Skillnaden mellan salig och helig

Idag firar Kyrkan Alla Helgon. Att fira alla helgon med en gemensam högtid, är en sed som går tillbaka till kyrkan i öst på 300-talet. Först på 800-talet infördes Alla Helgons dag i den romerska kalendern. Alla Helgons dag påminner om alla människor, kanoniserade och icke kanoniserade, som har segrat över döden.

I vår apostoliska trosbekännelse läser vi ”de heligas samfund”. Ett begrepp som tar oss bortom tiden, bortom rummet, även bortom döden. Vi som lever i tiden kan ta del av en gemenskap som varar i evigheten. Vi som ännu är på väg gläder oss med dem som har kommit hem, och blir styrkta och inspirerade av deras liv.

Det är lätt att tänka på helgonen som om de vore av ett annat slag. Men de som vi var prövade, mötte svårigheter och föll. De som vi hade samme barmhärtige Frälsare, vars uppståndelse är en seger för oss alla, om vi väljer att följa honom. ”Ett helgon är inte han som aldrig syndar”, skriver den Heliga Teresa av Avila. Ett helgon är den som när han faller alltid reser sig igen”.

Men nu ska vi titta närmare på hur det kommer sig att vissa helgon blir förklarade helgon av kyrkan. Det första steget mot en helgonförklaring är, förutom att personen ifråga har avlidit, att det börjar gå rykten om personens helighet. Det är alltså folkets röst, ”vox populi” som påbörjar processen. Runt den helige personens grav uppstår en kult. Efter att det börjar ryktas att en person är helig, startar kyrkans stift på lokalt plan att samla ihop dokument och vittnesbörd, som sedan presenteras för den Heliga Stolens Helgonkongregation.

De som väntar på att bli saligförklarade får av påven bära titeln venerabilis, vördnadvärd, vilket innebär att personen är värd att beundras och efterliknas, eftersom deras liv vittnar om autentisk Kristi efterföljelse. Att de har levt efter evangeliet och de kristna dygderna. För en saligförklaring krävs ett mirakel, tack vara den avlidne personens förbön. Det handlar ofta om ett oförklarligt tillfrisknande. Här är det viktigt att understryka att det är Gud som gör miraklet, helgonet medlar.

Saligförklaringen är det näst sista steget i en helgonförklaring, och innebär att en avliden människa kan vördas som helgon lokalt, eller av en orden. Kanonisering innebär att vördnaden utsträcks universiellt till hela den katolska världskyrkan. Kanoniseringen avslutar helgonförklaringen. För den avslutande kanoniseringen krävs ytterligare ett mirakel. Johannes Paulus II förenklade 1984 helgonförklaringsprocesserna och minskade antalet mirakel som krävs för en helgonförklaring. Det gör att processerna går fortare.

Kyrkans lista över heliga personer är alltså ett resultat av den folkliga kult som finns runt den heliga personen, och de mirakel som sker. Kyrkan gör inte helgon, den förklarar personer heliga. Kanoniseringen är ett igenkännande. Men hur många är dåde förklarade helgonen?

Under kyrkans första tusen år var de de lokala kyrkorna som beslutade vilka som skulle förklaras helgon. Det var de enskilda biskoparna, eller i samband med synoder, som tillät nya helgonkulter. Tillåtelser som kallas ”elevatio” eller ”translatio corporis”.

På 1000-talet beslutade man att det skulle vara påven i Rom, som i sin roll som världskyrkans herde, skulle ge de olika helgonkulterna dess slutgiltiga tillstånd. Med ett brev till kungen och de svenska biskoparna, tog påven Alexander III, år 1181, tillbaka rätten till påvarna, att helgonförklara. Denna norm blev lag under Gregorius IX pontifikat år 1234.

Saliga skiljde sig från heliga först under påven Sisto IV, år 1483. Han gjorde alltså den juridiska skillnaden mellan salig och helig. Under medeltiden hade dessa två ord använts utan att skilja på dem.

De två största samlingsverken över helgonen, de saliga och dess liv är Acta Sanctorum och Bibliotheca Sanctorum. Acta Sanctorums 68 volymer samlar dokumet från de heligas liv. En samling som startade i mitten på 1600-talet. I Bibliotheca Sanctorums 17 volymer, finns mer än 20000 helgon nämnda. Kyrkans officiella bok över helgonen är dock Martyrologiun Romanum där nästa 9900 helgon nämns. Det är mer än en bok, eftersom den liturgiskt firar de nämnda helgonen. Kyrkan har alltid valt att besjunga helgonen, inte bara läsa upp deras namn, för att visa upp deras närvaro i kyrkan. Det var så den monastiska traditionen att sjunga Martirilogium’et startade.

I väntan på att möta våra helgon i himlen, låt oss söka deras vänskap här på jorden. Deras exempel ger oss styrka och hopp. De har fullbordat loppet som vi fortfarande befinner oss i, och från himlen hör vi deras hejaklack.