“Den moraliska lagen är inskriven i våra hjärtan.” – Johannes Paulus II:s tal i FN
den 5 oktober 1995
(10.04.2008) När Johannes Paulus II kom till Amerika under hösten 1995 var det hans
fjärde resa till U.S.A. under sitt pontifikat. Han besökte New York, New Jersey och
Maryland, men huvudavsikten med resan var att framföra ett tal i FN under 50 årsfirandet
av FN-dagen. FN räknar nämligen sitt grundande till den 24 oktober 1945.
Växlade
från engelska till franska och vidare från ryska till spanska, fördömde påven 1900-talets
impulser till folkmord, vilka så svårt hade sårat århundradet. Men han uttryckte också
sitt hopp inför 2000- talet. “Den universella moraliska lagen finns inskriven i våra
hjärtan”, sade han. Påven sympatiserade med organisationens breda krigsfront mot omständigheter
som “förolämpar mänsklighetens samvete, och bildar en fruktansvärd moralisk utmaning
för den mänskliga familjen.”
“Vid gryningen av ett nytt millennium”, sade Johannes
Paulus II framför generalförsamlingen, “bevittnar vi en märkvärdig global acceleration
av frihetssträvan, vilken är en av de mest dynamiska krafterna i mänsklighetens historia.
Detta fenomen inskränker sig inte till en särskild del av världen; det är inte heller
ett uttryck för en särskild kultur. Män och kvinnor runt om i världen har trotsat
våldshot, löpt risker och strävat efter frihet. De önskar att ta del i det sociala,
politiska och ekonomiska livet, därför att det speglar den fria människans värdighet.”
“Det är viktigt att vi förstår”, fortsatte påven, ”den inre strukturen av
denna världsomfattande rörelse. Det är i synnerhet dess globala karaktär som ger oss
en första fundamental förklaring. Den globala karaktären understryker att det verkligen
finns universella mänskliga rättigheter, som har sitt ursprung i personens natur.
Rättigheter som speglar objektiviteten och den universella moraliska lagens o överträdbara
krav. Denna struktur påminner oss om att vi inte lever i en irrationell och meningslös
värld.
Det finns en moralisk logik inbyggd i det mänskliga livet, som möjliggör
en dialog mellan individer och folk. Om vi vill att ett århundrade, som varit fyllt
med våldsamt tvång, skall ersättas med ett århundrade av fredlig övertygelse, måste
vi diskutera människans framtid på ett klart och tydligt sätt. Den universella moraliska
lagen inskriven i människans hjärta är precis den grammatik vi behöver, om nu världen
skall engagera sig i en diskussion om framtiden.”
”Den andra hälften av 1900-talets
strävan efter frihet”, belyste Johannes Paulus II, ”har engagerat inte bara individer
men också nationer. Den Universella Deklarationen om Mänskliga Rättigheter, ratificerat
1948, talade lysande om personens rättigheter. Men ingen liknande internationell stadfästelse
har ännu tillfredsställande talat om nationens rättigheter. Denna situation måste
granskas försiktigt, för den ger upphov till känsliga frågor angående rättvisa och
frihet i världen idag.”
”Nationens rättigheter”, sa påven, ”är inget annat
än mänskliga rättigheter utvecklade för samhällslivet. En förutsättning för nationens
rättigheter, är självklart dess rätt att existera. Ingen är därför berättigad att
någonsin hävda att en individuell nation inte är värd att existera.”
“Tyvärr”,
beklagade den 75-åriga påven, “har världen ännu inte lärt sig att leva med olikheter,
som händelserna i Balkan och Central Afrika nyligen så lidelsefullt bekräftar. Förstärkt
av historiska smärtor, pådriven av de skrupelfrias manipulationer, kan skillnadens
rädsla leda till att man till och med vägrar erkänna ”den andres” mänsklighet. Det
onda resultatet är ett fall ner i en våldsspiral där ingen är säker, inte ens barnen.”
“Vi måste klargöra”, manade Johannes Paulus II, “den grundläggande skillnaden
mellan en osund nationalism, som lär ut ett förakt för andra nationer eller kulturer,
och patriotism som är den sunda kärleken för sitt land. Nationalismen, i dess radikala
form, är patriotismens antites. ”
“Frihet är inte avsaknaden av tyranni och
förtryck”, fortsatte påven. ”Frihet är inte ett tillstånd i vilket vi kan göra vad
vi vill. Frihet har en inre logik som utmärker den och förädlar den. Frihet skapas
genom sanningen, uppfyller människans strävan efter sanningen och leder människans
liv i sanningen. Om man tar bort sanningen om den mänskliga personen, ruttnar friheten
till ett tillstånd av individualism, och i det politiska livet ruttnar friheten till
ett redskap åt maktens och arrogansens nyck och infall. Långt ifrån att vara en begränsning
av friheten eller ett hot för den, är den ständiga referensen till sanningen om den
mänskliga personen – en sanning universellt kännbar genom den moraliska lagen inskriven
på alla våra hjärtan – garantin för framtidens frihet.”
“Det är en av vår
tids största paradoxer”, sade Johannes Paulus II. “Människan som började den tid vi
kallar ’moderniteten’, med en självsäker försäkran om att han nu har kommit fram till
mognadens och självständighetens tidsålder, nu, när hon närmar sig slutet av 1900-talet,
är rädd för sin egen skugga, rädd för sin egen kapacitet och rädd för framtiden. För
att se till att det kommande århundradet bevittnar människosjälens nya vår, förverkligad
i en autentisk frihetskultur, måste män och kvinnor lära sig att bemästra sin egen
rädsla. Vi måste lära oss att inte vara rädda. Vi måste återupptäcka hoppet och tilliten.”
“Nationernas
politik”, förklarade påven, ”med vilka er organisation är främst berörda, kan aldrig
ignorera den transcendenta, andliga dimensionen av den mänskliga erfarenheten, och
den kan aldrig ignorera den, utan att samtidigt grovt skada både människan och friheten.”
”Vi
har kapacitet för visdom och dygd”, avslutade Johannes Paulus II. ”Med dessa gåvor
och med Guds nåd, kan vi bygga en civilisation, under det kommande århundradet, som
är värdig den mänskliga personen; en sann fredskultur. När vi gör detta, skall vi
se att 1900-talets tårar gav näring åt marken mot en ny vår för den mänskliga själen.”