Aposteln och atleten Paulus om det kristna loppet och målet

(11.08.2008)
I de Olympiska Spelens tider är det värt att minnas att aposteln Paulus ofta kallas för atlet. Inte bara för de tusentals kilometer långa vägar han färdades under sina fyra resor, i sin brinnande längtan att sprida det kristna budskapet, utan även för det språk han använde sig av när han talade.

”Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det.” (1 Kor 9,24). Dessa ord skulle kunna vara en tränares sista uppmaning till atleten inför ett lopp. Istället är det aposteln Paulus ord till de kristna i Korint. Det är inte utan betydelse att Paulus använder sig av sporttermer för att beskriva den kristna vandringen, dess motivering, dess utmaningar, risker och hopp att nå målet och vinna segerkransen. Han talade till ett folk som var väl insatta i dessa termer, eftersom de olympiska spelen hörde till den grekiska kulturen. I Korint fanns det en viktig arena under den tiden.

Han tar atletens disciplin som exempel när han uppmanar de kristna till att vara måttliga i allt. Men preciserar att medan atleten springer för att vinna en krans som vissnar, är belöningen efter den kristnes livslånga lopp ”en krans som aldrig vissnar” (1 Kor 9, 25). Det sanna livet utan ände.

Paulus påminner oss om att loppet inte går ut på att tävla mot någon, men för att nå Någon. Belöningen är inte något, utan Någon. ”Jag har målet i sikte när jag löper och jag slår inte i luften när jag boxas” (1 Kor. 9,26) . Och i Hebreerbrevet uppmanar han till uthållighet: låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss” ( Heb 12,1).

Om vi tittar på Filipperbrevet skriver Paulus: ”Jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått grepp om mig” (Fil 3:12). Det grekiska ordet som används för att beskriva detta ”få grepp om” är katalamb£nw (katalambano). Även det en term från de grekiska kampsporterna, och beskriver just ett fast grepp underifrån som fäller motståndaren. Och här blir det tydligt att man inte kan vinna det kristna loppet om man inte innan redan låtit sig besegras av Kristus. Paulus, som blivit avkastad från sin häst, i mötet med Kristus visste vad han talade om.

Nu ska vi titta vidare på samma kapitel i Filipperbrevet ”… jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” ( Fil 3,14). Även de grekiska termerna här diekw och skopoj är en kroppslig sportterm. Diekw - kasta sig framåt, lyfta från språngbrädan, och skopoj- rikta och koncentrera blicken på målet.

I Paulus brev blir det tydligt att det kristna loppet är en kallelse. Vi är kallade att springa det, vi uppmanas att springa det. Men det är inte tack vare mänskliga krafter som vi kan springa det. Det är Gud som ger oss redskapen, så fort vi kliver ner på plan. Vi kliver ner på arenan för att ta emot, annars kan vi inte ge. Kristus har sprungit loppet före oss och han springer det igen med oss, i oss.

I slutet av de andra Timotheosbrevet uttrycker sig Paulus som en atlet efter tävlingens slut: Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans...” (2 Tim 4,7) och Paulus understryker att det är en segerkrans som inte väntar endast en vinnare, utan många vinnare, nämligen alla som längtar efter Kristus.
 Paulus sprang loppet och segrade. Den som vet att Kristus lever, lever för att säga att han lever, och i aposteln Paulus outtröttliga lopp var detta drivkraften. Att lära känna Kristus och dela vetskapen om att Kristus lever med så många som möjligt.