Kyrkan räknar med er i uppdraget att sprida Hoppet. Påvens budskap till ungdomarna.

(06.03.09) På Palmsöndagen infaller varje år en Världsungdomsdag som firas på stiftsnivå. Påven Benedictus XVI budskap detta år grundar sig på aposteln Paulus första brev till Timotheus där vi läser "Vi har satt vårt hopp till den levande Guden" (1 Tim 4:10). Och det stora oförglömliga Världsungdomsmötet i Sydney i juli 2008 i vårt minne, och i riktning mot Världsungdomsmötet i Madrid 2011, erbjuder nu påven ungdomarna att reflektera över Paulus bekräftelse, och över den rike ynglingens fråga till Jesus som vi läser om i Markusevangeliet: ”Gode Mästare, vad ska jag göra för att vinna evigt liv?” (Mark 10:17)

I Sydney, låg vårt fokus på vad den Helige Anden säger till de troende i dag, och särskilt till er, kära ungdomar. Under avslutningsmässan uppmanade jag er att låta Honom forma er till Guds kärleks budbärare, för att bygga en framtid av hopp för hela mänskligheten. Hoppet är i centrum av våra liv som människor, och i vårt uppdrag som kristna, i synnerhet i vår tid. Alla känner behovet att hoppas, men inte av vilket hopp som helst, utan ett starkt och pålitligt hopp. Detta betonade jag i min encyklika ”Spe Salvi” – ”I Hoppet är vi räddade”.

Ungdomen – hoppets tid

Ungdomen är i synnerhet en hoppets tid, eftersom man ser på framtiden med olika förväntningar. När du är ung du har ideal, drömmar och projekt. Ungdomar är den tid då dina avgörande val för resten av livet mognar. Och kanske är det en tid då de stora existentiella frågorna blommar upp med kraft. Varför finns jag på jorden? Vad är meningen med livet? Vad kommer att bli av mitt liv?

Och även frågor som: hur ska jag uppnå lycka? Varför finns det lidande, sjukdom och död? Vad finns det bortom döden? Frågor som trycker på när man måste bemöta hinder som ibland verkar oöverstigliga: som svårigheter i studierna, arbetslöshet, missförstånd i familjen, kris i vänskapsrelationer eller i parrelationer, sjukdom eller funktionshinder, bristande resurser och som en följd av den omfattande ekonomiska och sociala krisen. Och man frågar sig då: Var och hur håller jag hoppets låga brinnande i mitt hjärta?
 
På jakt efter det "stora hoppet"

Erfarenheten visar att personliga och materiella tillgångar inte räcker för att tillfredställa den mänskliga själen med det hopp den ständigt söker. Som jag skrev i encyklika Spe Salvi, politik, vetenskap, teknik, ekonomi och andra resurser räcker inte för att tillfredställa den hoppfullhet som vi alla eftersträvar. Endast Gud är detta hopp, han som omfattar hela universum och kan ge oss det vi ensamma kan vi inte nå "(nr 31). Det är därför en av de största konsekvenserna av glömma bort Gud, är den uppenbara förvirring som präglar vårt samhälle, med våld och ensamhet som följder liksom missnöje och förlorat förtroende som ofta leder till ren förtvivlan. Stark och tydligt är uppmaningen som kommer från Guds ord: "Förbannad den man som sätter sin tillit på människor, och som stödjer sig på mänsklig kraft, och vänder sitt hjärta bort från Herren. Han blir som en buske i ödemarken, och får aldrig se det goda komma” (Jer 17:5-6).

Hoppets kris angriper lättare de unga generationerna att som står inför svårigheter som är överlägsna deras styrka, i ett socialt -kulturellt sammanhang utan visshet, värderingar och fasta referenspunkter. Jag tror, kära unga vänner, att många av era vänner är sårade av livet, p g a en omognad som ofta är resultatet av tomhet i familjen, tillåtliga utbildningsalternativen och negativa, traumatiska upplevelser. För en del - och tyvärr många – leder de till att de nästan tvingas fly till riskfyllda och våldsamma beteenden, som drogmissbruk och alkohol, och många andra former som uttrycker ungdomens missmod.

Men även hos dem befinner sig under eländiga villkor efter att följa de "dålig lärarnas" råd, slocknar inte längtan efter sann kärlek och sann lycka. Men hur ska man ge hoppet tillbaka till dessa unga människor? Vi vet att människan finner sitt äkta förverkligande endast i Gud.

Vår primära plikt är därför den nya evangeliseringen, som hjälper de unga generationerna att återupptäcka den sanna Gudens ansikte, som är Kärleken. Till er, kära ungdomar, som söker efter ett ett fast hopp riktar jag samma ord som Aposteln Paulus riktar till de kristna som förföljs i Rom vid den tiden:" Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid, och ge er ett allt rikare hopp genom den Heliga Andens kraft” (Rom 15:13). Under detta jubileumsår, då vi firar tvåtusen årsdagen av hans födelse, lär Aposteln Paulus oss att bli det kristna hoppets trovärdiga vittnen.
 
Den Helige Paulus, hoppets vittne

Omgiven av svårigheter och prövningar av olika slag, skrev Paulus till sin trogne lärjunge Timotheus: "Vi har satt vårt hopp till den levande Guden" (1 Tim 4:10). Hur hade dett hopp fötts i honom? För att besvara denna fråga måste vi utgå från hans möte med den uppståndne Jesus på vägen till Damaskus. När Saul var en ung man som ni, cirka tjugo eller tjugofem år, var han en anhängare av Moses Lag och bestämde sig för att slåss med alla medel mot det han betraktas som fiender till Gud (jfr. Apg 9:1). Medan han var på väg till Damaskus för att gripa Kristi efterföljare, förblindades han av ett mystiskt ljus och hörde någon kalla honom med hans namn: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?". Paulus föll till marken och frågade: "Vem är du, Herre?". Och rösten svarade: "Jag är Jesus, som du förföljer" (jfr Apg 9,3-5). Efter det mötet, förändrades Paulus liv radikalt: han tog emot dopet och blev evangeliets apostel. På vägen till Damaskus omvandlades av den gudomliga kärleken som han hade mött i Jesus. En dag skrev han: "Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig" (Gal 2:20). Från att ha varit förföljare blev han vittne och missionär. Han grundades kristna samfund i Mindre Asien och Grekland, reser tusentals mil och bemötte alla typer av farligheter, till han måtte sitt martyrskap i Rom. Allt av kärlek till Kristus.
 
Det stora hoppet finns i Kristus

För Paulus var hoppet inte bara ett ideal eller en känsla, utan en levande person: Jesus Kristus, Guds Son. Djup genomsyrad av denna visshet skriv han till Timotheus: "Vi har satt vårt hopp till den levande Guden" (1 Tim 4:10). Den levande Guden är Kristus som har uppstått och som är närvarande i världen. Han är det verkliga hoppet: Kristus som lever med oss och i oss och som kallar oss att ta del av hans eviga liv. Om vi inte är ensamma, om han är med oss, eller rättare sagt, om han är vår nutid och vår framtid, vad har vi att frukta? Det kristna hoppet är att önska "himmelriket och det eviga livet som vår lycka, och att sätta vår tillit till Guds löften och inte förlita oss på våra krafter, utan på den Heliga Andens hjälp" (Katolska Kyrkans Katekes , 1817).
 
Vägen till det stora hoppet

Liksom Jesus en dag mötte den unge Paulus vill han också möta var och en av er, kära ungdomar. Ja, mer än att det är vår önskan, är detta möte Kristi stora önskan. Men vissa av er kanske undrar: Hur kan jag möta honom i dag? Eller snarare, hur närmar han sig mig? Kyrkan lär oss att önskan att möta Herren redan är frukten av hans nåd. När vi i bön uttrycker vår tro, även i mörkret, möter vi honom för att han ger sig till oss. Den ihärdiga bönen öppnar våra hjärtat för att ta emot honom, som den Helige Augustinus säger: "Herren Vår Gud vill att vi uttrycker vår önskan då vi ber, så att vi blir i stånd till att ta emot vad han har avsikt att ge oss" (Brev 130,8,17) . Bönen är en Andens gåva, vilket gör oss till hoppets män och kvinnor, och bönen håller världen öppen för Gud (jfr. ibid. Spe Salvi, 34).

Gör plats för bönen i liv! Att be ensamma är bra, ännu vackrare och berikande är att be tillsammans, därför att Herren har försäkrat oss om hans närvaro där två eller tre är samlade i hans namn (jfr Mt 18:20). Det finns många sätt att bli bekant med honom, det finns erfarenheter, grupper och rörelser, möten och vägledning för att lära sig att be och växa i tron. Var delaktiga i era församlingars liturgi, och när er i överflöd på Guds ord och aktivt deltagande i sakramenten.

Som ni vet är toppen och centrum av den kristna existensen eukaristin, frälsningssakramentet i vilket Kristus är närvarande och ger oss andlig mat genom sin egen kropp och sitt blod, för det eviga livet. Ett outsägligt mysterium! Omkring eukaristin föds och växer kyrkan, den stora kristna familjen, i vilken man blir en del genom dopet och ständigt förnyas genom försoningens sakrament. De döpta bekräftas sen av den Helige Ande genom konfirmationen, att leva som Kristi sanna vänner och vittnen, medan man i äktenskapets och den religiösa vigningens sakrament, förverkligar sina uppdrag i den apostoliska kyrkan och världen. Och slutligen i de sjukas smörjelse upplever vi Guds tröst i sjukdom och lidande.
 
Handla enligt det kristna hoppet

Om ni när er på Kristus, kära ungdomar, och lever fyllda av honom som aposteln Paulus, kan ni inte annat är tala och göra han och hans kärlek känd bland era vänner och kamrater. Bli hans trofasta lärjungar, och bidra till att skapa kristna samfund genomsyrade av kärlek som dem i Apostlagärningarna. Kyrkan räknar med er, i detta utmanande uppdrag: låt inte svårigheter och prövningar ni möter avskräcka er. Var tålmodiga och ihärdiga och gå mot den naturliga tendensen hos ungdomar att ha bråttom, och att vilja ha allt genast.

Kära vänner, precis som Paulus, vittna om den Uppståndne! Gör honom känd bland alla era kamrater och vuxna, som är på jakt efter det "stora hoppet" som ger mening åt deras existens. Om Jesus har blivit ert hopp nu, berätta det även för de andra med glädje och med ert andliga, sociala och apostoliska engagemang. Bebodda av Kristus, efter att ha lagt er tro i honom, och gett honom er tillit, sprid då detta hopp omkring er. Göra val som visar din tro, visa att du förstår avguderiets och pengarnas de fallgropar, de materiella tillgångarnas, karriärernas och berömmelsernas fallgropar, och låt er inte lockas av dessa falska drömmar. Ge inte efter för logiken i egenintresset, utan odla er kärlek till er nästa och försök sätta er själva, liksom dina mänskliga - och yrkeskunskaper i sanningens tjänst och i för de gemensammas bästa. Var alltid redo att besvara dem som frågar om ”motivet till hoppet som finns i er” (1 Pt 3:15). Den sanna kristna är aldrig ledsen, även om den står inför en rad olika prövningar, eftersom Jesu närvaro är hemligheten bakom den kristnes glädje och frid.

Maria, Hoppets Moder

Låt aposteln Paulus vara er modell under denna apostoliska resa genom livet, vars tro och hopp gav hans liv ständigt bränsle, i likhet med Abraham, som han beskriver i sitt brev till romarna: "Han trodde, balans och hopp mot hopp och så blev far till många nationer "(Rom. 4:18). I dessa hoppets människors fotspår – efter profeter och helgon i alla gånger – fortsätter vi att i riktning mot förverkligandet av Riket. På vår andliga resa vägleder oss Maria, Hoppets Moder. I henne förkroppsligades Israels Hopp, hon gav världen sin frälsare och hon stod med fast hopp vid foten av korset - hon är vår förebild och vårt stöd.

Maria medlar för oss och vägleder oss i våra svårigheters mörker, till den skimrande gryningen i mötet med den Uppståndne. Låt mig avsluta det här budskapet, kära unga vänner, med den helige Bernards vackra uppmaning inspirerad av Marias titel ”Stella Maris”, Havens stjärna: "Du som under det ostadiga livets gång, märker att du snarare kastas mellan stormarna än vandrar på land, håll din blick fäst på denna stjärnas starka ljus, om du inte vill svepas bort av orkaner. Om frestelsens vindar blåser och du klänger dig fast på lidandets klippor, håll din blick på stjärnan, åkalla Maria. I farorna, i nöden, i förvirringen, tänk på Maria, åberopa Maria. Om du följer hennes exempel går du aldrig vilse, om du åberopar henne förlorar du aldrig hoppet, om du tänker på henne gör du inte fel. Stödd på henne halkar du inte, under hennes beskydd har du inget att frukta, under hennes ledning blir du inte trött, under hennes beskydd når du din destination” (Predikningar, 2:17).

Maria, Havets stjärna vägled du alla världens ungdomar till mötet med din gudomliga Son Jesus, och var du den som beskyddar deras trohet till evangeliet och deras hopp.

Och påven avslutar sitt budskap till ungdomarna med att lova var och en av dem sina dagliga förböner, och sin välsignelse.

Vatikanen, 22 februari 2009