"Glöm inte bort att be", var budskapet i andra fastesöndagens Angelusbön

På söndagen strålade solen, och det var full vår i luften. "Högsommar" hörde jag en svensk turist säga. Många romare hade sökt sig till Petersplatsen på sin söndagspromenad i Rom, tillsammans med pilgrimer och turister. Det är omöjligt att inte gripas av den intensiva väntan när man kommer dit. Allas blickar är fästa vid det öppna fönstret med det röda duken, och då påven kliver fram hälsar folket på honom med rop och applåder.
På fastans andra söndag talade påven till oss om bönen. Och om människan som inte flyr ansvar och verklighet då hon ber, utan tvärtom lever verklighetstroget och ansvarsfullt.

Kära bröder och systrar, sa påven. I dagens evangelium understryker evangelisten Lukas att Jesus gick upp på berget för att be. Han var då tillsammans med apostlarna Petrus, Jakob och Johannes. Det var medan han bad som transfigurationen skedde. Att gå upp på berget innebar för de tre apostlarna att vara delaktika i Jesus bön. Jesus drog sig ofta tillbaka och bad, oftast vid soluppgång och solnedgång, och ibland hela natten. Han ville visa sina vänner det innre ljus som fyllde honom till brädden då han bad. Vi läser i evangeliet att hans ansikte blev upplyst och genom hans klädnad utstålades den glans, som det gudomliga Ordet, som blivit människa, är.

Det finns en annan detalj i Lukas berättelse, som är värd att understryka. Han skriver om vad Jesus talade med Moses och Elias om. De talade om hans uttåg ur världen, på grekiska exodos, som skulle fullbordas i Jerusalem. Alltså lyssnar Jesus på Lagen och på Profeterna som talar med honom om hans död och uppståndelse. I hans intima dialog med fadern, lämnar han inte historiens gång, han försöker inte fly undan det han är kallad att göra på jorden, även om han vet att för att nå förhärligheten måste han gå korsets väg. Tvärtom, Kristus går djupare in i den kallelsen, genom att ansluta sig fullkomligt till faderns vilja. Då visar Kristus oss, att den djupaste sanna bönen, är önskan att förena vår vilja med Guds vilja. Det betyder alltså att för en kristen är bönen inte ett sätt att fly undan verkligheten för att slippa ta ansvar, utan tvärtom. Bönen för med sig att vi tar djupaste ansvar i våra liv, och lägger vår tillit i den trogna, outömliga kärlek som vi finner i Gud.

Så transfigurationen prövades paradoxalt nog i Jesus dödsångest i Getsemani. När korsfästelsen kom närmare fick Jesus uppleva dödsångest. I och med att han då lämnar över sig i faderns händer, försäkrar han oss vår räddning. Kristus ber fadern rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Uppståndelsen är tecken på det.

Kära bröder och systrar, fortsätter påven, bönen är inte en assecoar, men det är frågan om liv och död. Bara om du ber, om du vänder dig till herren med tillitsfull kärlek, får du en plats i det eviga livet, som är Gud själv. Under fastan ber vi nu Maria som är en mästarinna på andligt liv, att lära oss att be som hennes son gjorde, så att vår existens förvandlas avv ljuset av hans närvaro.

Efteråt hälsade påven som varje söndag på pilgrimer från världens alla hörn, välsignade oss och önskade oss en trevlig söndag.