Kardinal Cordes reflektion kring Påvens fastebudskap

(25.02.09)
Har fastan förlorat något av sitt andliga värde eller hellre , har den i en kultur som kännetecknas av jakten på materiellt välbefinnande fått värdet av en terapi för den egna kroppens hälsa? Den frågan ställde Påven i årets fastebudskap. Kardinal Josef Cordero är tacksam över budskapet och ger Vatikanradion sin kommenterar till det:

-Jag är mycket glad över att Påven valt detta tema. Vi lever ju i en tid av kroppens kult. Det är sant att Paulus säger: Ingen har någonsin föraktat sin egen kropp, och det innebär givetvis att det är viktigt att tycka om sin kropp.. Men ibland kan denna kroppsvård gå till överdrift. Bara i Tyskland har man sålt 18 miljoner avmagringskit.. Vi vet alla att vi måste begränsa oss i denna kroppsvårdens överdrift. Sålunda är det från Påvens sida viktigt att han talar om fasta. Även andra religioner fastar. Vi känner ju till Islams Ramadam: I en värld med olika religioner är det sålunda en viktig uppgift att understryka först fastans existens men sedan tala om den kristna människans fasta.

-Tror ni inte att denna fixa kroppsvård som ni talar om kan föra till att den egna kroppen blir en slags idol.

-Säkerligen. Redan romarna på sin tid sade: Mens sana in corpore sano. En sund själ behöver en sund kropp.. Kroppen har sitt värde, detta kan vi inte neka till. Men att gå till överdrift i kroppens vård har alltid sina risker. Om vi tänker på reklamen ser vi alltid den vackra kroppen, det är sällan man visar gamla och lidande kroppar . Kroppen har kommit i blickpunkten, därför ser vi inte det som är viktigare än kroppen , själen, viljan och friheten. De är abstrakta värden men viktiga för att försäkra en sund och frisk kropp. Kulten av kroppen är farlig. I Tyskland fanns det t.o.m en tvål som fick namnet ”Kult”. Detta betyder givetvis inte att man inte bör behandla kroppen väl, men man bör inte överdriva med denna önskan att med kroppen dominera människans vilja, annars kan kroppen bli till en människans tyrann.

-Vad är det som skiljer den kristna fastan från andra religioners fasta?

Om vi ser på de andra stora religionerna finner vi att Islam t.ex inte har något band till det skapade såsom kristendomen har. Islam kan inte se något gudomligt element i det skapade för att Gud är långt borta från skapelsen , det finns en avgrund mellan Gud och skapelsen. Gud inspirerar skapelsen genom lagen, Sharia har istället inget personligt band med skapelsen. Den kristne kan istället identifiera sig med det skapade, för att Kristus är Guds son som blivit förkroppsligad och han har tagit vårt kött. Detta är något oförnekligt. På det viset kan vi i det skapade finna ett band till Gud själv. Kristus är vårt exempel, han gick till öknen och därför kan vi i fastan finna Jesus Kristus själv.

Jag tror att alla sätt att fasta är viktiga, men målet är att se hur Jesusupplevde fastan i öknen. Där står vi framför en person. Islam har en lag framför sig, en Gud på avstånd, medan vi har Kristus nära som ger oss ett exempel på fasta. Sätten att fasta har många mål och det är inte viktigt vilket man väljer: det viktiga är att vi finner Kristus. Påven säger i sitt budskap att fastan ska hjälpa oss att ägna oss helt åt Gud.

-Kan den frivilliga fastan under fastetiden bidraga till att bekämpa hungern i världen?

-Det säger Påven med bestämdhet i sitt budskap. Om jag avstår från något som är gott eller nyttigt för min kropp , spar jag även en slant. Om jag avstår från att se på Tv för en tid, får jag tid att bedja. Om jag bekämpar stoltheten i mitt hjärta vill jag kanske gå och avlägga bikt. På detta vis blir fastetiden något som fördjupar mitt kristna liv. Det blir nästan en andlig övning. Kyrkan ger oss 40 dagar för att förbereda oss inför påsken.. Jag är glad över detta budskap för att ibland blev förberedelsen för Påsken i världen bara den korta stunde för att plocka upp kollekten och folk tänkte då: om jag ger en generös gåva så har jag gjort min lilla förberedelse. I stället visar oss Påvens fastebudskap tydligt att det finns andra element som är viktigare än kollekten och som visar oss fastans verkliga mening . Dvs att förbereda sig att fira påsk i åminnelsen av Jesu Kristi död och uppståndelse. Bara den som är död kan känna uppståndelsens glädje och bara den som verkligen har tagit ett steg mot den döden och förnekat sig själv, kan få glädjen att i påskvakan fira uppståndelsens glädje.

Det sa Kardinal Josef Cordes i en kommentar till Vatikanradion beträffande Påvens fastebudskap.