Johannes Paulus II om mänskliga rättigheter i sitt tal inför FN den 2 oktober 1979.

(09.04.2008) Kardinal Wojtila hade redan besökt USA två gånger tidigare, åren 1969 och 1976. Men den 2 oktober 1979 i New York talade han inför FN:s generalförsamling i 61 minuter som påve Johannes Paulus II. Det var under en veckolång apostolisk resa till USA. Johannes Paulus II skulle bli den första påven att resa runt i landet. Enorma folkmassor förväntades på alla platser. Flera hundra tusen under en mässa i Boston, så många som 5 miljoner i New York, vilket inkluderade överfyllda audienser i Yankee och Shea Stadium, miljoner fler i Chicago, Philadelphia, Washington samt Des Moines.

De kom för att se, inte bara ledaren för världens 710 miljoner katoliker, men även en man som under det första året av hans pontifikat visat sig vara olik hans moderna föregångare. Under 1979 har han redan hunnit besöka Mexiko, hans födelseland Polen samt Irland. På sitt unika sätt har han snabbt blivit hela världens församlingspräst. Johannes Paulus II är medveten om sin karisma, och leder de troende inte med tyngden av sin auktoritet, utan med styrkan av hans personliga exempel.

Enligt en pressfotograf som följde påvens resa till USA är Johannes Paulus II:s oförutsägbara och uttrycksfulla gester – att sträcka ut sina armar till en folkmassa för att omfamna ett barn – något helt nytt. ”Det skulle ha varit något främmande för Paulus VI”, berättade han, som även hade varit med och dokumenterat den apostoliska resan till FN 1965. ”Den polske påven”, sade han, ”har en visuell karisma. Han kysser marken så fort han landar. Där är första bilden!”

Påvens plan Aer Lingus 747 landade på Logan Airport i Boston, Massachusetts, U.S.A den 1:sta oktober 1979. Amerikas First Lady, Rosalynn Carter, i rollen som hennes mans utsände, iklädd en svart dräkt, höll presidentens välkomsttal: ”Ni har upplyft världens ögon för att de skall fokusera på familjens, samhällets, de mänskliga rättigheternas och kärlekens ständiga värden”, sa hon. Påven böjde sig ner för att kyssa den fuktiga mattan och uttryckte sin vilja att ”besöka varje hem, att personligen hälsa på varje man och kvinna, omfamna varje barn.” ”Om detta skulle visa sig omöjligt”, sade han, ”låt mig uttrycka mina känslor med ord tagna ur er egen sång,” och med en god och bekväm engelska citerade påven America the Beautiful: "And crown thy good with brotherhood, from sea to shining sea."

På väg mot FN:s högkvarter i New York firade han först en mässa i Heliga Korsets Kyrka i Boston med 2000 nunnor och präster som i kör sjöng en hyllning till honom "Ecce sacerdos magnus" under intåget. Men under uttåget gjorde påven en mycket ovanlig sak. Han gick till vänster om altaret och gick fram till den enda rullstolen i kyrkan, Jane De Martino, 26 år och paralyserad. Han tog hennes hand, kysste hennes panna, böjde sig ner för att viska några ord i hennes öra och placerade en liten ask i hennes händer på vilken man kunde läsa orden ”Tutos Tuus” (Fullkomligt din). När hon öppnade asken fann hon en vit rosenkrans med ett guldkors, hon sade till påven: ”Om du så hade givit mig hela världen, hade det inte betyt lika mycket.” En säkerhetsvakt ifrån Boston stående bredvid rullstolen började gråta. “Jag måste tillbaka till kyrkan”, sade han och gick därifrån.

I New York vid FN högkvarteret väntade FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim på Johannes Paulus II:s ankomst. Han erkände till pressen: ”detta är en av de största händelserna i mitt liv.” Påvens bil svängde in framför ingången och trängd emot ett metallstängsel ropade världspressens representanter efter hans uppmärksamhet. ’Niech zyje!’, den traditionella polska hälsningsfrasen för ett långt liv, hördes ifrån första raden.

Genom ingången bland FN:s korridorer försökte både arabiska och judiska diplomater tillsammans med de andra, få ett tillfälle att träffa honom. Påven fick slutningen ordet framför generalförsamlingen och under 61 minuter sträckte sig hans tal, över ett antal frågor sammanknutna med rationalitetens följd. Johannes Paulus II fastslog att en varaktig fred i mellanöstern måste inkludera ”en rättvis behandling av den palestinska frågan”. Han gjorde en appell för ett ”särskild avtal”, för att försäkra Jerusalems status som en helig stad för både Kristna, Judiska och Muslimska troende.

Ett genomgripande tema var att freden alltid är hotat när man överallt och när som helst i världen strider mot de mänskliga rättigheterna. Påven varnade om vapenrustningen: ”Den fortsatta förberedandet för krig, betyder att man riskerar att det bryter ut. Att någon, vid någon tid, någonstans, på något sätt, verkställer förstörelsens fasansfulla mekanism.” Han vädjade om att ”varje typ av koncentrationsläger varsomhelst på jorden må en gång för alla försvinna.” Johannes Paulus II fördömde ”tortyr och förtryck, både fysisk och moralisk, i synnerhet när dessa försvaras under en slöja av inhemsk ’säkerhet’, eller som nödvändiga för att bevara en skenbar fred.”

”Den Universella Deklarationen om Mänskliga Rättigheter”, sade påven, ”med dess följe tåg av deklarationer och möten rörande skriftens viktigaste aspekter, har varit till förmån för barn, kvinnor och jämställdhet mellan raser. I synnerhet har även två internationella möten fastställt våra ekonomiska, sociala, kulturella och våra civila och politiska rättigheter. Dessa måste förbli grundläggande värden i FN:s organisation. Dessa värden måste ständigt konfronteras i de enskilda medlemsländernas samveten. På detta sätt förbli organisationen en källa till styrka. Ifall sanningen och principerna nedskrivna i detta dokument skulle bli bortglömda eller ignorerade, och förlora dess genuina självklarhet från tiden av dess smärtfulla födelse, då kunde FN:s ädla kallelse stå inför hotet av en ny förintelse.”

New Yorks senator Daniel P. Moynihan, tidigare USA:s ambassadör vid F.N. sade efter talet: ”Jag kan garantera efter att ha kastat genomgående blickar på de östeuropeiska och sovjetiska representanterna att de förstod alltför väl vad påven talade om. För en gångs skull i denna lokal, såg de rädda ut snarare än uttråkade.” Johannes Paulus II sade själv till en italiensk TV journalist: ”När jag först kom till New York, kände jag mig trött och det verkade som en mycket lång resa. Men nu verkar den vara alltför kort.”

Påven hann med ytterligare en historisk händelse. Efter hans epokgörande tal inför F.N. och en bejublad resa runt om i Amerika kom han till Washington D.C. under en klarblå himmel. Det var första gången en påve besökte det Vita Huset. Den syd baptistiska presidenten Jimmy Carter började sitt tal på polska: ” Niech bedzie Bog pochwalony!" och tillade översättningen: ”Må Gud vara prisad.” Johannes Paulus II sade att han hoppades mötet kunde ”tjäna världsfreden,den internationella förståelsen och fullkomliga respekten för de mänskliga rättigheterna.” Han avslutade med de välkända orden: ”God bless America!”

Efter ett privat möte på över en timme, hälsade påven och presidenten på 6,000 gäster i den södra trädgården. Här sade Carter till Johannes Paulus II: ”Som människor verksamma för rättvisan i samtiden – med en gemensam strävan efter fred och kärlek i framtiden – låt oss inte vänta så länge på att träffas igen. Välkommen åter till vårt land, vår nya vän.” Gästerna besvarade orden med många applåder. Johannes Paulus II kysste vänskapligt presidentens kinder och med denna gäst av kamratskap överfördes för ett ögonblick något av storheten och välsignelsen av denna älskade påve på Jimmy Carters tyngda skuldror.