Mannen som ligger bakom det paulinska året

(15.07.2008)
Kardinal Andrea Cordero Lanza di Montezemolo, Ärkebiskop av Basilica di San Paolo fuori le Mura, var den första som hade tanken på ett jubileumsår tillägnad Den Heliga Paulus. Goda ideer vissnar om de inte välkomnas men Kardinal Montezemolos förslag möttes med entusiasm från Benedictus XVI och den 28 juni detta år invigde påven det paulinska året vilket kommer att vara fram till den 29 juni 2009.

“Jag tror att Paulus” sade Kardinalen till Vatikanradion tidigare i år, “bör vara ett föredöme därför att han predikade om Kristus så effektivt både genom sina brev och genom att grunda nya Kristna samfund”. Sedan 2006 har den vithåriga Kardinalen med blå ögon varit ansvarig för basilikan vilken byggdes ovanför platsen där Paulus begravdes efter att ha blivit halshuggen i närheten. ”Paulus”, förklarar han, ”var en apostel även om han inte träffade Kristus lik de andra apostlarna. I verkligheten förföljde han de Kristna innan han konverterade genom sitt möte med den uppståndne Kristus på vägen till Damaskus.”

”Tyvärr”, beklagade Kardinalen, “är Paulus mindre känd än han borde vara: hans tankar är givande men svåra och behöver därför mycket uppmärksamhet. Benedictus XVI har identifierat de viktigaste målen med jubileumsåret som att komma Paulus närmare och meditera över hans gestalt för att sedan handla därefter, i synnerhet i spridandet av Kristendomen”. Han tillade att basilikan alltid varit identifierad med ekumenismen och att detta också kommer att vara ett starkt fokus under det paulinska året.

År 2006 skapades både upphetsning och förvirring när man meddelade att man hade upptäckt Paulus grav därför att det italienska ordet “scoperto” betyder både ”upptäckt” och ” avtäckt”. Man har faktiskt tagit bort ena muren omkring graven. Men kommer graven att öppnas för det paulinska året?

“Nej”, svarade Kardinalen till Vatikanradion, “men jag hoppas att min efterträdare kan göra det. Det blev ett alltför stort arbete att hinna avsluta i tid till jubileet. Det skulle vara ett misstag att skapa ett sådant arbetsfält omkring graven under denna tid. Det är den obrutna och icke ifrågasatta traditionen att Paulus begravdes på denna plats. Basilikan byggdes på denna plats just därför att han låg där, precis som Peterskyrkan byggdes over Petrus grav. För två år sedan upptäckte vi ena ändan av sarkofagen genom att ta bort en murvägg och idag kan alla se sarkofagen. Väggen byggdes omkring graven under 400 eller 500-talet, antagligen för att skydda den från Tiberns översvämningar. För att frilägga graven måste sarkofagen lösgöras från de andra tre väggarna samt måste Arnolfo di Cambios baldakin över gravens altare monteras ner. Dessa är båda är svåra och tidskrävande arbeten”.

Andrea Cordero Lanza di Montezemolo valdes till Kardinal efter att ha tjänat under 40 år i Vatikanens diplomatiska kår. Montezemolo bidrog med en rik historia till kardinalskollegiet. Han föddes in i en välkänd artistokratisk familj från Turin år 1925. Hans far var även överste i den italienska armen och ledde bl a en hemlig motståndsrörelse i Rom under det andra världskriget. Som tonåring hjälpte Andrea sin far i kampen mot nazisterna och de italienska fascisterna.

Efter att en bomb hade dödat 30 tyska soldater i centrala Rom samlade tyskarna ihop 300 italienare och dödade dem i vedergällning. Andreas far fanns bland offren i denna ökända massaker i de ardeatinska grottorna utanför stadsmuren. Man hedrar fortfarande dessa offer varje år i Rom och Andreas far hedras som en Katolsk motståndsledare.

En av de Tyska officerarna som genomförde massakern, Erich Priebke, hålls än i dag häktad i Rom och Kardinal Montezemolo har talat för hans frigivning. Trots att mordet gjorde en djup inverkan på honom har han en gång förklarat att “Jag skulle inte säga att det förklarar min kallelse – kallelser skall inte förklaras utan accepteras – men det var mycket viktigt”.

Kort därefter skapades en Montezemolo bataljon och den framtida kardinalen tjänstgorde som menig soldat och avböjde alla befälsgrader, till och med korpral.

Efter kriget utbildade han sig till arkitekt och arbetade tillsammans med Pier Luigi Nervi som bl a byggde Paulus VI:s audienshall i Vatikanen. En brilliant arkitekturkarriär verkade ha fått sin början och hans bakgrund skulle ha varit till hans fördel. Men istället studerade Andrea under 50talet till prästerskapet och sedan läste han vid Vatikanens diplomatiska lärosäte. Sedan tjänstgjorde han i Mexico, Japan och Östafrika. Efter en tid på Vatikanens statssekreteriat utnämdes han till undersekreterare för det påvliga rådet för rättvisa och fred innan han 1972 blev Vatikanens första ambassadör, kallad nuntio, i Papua New Guinea.

Hans yrkesår som diplomat var svåra, oftast dramatiska men alltid lärorika. I Centralamerika fick han till exemepel vid två tillfällen uppdraget att föra tuffa förhandlingar om gisslan med terrorister från Honduras. I det första fallet lyckades han frisätta 30 flygpassagerare och det andra lyckades han rädda 100 affärsmän.

Kardinal Montezemolo är också känd för att vara frispråkig i media. Förra året beskrev han filmregissören, känd för Titanic, James Camerons nya tvfilm The Last Tomb of Christ som en ”kolossal absurditet”. Regissören påstod att han hade identifierat skelettben i Jesus familjegrav därför att han hade hittat en grav i Jerusalem med namninskriptionerna Jesus, Maria, Matteus och Judas. Kardinalen påpekade att dessa namn var mycket populära i det Heliga Landet under Jesus tid.

Med en sådan rik bakgrund kan vi bättre förstå varför påven har ett antal diplomater i kardinalskollegiet och som en sann efterföljare till Paulus arbetar den 83 åriga Kardinalen hårdare än någonsin för Kyrkan.

San Paolo Fuori le Mure

I Rom känner vi alla till Peterskyrkan men den näststörsta och viktigaste basilikan är Pauluskyrkan, vilken ligger utanför stadsmurarna, och som idag står i centrum för det paulinska året Benedictus XVI har lanserat för att fira tvåtusenårsminnet av Paulus födelse. Han var troligen omkring tio år yngre än Kristus. I motsats till Peterskyrkan är Pauluskyrkan i sin nuvarande form endast lite mer än hundrafemtio år gammal. En varm sommarnatt år 1823, på den 11 juli, blev den praktfulla basilikan, som hade upplevt mer än ett och ett halvt årtusende, lågornas byte. Några hantverkare som var sysselsatta med att reparera taket i kyrkan hade där uppe lämnat kvar en kolhink i tron att elden i den hade slocknat. Men nattvindarna tände de pyrande kolen under askan och de uttorkade träbjälkarna började brinna i sommarhettan.

Branden observerades av några romerska bönder som varnade munkarna i det närbelägna klostret. En budbärare skickades iväg in till staden men han behövde först väcka vaktposterna vid den stängda stadsporten, Porta San Paolo, och därefter rusa iväg till nästa brandvaktställe, som var en halvtimmes väg längre bort. Det är således inte så underligt att all hjälp kom för sent och att kyrkan brann ned till grunden. Endast utrymmena kring kryptan, det gotiska altaret och den berömda Påskljusstaken räddades från lågorna eller rättare sagt skonades av lågorna.

Påve Pius VII, vilken som benediktinermunk en gång hade tillhört klostret vid Pauluskyrkan, låg just då på dödsbädden, men i Rom höll man olyckshändelsen hemlig för honom och han fick därför aldrig veta att basilikan som han så högt älskade förgick under samma natt.

Som den enda av kyrkorna i Rom hade den bevarat sin primitiva karaktär i 1 435 år. Hela världen bidrog därför med medel till kyrkans restaurering. Vicekungen i Egypten sände alabasterpelare, ryske tsaren gav värdefull malakit och lapis lazuli till tabernaklet. Arbetet på huvudfasaden mot Tibern, färdigställdes på bekostnad av Italiens regering som förklarat kyrkan som ett nationellt monument. Insidan av väggarna i mittskeppet är beundrade, med scener från Sankt Paulus liv i två serier med mosaiker.

Enligt traditionen är kyrkan byggd på platsen där aposteln Paulus begravdes omkring år 64. Efter hans avrättning (vid Tre Fontane) och begravning, satte de som följt honom upp ett minnesmonument över graven kallat cella memoriae. Kyrkan grundades omkring 300 år senare av den romerske kejsaren Konstantin den store men arbetet inklusive mosaiken blev inte klart förrän under påven Leo I:s ledarskap på 400talet. Den kristne poeten Prudentius beskriver monumentets storslagenhet i några uttrycksfulla latinska rader i hans diktsamling ”Dittochæon”.