Påven Sammanfattar synoden i dokumentet "Sacramentum Caritatis"

Vi gör en sammanfattning över påvens slutdokument till biskopssynoden hösten 2005, som handlade om Eukaristin. Dokumnetet heter "Sacramentum Caritatis".

"Kärlekens sakrament, den heliga eukaristin, är den gåva Jesus Kristus ger med sitt eget liv, och på det viset uppenbarar han Guds oändliga kärlek till varje människa".
På detta vis börjar påvens synoddokument. Påven understryker att kyrkan har i eukarestin sitt livs centrum, och kyrkan tröttnar aldrig på att påminna, vid varje passande och opassande tillfälle, om att Gud är kärlek. Efter det tar dokumentet upp utvecklingen av eukaristins ritual, och här läser man att kyrkan bekräftar andra vatikankonciliets förnyelse av liturgin, men påven bestyrker att förändringarna måste ses under kontinuitetens ljus, dvs i kontinuitet med den stora kyrkliga traditionen, utan att introducera konstlade splittringar.

Eukaristin -läser vi - är en verklighet som överskrider varje mänsklig fattningsförmåga. I detta sakrament ger oss Jesus inte en sak, han ger oss sig själv. Han offrar sin kropp och sitt blod. Det är en gåva som är absolut gratis, och med den blir vi delaktiga i den gudomliga förtroligheten. Påven säger att den antika judiska offermåltiden är inte längre nödvändig för oss kristna. Den måltiden förkunnade framtiden, och har nu ersatts med sanningen själv, genom den kärleksgåva som Guds Son gav oss. I eukaristin drar Jesus in oss i sig, och blandar in oss i hans kärleks dynamism.

Dokumentet visar därför tydligt hur Kristus uppoffring på korset, skapar kyrkan som sin kropp, och på det viset gör eukaristins mysterium det omöjligt, att skilja kyrkan från Kristus. På denna sanning baseras den ekumeniska dialogen, och påven påminner att icke-katoliker inte kan gå till eukaristin. Sen uppmanar han församlingar att lägga större vikt på den första kommunionen, och förbereda den väl, inför den första mötet med Jesus personligen i eukaristin. Påven uttrycker också sin önskan att tillbedjan av det Heliga Sakramentet, och bikten, blir återupptäckta och får tätare besök.

Påven säger att för att kunna fira eukaristin måste man vara prästvigd, och han lägger mycket tyngd på att medvetandegöra prästämbetet. Han påminner prästerna om att aldrig sätta sig själv och sina egna åsikter på första plats, utan Jesus Kristus. Det är emot prästämbetet att låta sig själv vara protagonist under litugin. Sedan fortsätter påven att tala om celibatet: "Utan att ta respekten från den orientaliska traditionens praxis" betonar han "den djupa meningen med prästernas celibat som gestaltning av Kristus egna livsstil, och celibatet som ett tecken på en fullkomlig och exklusiv hängivelse till Kristus, kyrkan och Guds rike". På det viset bestryker han det obligatoriska celibatet för präster som tillhör den latinska traditionen.

Påven går därefter över till eukarestins roll, i förhållande till äktenskapens oupplöslighet. Äktenskapsbanden är knutna till eukaristins enande, av Kristus brudgum och Kyrkan brud. De komplexa problem som situationen skilda-omgifta för med sig, måste besvaras med kärlek och med sanning. Äktenskap och familj är istitutioner som måste främjas och försvaras från varje tvetydighet. Detta för att varje skada de utsätts för, får följder i människans samlevnad på alla plan.

Benediktus XVI inbjuder till att vårda liturgins skönhet, inte av estetiska skäl, men så att sanningen av Guds kärlek når oss. Vi får inte ändra på liturgin hur vi vill, för att följa stundens moden. Gesternas enkelhet och måttfullhet, leder till en ordning som förmedlar mer och gör församlingen mer närvarande i liturgin, än vad konstlade tillägg gör.' Detta gäller även valet av musik och sånger. Han avråder från att välja opassande musikslag, som inte respekterar meningen med liturgin, och värdesätter istället den gregorianska sången.

Sedan går påven över till predikningarna och lekmännens roll under liturgin. Predikningarna får inte vara abstrakta, utan bör visa en stor uppmärksamhet förkunnandet av Guds ord. Ett annat tillfälle, av stort värde, är, när man under mässan, ger varandra fredshälsningen, speciellt i dessa tider, skrämmade fulla av konflikter. Men man ska se till att detta tillfälle, straxt före kommunionen, inte blir rörigt, utan moderera gesten. Kyrkan utesluter inte att flytta detta moment till ett annat tillfälle under mässan, kanske då gåvorna presenteras vid altaret. Lekmännen aktiva delaktihet är, inte endast aktivitet i liturgin, utan även ett aktivt deltagande i "medvetandet", av det mysterium som firas.

Påven prisar all andlig hjälpverksamhet som är knuten till att vara närvarande i krissituationer. Han pratar då om andligt stöd till fångar i fängelser, till sjuka, till handikappade. Man måste se till, i den utstäckningen det går, att de mentalt sjuka som är döpta och konfirmerade får möjlighet till eukaristin.

Han fortsätter med att att understryka det latinska språkets roll,i den universiella kyrkan enhet, och uppmanar till att använda latinet i böner och texter under den Heliga mässan i internationella samanhang. Prästseminaristerna bör lära sig att läsa mässan på latin, och de troende bör kunna de vanligaste bönerna på latin. Små grupper som firar eukarestin på latin, ska passa sig för att känna sig i motstånd till eller parallella till kyrkan. Påven påminner även om hur viktig söndagsmässan är, och att man inte ska lämna södagen tom på Herren.

Påven inbjuder alla att leve eukaristins mysterium i djupet. Innebörden är att älska och bli älskad. På det viset är den kristne kallad till att leva på alla plan, socialt och politiskt. Vittna om Kristus kärlek, och engagera sig för en broderligare och rättvisare värld. Arbeta emot skandaler som hunger, flyktingar, den växande klyftan mellan rika och fattiga som är resultatet av vissa globaliseringsprocesser. Påven uppmanar politiker att vara eukaristin trogen, och att respektera de grundläggande värdena. Först nämner han det mänskliga livet, från födseln till den naturliga döden, och han fortsätter med familjen som grundar sig på föreningen mellan man och kvinna, barnens uppfostran osv. Dessa värden kan inte förhandlas.