Helgonen uppmuntrar oss att fortsätta vår jordiska vallfärd mot det eviga livet, sa Benedictus XVI som uppmanar dagens människor att se bortom vår jordiska existens

(03.11.2008)
Alla Helgon helgen kom till Rom med sol och värme efter flera dagars åska och storm, vilket var passande till dessa två högtider, Alla Helgon och Alla Själar. Benedictus XVI höll två Angelusböner under helgen, både på lördagen och på söndagen. Under lördagen talade han om den variation som finns på helgon, och att det som förenar dem är deras gränslösa kärlek till Gud.


Påven jämförde helgonens skönhet med en underbar botanisk trädgård, där man står häpen inför Skaparens fantasi i variationen av växter och blommor. På samma sätt är världen en trädgård där Guds Ande med enastående fantasi har framkallat en mångfald heliga män och kvinnor, i alla åldrar, levnadsförhållanden, folkslag, språk och kulturer.


Alla är de olika varandra, med den egna personlighetens sällsamhet och andliga karisma. Men alla bär de samtidigt samma sigill, Jesu sigill, dvs spåret av hans kärlek, som han vittnade om genom korset. Alla är de i glädjen, i festen utan ände. Men alla har de liksom Kristus erövrat detta mål genom prövningar och svårigheter. Alla har de uppoffrat sig för att ta del i Uppståndelsens glädje, sa Benedictus XVI under sin reflektion.


Alla Helgons högtid utvecklade sig under det första millenniet som en högtid för att gemensamt fira martyrerna, förklarade påven. Martyrskapet kan man även betrakta som gränslös kärlek till Kristus, vilken visar sig då man osjälviskt tjänar Gud och sin nästa, på saligheternas väg.


Det är vägen i Kristi fotspår som helgonen har ansträngt sig för att vandra, medvetna om sina mänskliga brister. Under sin tid som människor har de varit fattiga i anden, tyngda av sina synder, ödmjuka, törstande efter rättfärdigheten, barmhärtiga, renhjärtade, fredsmäklare och förföljda för rättfärdighetens skull. Och Gud har gett dem sin glädje, som de har fått försmak av under jordelivet, och som de nu lever i fullkomlighet. Nu är de tröstade, förlåtna, mättade. Nu är de jordens arvingar, och Guds barn, sa påven. Med andra ord: Himmelriket tillhör dem.


Idag upplever vi att vi vår uppmärksamhet riktar sig mot himlen, sa påven. Himlen som uppmuntrar oss att fortsätta vår jordiska vallfärd. Vi upplever att det i våra hjärtan tänds ett hopp om att få förena oss med familjen av helgon, ett samfund som vi av nåd redan tillhör.


Och påven avslutade lördagens Angelusbön med att citera den berömda sången: ”Oh when the Saints go marching in. Må längtan att vara bland helgonen brinna i alla kristna, och hjälpa dem att komma över allt lidande. Låt oss alla ta Marias hand och låta henne leda oss mot vårt himmelska fosterland, tillsammans med de saliga av varje nation, folk och språk.

Efter Angelusbönen hälsade påven till alla de som deltagit under helgonloppet i salesianernas regi. Påven uttryckte sin glädje över initiativet som tyder på både den glädje och den ansträngning som det innebär att springa tillsammans på vägen mot helighet.



Under söndagens Angelusbön, på Alla Själars dag tog Benedictus XVI upp en mycket viktig aspekt i vår tid. Mer än någonsin måste vi evangelisera verkligheten om döden, sa påven. Döden som idag utsätts för vidskeplighet, måste upplevas i Kristi ljus, sa påven och citerade aposteln Paulus som förklarar att ”ni behöver inte sörja som de andra, de som inte har något hopp”.


Idag är det viktigt att evangelisera verkligheten om döden och det eviga livet, sa påven, eftersom den kristna sanningen riskera att blandas med vidskepelse och mytologier av alla slag. Påven frågade sig om dagens män och kvinnor fortfarande önskar det eviga livet eller om existensen på jorden har blivit deras enda objektiv och horisont.


I verkligheten vill alla nå det salig livet, den fullkomliga glädjen, som den helige Augustinus säger. Vi vet inte helt vad den är eller hur den är, men vi känner oss attraherade av den. Detta är universellt hopp, som förenar alla människor på alla platser. Uttrycket evigt liv, vill ge ett namn till denna väntan som är omöjlig att undantrycka. Det eviga livet, som inte oändlig ständig följd utan en fördjupning i den oändliga kärlekens ocean, i vilken tiden, före och efter, inte längre finns. Fullkomligt liv och fullkomlig glädje: det är det vi hoppas på och väntar på genom Kristus.


Och påven uppmanade oss att förnya vårt hopp om det eviga livet, som grundar sig i Kristi död och uppståndelse. Jag är uppstånden och nu är jag alltid med dig säger Herren, min hand stödjer dig. Var du än faller, faller du i mina händer. Dit ingen kan följa dig och dit du inte kan ta något med dig, där väntar jag på dig för att omvandla mörkret till ljus.


Det kristna hoppet riktar sig inte endast till sig själv, utan även till de andra. Våra existenser är knutna till varandra. Det goda och det onda som vi gör berör alltid även de andra. Det är därför en pilgrimssjäl på jorden kan hjälpa en själ som renas efter döden, sa påven, och det är därför som kyrkan uppmanar de troende att be för sina döda och besöka deras gravar.