Globalisering är inte synonym för världslig ordning, sa Benedictus XVI under sin predikan på Trettondagen, då han uppmanar varje människa att ta sitt ansvar för den globala balansen.

Tre vise män red från Castel Sant’Angelo upp mot Petersplatsen igår förmiddag på Trettondagen, då kyrkan firar Jesu Uppenbarelse. Denna 20 åriga tradition vill iscensätta de tre vice männens ankomst till Betlehem, vägledda av stjärnan, och det har blivit mycket populärt att följa kortegen med förutom de vise männen, ett hundratal folkloristiskt klädda följeslagare, ackompanjerade till sång och musik. Även i år var publiken, trots regnet, stor, och väl på Petersplatsen lyssnade de troende till påvens Angelusbön.

De tre vise männen som vi inte vet mycket om, hade ett en stjärna, och i den känt igen en antik profetia, sa Benedictus XVI. Messias var född. Från första början av sitt liv började alltså det ljus som Jesus sprider dra människor till sig; människor från varje språk, kultur och folkslag. Det är den Helige Andens styrka att beröra de hjärtan och förstånd som söker efter sanningen, det vackra, det goda, freden och rättvisan.

I sin encyklika ”Fides ratio” understryker min företrädare Johannes Paulus II detta i sina ord: ”Människan befinner sig på en vandring som av den mänskliga naturen är ändlös, sökandet efter sanningen och sökandet efter en människa att anförtro sig till”. Det som de tre vise männen sökte, förverkligade sig i Jesusbarnet i Betlehem.

Alla män och kvinnor som befinner sig på livets vallfärd behöver bli orienterade; vilken stjärna kan vi följa? Stjärnan över Betlehem brinner idag av andligt ljus, ständigt lever den vidare i evangeliet, och den kan fortfarande vägleda varje människa till Kristus. Kyrkan mission är att vara den stjärnan, men det är något man även kan säga om varje kristen. Alla kristna är kallade att vara stjärnan, genom ord och vittnesbörd.

Samtidigt som var och en av oss är på vår personliga trosvandring, så vandrar vi med ett litet ljus inombords som alltid kan och måste lysa för vår nästa, som står vid vår sida, sa påven när han påminde oss om att vi är kallade att tjäna vår nästa.

Under Angelusbönen passade Benedictus XVI på att önska de orientaliska kyrkor som följer den Julianska kalendern God Jul, eftersom deras julafton infaller idag. Det är en glädje att gemensamt fira julens mysterium, med den tvåtusenåriga historiens mångformiga rikedom på riter och traditioner.

På morgonen hade Benedictus XVI firar den heliga mässan i Peterskyrkan, och även då under sin predikan talade Benedictus XVI om ljuset som föddes i Betlehem. Men han började sin predikan från skapelsens ursprung och om Guds plan för mänskligheten. För att förstå dagens fest, Kristi Uppenbarelse, behöver vi känna till Guds ursprungsplan. Från början hade jorden ett språk och samma ord (Gn 11,4), och den gudomliga planen, med Noak och Abraham, var att, genom en ny allians, göra mänskligheten till en familj. En plan som fortfarande fortgår.

Denna plan hade sin kulmen med Jesu födelse, planen blir då känd för mänskligheten. Men Jesus måste bli mottagen av mänskligheten, det räcker inte med hans ankomst. Sedan hans födelse är vår historia en historia som beskriver Guds trohet och människans otrohet. De vise männens ankomst till Betlehem är början på en rörelse som är motsatt den i Babel. En rörelse från förvirring mot förståelse, från skingrande mot förening.

Guds trogna kärlek är historiens hopp. Motsatsen till denna trogna kärlek är människans egoistiska konflikter, hennes splittringar och förtryck. Kyrkans uppgift är att tjäna Guds kärlek, och kyrkan fullgör sin kallelse då hon reflekterar Kristi ljus, som hjälper jordens befolkning att vandra fredens och den rätta utvecklingens väg.

När vi läser profeten Jesajas ord i dagens liturgi, ”en tjock dimma täcker jordens nationer”, kan vi inte säga annat att det är sant även idag. Man kan inte säga att globalisering är synonym med världslig ordning, tvärtom. Världens stora konflikter gör det svårt för dem som arbetar på alla nivåer att bygga en rättvis och solidarisk värld. Konflikter som uppstår i kampen om världsekonomiskt herravälde, och i hamstrandet av världens naturtillgångar, vatten och energiresurser.

Jorden behöver ett större hopp, som leder till att vi föredrar allmänhetens bästa före några människors lyx på bekostnad av andra människor, som lever i misär. Detta större hopp kan bara vara Gud. Inte vilken Gud som helst, men en Gud som har ett mänskligt ansikte. Den Gud vi finner i Betlehem och i den Korsfäste-Uppståndne.

Bara om man har ett stort hopp kan man behålla sin måttfullhet. Om hoppet saknas hos människan, försöker hon tillfredställa sin längtan efter den glädje hoppet ger, med att söka den i berusningen, i det överflödiga, i ytterligheterna, i det onödiga, sin egen och världens undergång. Återhållsamhet är därför inte bara en asketisk regel, men även en väg för att rädda mänskligheten.

Vid det här laget är det uppenbart för oss att det enda sättet att kunna bygga en rättfärdig och bestående ordning och utveckling, är att anta en måttfull och avhållsam livsstil, ledsagad av ett ansvarsfullt val att främja en balanserad fördelning av jordens rikedomar. Och för att vi ska kunna göra det är det viktigt att det finns människor som ger näring till detta hopp, och att de är mycket modiga. Modiga som de tre vise männen som begav sig av på en lång vandring med en stjärna som vägvisare, och som ödmjukt kunde knäböja för ett barn. Vi behöver alla det här modet, förankrat i ett starkt hopp.

Detta var några av påven Benedictus XVI ord under sin predikan under mässan i peterskyrkan igår på trettondagen.

Påven tar idag emot de diplomater som är ackrediterade vid den Heliga Stolen, och förutom staternas representanter även de som representerar de stora världsliga organisationerna som FN. Vi återkommer om vad Benedictus XVI sa till dem i morgondagens program.