Det finns inget hopp utan bön, endast illusioner, sade Benedictus XVI under askonsdagens mässa i kyrkan Santa Sabina.

På askonsdagen ledde Benedictus XVI den traditionella ceremonin på Aventinen, en av Roms kullar. Det började klockan 16.30 med en stunds bön i benediktinernas klosterkyrka Sant’Anselmo. Detta moment inledde botgörings processionen mot dominikanernas kyrka Santa Sabina som ligger bara 200 meter från Sant’Anselmo. Vid processionen deltog även kardinaler, ärkebiskopar, biskopar benediktinmunkar och dominikanbröder, samt ett antal troende.

Väl i den antika kyrkan Santa Sabina, firar den Helige Fadern Mässan, under vilken han strödde aska på deltagarnas huvud, och uppmanar till omvändelse. Askan kommer från de palmkvistar som välsignats på Palmsöndagen året innan, och som bränts; en ritual som påminner den befriade människan att använda sin frihet rätt.

Benedictus XVI började sin predikan på askonsdagen med orden: Om advent är tiden då vårt hopp riktar sig mot Honom-som-kommer, är fastan den tid då vårt hopp finns i Honom-som-förde-oss-från-döden-till-livet. Båda två är förnyelsevandringar, vilket även syns i liturgin eftersom adventstiden och fastetiden båda bär den lila färgen.

Hela predikan under askonsdagen gick i hoppets och bönens klanger, och påven återkommer till sin encyklika Spe Salvi, där han beskriver hoppets verksamhetsområden; i bönen och i lidandet. Bönen livnär hoppet. Ingen kan hindra oss från att vända oss till vår Fader. Jesu 40 dagar i öknen, som fastetiden härrör till, var framför allt en tid för bön. Liksom i Getsemani då Jesu bön var fylld med dödsångest. I båda fallen visar sig bönen även vara något annat, nämligen ett utmärkt redskap för att vinna i den andliga kampen mot det onda.

Bönen fylld med hopp är alltså ledmotiv under fastan, då vi får uppleva Gud som vårt enda hopp om räddning. Både den bön som de troende ber tillsammans, liksom den dialog, på tumanhand en själ för med Gud i ensamhet.

Framför en stor fara behöver man ett ännu större hopp, och större är bara det hoppet som kan räkna med Gud. Bönen har även en annan dimension, fortsatte Benedictus XVI, nämligen förmågan att frigöra oss från egoismen. Om vi för en dialog med Honom som är Sanningen, kommer undangömda lögner fram i ljuset. Utan bönen riskera människan att sluta sig i sig själv, och vårt medvetande, som ska vara ekot av Gud, krymper istället till en självupptagen monolog, som bara lyssnar till självförsvar.

Den sanna bönen är aldrig egocentrisk, och den manar oss att gå ut ur oss själva. Bönen är därför världens motor, eftersom den håller världen öppen för Gud. Därför finns det inget hopp utan bön, endast illusion. Och illusioner styr oss i banor som flyr verkligheten.

Benedictus XVI sade även några ord om lidandet. Påsken som vi är på väg till ger lidandet en mening, som börjar med Guds med-lidande i överflöd. In i mänsklighetens historia klev lidandets evangelium, vilket är den andra sidan på kärlekens evangelium. Gud kan inte lida, men han vill och kan med-lida.

Kyrkans historia är rik på bönens och lidandets vittnen. Människor som har förbrukats för andras skull utan förbehåll, till priset av svårt lidande. Ju större vårt hopp är, desto större är vår förmåga att lida av kärlek till sanningen och det goda, och finna mening i att bidra med vardagens små och stora smärtor till Kristus stora med-lidande med oss.