På fredag presenteras Benedictus XVI:s andra encyklika "Spe
Salvi" - Räddade i Hoppet.

På fredagen presenterades Benedictus XVI andra encyklika ”Spe Salvi”, som man kan översätta ”Räddade i Hoppet”. Encyklikan kommer då ut på 8 språk; latin, italienska, franska, engelska, tyska, spanska, portugisiska och polska. Under presskonferensen deltog Kardinal Georges Marie Cottier, teolog vid det påvliga huset, och Kardinal Albert Vanhoye, professor vid det påvliga Bibelinstitutet.

Två år har gått sen påvens första encyklika ”Deus caritas est” publicerades, och nu ger han oss en encyklika om hoppet. Påven understryker ofta att Kristus är världens hopp för han har uppstått, och han har uppstått, för att han är Gud. Guds svar på döden och det onda, på orättvisorna, våldet och lidandet, är Kristi död på korset och uppståndelse.

I uppståndelsen har Kristus inte tagit lidandet och det onda ifrån världen, sa påven under sitt påskbudskap i år, men han har vunnit över det onda, med sin överflödiga barmhärtighet. Han svarar på det onda med sin kärlek, som inte fruktar döden.

I sitt tal i Verona i oktober 2006, då kyrkan framhävde vikten av att vittna om uppståndelsen, sa påven: ”Hoppet i vår själ, ger vår säkerhet drivkraft, och det ger oss den vind som vi behöver för att blåsa bort rädsla och velighet, tvivel och mänsklig beräknelighet”.

Ärkebiskop Bruno Forte säger i en intervju att encyklikans tema är mycket aktuellt. Hoppet öppnar den horisont som behövs när de stora myternas och ideologiernas horisonter har dalat. Hoppet ger den mening till livet, som idag skriker med sin frånvaro, säger han.

Fader Lombardi, som är Vatikanens presschef skriver i sin kommentar till den nya encyklikan att påven har, i sitt val av hoppet som tema, uppmärksammat ett utav vår tids mest brådskande och allvarliga problem. Benediktus XVI svar på detta är inte en diffus beskrivning av problemet som är spritt över hela världen, utan en serie ödmjuka och modiga svar på en serie svåra frågor, som han i sin encyklika inte värjer sig för utan snarare söker upp, skriver fader Lombardi. Han skapar en direkt konfrontation mellan människans grubblande tvivel och trons svar. Påven är övertygad om att en människa som vägrar att tro och hoppas, som med andra ord vägrar acceptera Gud, slutligen förlorar sig själv. Eller som Kant sa: ”Den ensamma människans rike, är det perversa slutet på allt”. Som så ofta är påvens reflektion en dialog mellan förstånd och tro, vilken han inte för med en negativ, kritisk ton, utan där tron och förståndet tar varandra till hjälp.