Ingen ekumenism utan omvändelse. Benedictus XVI avslutar veckan för kristen enhet med vesper i Paulusbasilikan

(26.01.09)
Veckan för kristen enhet avslutades högtidigt klockan 17.30 på söndagskvällen med en påvlig vesper i basilikan San Paolo Fuori le Mura, uppkallade efter aposteln Paulus. Igår firades även aposteln Paulus på den särskilda högtiden i åminnelse för hans omvändelse. Under vespern deltog troende från andra kristna samfund i Rom.

Aposteln Paulus omvändelse ger oss den förebild vi behöver för att gå emot full enhet, sa påven i början av sin predikan. Enhet kräver omvändelse: omvändelse från splittring till förening, från sårad förening till upprustad och fullkomlig förening. Denna omvändelse är en gåva från den Uppståndne Kristus, som den som Paulus fick ta emot. Han säger själv: ”Tack vare Guds nåd är jag den jag är”. (1 Kor 15,10)

Det är samma Herre som vänder sig till de troende i sin Kyrkan - som är En och Helig – som kallar var och en av oss och frågar: varför har du splittrat mig? Varför har du sårat min kropp med splittring?

Omvändelsen kräver två dimensioner, sa påven vidare, den första är självkännedom. Att i Kristi ljus se sina synder, vilket leder till smärta, ånger och längtan efter att börja på nytt. Det andra steget är insikten om att denna nya vandring inte kommer från oss själva. Det handlar om att låta sig erövras av Kristus. Paulus säger: ”Jag gör allt för att gripa det, nu när Jesus Kristus har fått mig i sitt grepp.” (Fil 3,12). Naturigtvis kräver omvändelsen att vi vänder om, men i slutändan är det inte min aktivitet, utan ett låta sig formas av Kristus. Det handlar om död och uppståndelse. Det är därför som Paulus inte säger att han är omvänd, utan säger ”jag är död”. (Gal. 2,19).

Påven fortsatte med att säga att när man ser på Paulus omvändelse, var det inte ett steg från ett omoraliskt leverne, till ett moraliskt – han hade djup moral redan innan. Inte heller från en felaktig tro till en korrekt tro – för hans tro var sann men ofullkomlig. Paulus omvändelse var att han lät sig erövras av kärleken till Kristus. Han avsåg sig från sin egen perfektion och visade sin ödmjukhet med att utan förbehåll ställa sig i Kristi tjänst och i hans bröders. Det är endast i denna försakelse av oss själva, i denna likformighet med Kristus som även vi kan bli ”en” i Kristus.

Benedictus XVI avslutade sin vesper med att påminna om att för exakt 50 år sedan, den 25 januari 1959, uttryckte den salige Johannes XXIII sin vilja att kalla den Universella Kyrkan till ett ekumeniskt koncilium. Detta var ett grundläggande bidrag för ekumenismen, som sammanfattas i dekretet Unitatis redintegratio. I det läser vi. ”Den sanna ekumenismen finns inte utan inre omvändelse”.