2008-04-10 09:49:07

“Den moraliska lagen är inskriven i våra hjärtan.” – Johannes Paulus II:s tal i FN den 5 oktober 1995


(10.04.2008) När Johannes Paulus II kom till Amerika under hösten 1995 var det hans fjärde resa till U.S.A. under sitt pontifikat. Han besökte New York, New Jersey och Maryland, men huvudavsikten med resan var att framföra ett tal i FN under 50 årsfirandet av FN-dagen. FN räknar nämligen sitt grundande till den 24 oktober 1945.

Växlade från engelska till franska och vidare från ryska till spanska, fördömde påven 1900-talets impulser till folkmord, vilka så svårt hade sårat århundradet. Men han uttryckte också sitt hopp inför 2000- talet. “Den universella moraliska lagen finns inskriven i våra hjärtan”, sade han. Påven sympatiserade med organisationens breda krigsfront mot omständigheter som “förolämpar mänsklighetens samvete, och bildar en fruktansvärd moralisk utmaning för den mänskliga familjen.”

“Vid gryningen av ett nytt millennium”, sade Johannes Paulus II framför generalförsamlingen, “bevittnar vi en märkvärdig global acceleration av frihetssträvan, vilken är en av de mest dynamiska krafterna i mänsklighetens historia. Detta fenomen inskränker sig inte till en särskild del av världen; det är inte heller ett uttryck för en särskild kultur. Män och kvinnor runt om i världen har trotsat våldshot, löpt risker och strävat efter frihet. De önskar att ta del i det sociala, politiska och ekonomiska livet, därför att det speglar den fria människans värdighet.”

“Det är viktigt att vi förstår”, fortsatte påven, ”den inre strukturen av denna världsomfattande rörelse. Det är i synnerhet dess globala karaktär som ger oss en första fundamental förklaring. Den globala karaktären understryker att det verkligen finns universella mänskliga rättigheter, som har sitt ursprung i personens natur. Rättigheter som speglar objektiviteten och den universella moraliska lagens o överträdbara krav. Denna struktur påminner oss om att vi inte lever i en irrationell och meningslös värld.

Det finns en moralisk logik inbyggd i det mänskliga livet, som möjliggör en dialog mellan individer och folk. Om vi vill att ett århundrade, som varit fyllt med våldsamt tvång, skall ersättas med ett århundrade av fredlig övertygelse, måste vi diskutera människans framtid på ett klart och tydligt sätt. Den universella moraliska lagen inskriven i människans hjärta är precis den grammatik vi behöver, om nu världen skall engagera sig i en diskussion om framtiden.”

”Den andra hälften av 1900-talets strävan efter frihet”, belyste Johannes Paulus II, ”har engagerat inte bara individer men också nationer. Den Universella Deklarationen om Mänskliga Rättigheter, ratificerat 1948, talade lysande om personens rättigheter. Men ingen liknande internationell stadfästelse har ännu tillfredsställande talat om nationens rättigheter. Denna situation måste granskas försiktigt, för den ger upphov till känsliga frågor angående rättvisa och frihet i världen idag.”

”Nationens rättigheter”, sa påven, ”är inget annat än mänskliga rättigheter utvecklade för samhällslivet. En förutsättning för nationens rättigheter, är självklart dess rätt att existera. Ingen är därför berättigad att någonsin hävda att en individuell nation inte är värd att existera.”

“Tyvärr”, beklagade den 75-åriga påven, “har världen ännu inte lärt sig att leva med olikheter, som händelserna i Balkan och Central Afrika nyligen så lidelsefullt bekräftar. Förstärkt av historiska smärtor, pådriven av de skrupelfrias manipulationer, kan skillnadens rädsla leda till att man till och med vägrar erkänna ”den andres” mänsklighet. Det onda resultatet är ett fall ner i en våldsspiral där ingen är säker, inte ens barnen.”

“Vi måste klargöra”, manade Johannes Paulus II, “den grundläggande skillnaden mellan en osund nationalism, som lär ut ett förakt för andra nationer eller kulturer, och patriotism som är den sunda kärleken för sitt land. Nationalismen, i dess radikala form, är patriotismens antites. ”

“Frihet är inte avsaknaden av tyranni och förtryck”, fortsatte påven. ”Frihet är inte ett tillstånd i vilket vi kan göra vad vi vill. Frihet har en inre logik som utmärker den och förädlar den. Frihet skapas genom sanningen, uppfyller människans strävan efter sanningen och leder människans liv i sanningen. Om man tar bort sanningen om den mänskliga personen, ruttnar friheten till ett tillstånd av individualism, och i det politiska livet ruttnar friheten till ett redskap åt maktens och arrogansens nyck och infall. Långt ifrån att vara en begränsning av friheten eller ett hot för den, är den ständiga referensen till sanningen om den mänskliga personen – en sanning universellt kännbar genom den moraliska lagen inskriven på alla våra hjärtan – garantin för framtidens frihet.”

“Det är en av vår tids största paradoxer”, sade Johannes Paulus II. “Människan som började den tid vi kallar ’moderniteten’, med en självsäker försäkran om att han nu har kommit fram till mognadens och självständighetens tidsålder, nu, när hon närmar sig slutet av 1900-talet, är rädd för sin egen skugga, rädd för sin egen kapacitet och rädd för framtiden. För att se till att det kommande århundradet bevittnar människosjälens nya vår, förverkligad i en autentisk frihetskultur, måste män och kvinnor lära sig att bemästra sin egen rädsla. Vi måste lära oss att inte vara rädda. Vi måste återupptäcka hoppet och tilliten.”

“Nationernas politik”, förklarade påven, ”med vilka er organisation är främst berörda, kan aldrig ignorera den transcendenta, andliga dimensionen av den mänskliga erfarenheten, och den kan aldrig ignorera den, utan att samtidigt grovt skada både människan och friheten.”

”Vi har kapacitet för visdom och dygd”, avslutade Johannes Paulus II. ”Med dessa gåvor och med Guds nåd, kan vi bygga en civilisation, under det kommande århundradet, som är värdig den mänskliga personen; en sann fredskultur. När vi gör detta, skall vi se att 1900-talets tårar gav näring åt marken mot en ny vår för den mänskliga själen.”







All the contents on this site are copyrighted ©.