en separationsprocess omvandlades således till sin motsats”.

Att dessa två motsatta processer, skriver Benedictus XVI, överlappades och störde freden mellan kristna och judar liksom friden i Kyrkan, är något som jag endast djupt kan beklaga”.
”Min lärdom för framtiden är att den Heliga Stolen måste lägga ner mer uppmärksamhet på Internet som informationskälla”, skriver påven och fortsätter, ”det bedrövar mig att de katoliker som i slutändan borde veta bättre, tänkte att de var tvungna att angripa mig med avsky”.

Därför tackar påven judarna för att de hjälpt honom att lyfta missförståndet och snabbt återställa andan av vänskap och förtroende som funnits under hela hans pontifikat, och som ”Gud vare tack, fortsätter att existera”.

Men detta är inte den mest betydande delen av påvens reflektioner. Benedictus XVI vill framför allt förtydliga för kyrkans biskopar, och oss, betydelsen av att upphäva exkommuniceringen. Han förklarar att exkommuniceringen gällde personer, inte en institution. ”En biskopsordination utan påvlig tillåtelse innebär en risk för schism, eftersom den sätter biskopskollegiets enhet med påven i fara”. Det är därför som Kyrkan måste svara en sådan handling med det strängaste straffet, exkommuniceringen, vars mål är att uppmana de inblandade till ånger och att återvända till kyrkan. 20 år efter biskopsvigningen har tyvärr detta mål ännu inte uppnåtts, skriver påven.

Det var möjligt att upphäva exkommuniceringen först efter att de inblandade fyra biskoparna i princip hade erkänt påven, även om de gjort det med reservationer vad gäller att lyda hans doktrinella auktoritet och det Andra Vatikankonciliet. Hävandet av exkommuniceringen är alltså ett varm inbjudan till biskoparna att återförena sig med kyrkan.

Benedictus XVI understryker tydligt i sitt brev skillnaden mellan upphävande av exkommunicering och Prästbrödraskapet SSPX juridiska erkännande i kyrkan. Prästbrödraskapets kanoniska ställning i kyrkan beror på avgörande doktrinella frågor där Prästbrödraskapet SSXP måste acceptera det Andra Vatikankonciliet, och de följande påvarnas läroämbeten. Så länge detta inte sker kan Prästbrödraskapets ansvariga inte lagligt utöva sitt ämbete i kyrkan.

En av skrivelsens centrala punkter berör påvens beslut att sammansluta av Ecclesia Dei kommissionen med den påvliga kongregationen för troslära. Ecclesia Dei’s uppgift har under dessa 20 år varit relationerna med de s k traditionella grupperna i kyrkan. Detta gör påven för att bättre garantera att beslut och agerande sker i samarbete mellan de kyrkliga organen.

När detta är utrett besvarar påven den fråga som så många har ställt sig under den sista tidens spänningar: Var upphävningen av exkommuniceringen verkligen nödvändig? Fanns det inte viktigare punkter att bemöta? Påvens svar upptar mer än hälften av hans brev, och påvens ord får en alltmer intensiv ton. Benedictus XVI önskar förtydliga för sina biskopar, så att inget består ouppklarat, vilka som är de prioriteter som präglar hans pontifikat, och vilka han belyste från allra första början.

För det första att ledsaga människorna mot Gud, Gud som talar i Bibeln och Gud som uppenbarat sig i Kristus. Den logiska följden av detta är att sträva efter de kristnas enhet, eftersom motsättningar mellan troende leder till att man ifrågasätter trovärdigheten. Därför är ekumenismen en främsta prioritet. Till detta sluter sig behovet av interreligiös dialog mellan alla som tror på Gud vår strävan efter fred, och sist men inte minst nämner påven sin prioritet att förkunna Gud som kärlek, och därmed vittna om kärleken, vilket omfattar den sociala dimensionen av den kristna tron.

Benedictus XVI fortsätter med att uppmana sina lyssnare till personlig reflektion över paradoxen att en barmhärtig och försonande utsträckt hand, ledde till motsatsen: upprörd spänning och splittring. Påven föreslår därför en serie evangeliska kriterier att meditera över.

Det första kriteriet som påven uppmanar att begrunda är om det verkligen är fel att söka försoning med ”broder som har något otalt med dig” (Matt 5,23). Som Herren uppmanar till i Bergspredikan. Påvens frågor besjälas av en äkta oro för enheten. Ska inte även det civila samhället försöka stävja alla former av extremism och försöka införliva dess anhängare – i den mån det är möjligt – i det som formar det sociala livet?, frågar oss påven, eller om inte det går åtminstone försöka se det som är gott i den andra.

Benedictus XVI talar av egen erfarenhet. Han har själv sett grupper bryta med Rom, och som efter att ha kommit tillbaka har ändrat sin inre hållning. Han menar att man inte kan stå likgiltig iför en gemenskap som har 491 präster, 215 seminarister, 6 seminarier, 88 skolor, 2 universitet, 117 bröder och 164 nunnor. Ska vi helt enkelt utesluta dem som en radikal perifer grupp, från vår strävan efter enhet?

Reflektionen avslutas med en passionerad inbjudan till att älska Sanningen, som största prioritet, och påven citerar aposteln Paulus Galaterbrev: "Ni är kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du ska älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra" Gal 5. 13-15. Jag är frestad att betrakta desa Pauli ord som en retoriska överdrift. Men sogligt nog försiggår detta "bitande och slitande " i dagens Kyrka, som ett uttryck av en felaktig tolkning av friheten.

Bortom fel och missöden, vilket kan erkännas och åtgärdas, bortom mänsklig försiktighet för att undvika kritiska punkter, leder oss påven beslutsamt och modigt till evangeliska kriterier, som slutgiltiga och djupaste grunder, inte bara för kyrkans liv utan även för hans styre av kyrkan.

För endast genom en gemensam omvändelse till evangeliet kan vi komma över splittringar liksom förstå Traditionen och Konciliet. Till slut förstår vi att påven, i första person, även i kris leder oss till den avgörande djupare och radikalare kärnan där vi kan återuppta vår vandring.




Hela texten finns att läsa på svenska på:

http://www.katobs.se/pope__brev_sspx.html

Sveriges katolska biskop Anders Arborelius tar emot brevet med glädje:

http://www.katolskakyrkan.se/Turnpike.aspx?id=1139