Jag känner djup sorg för händelserna i Libanon och på Gazaremsan, sa Benedictus XVI vid söndagens Angelusbön

Till söndagens Angelusbön hade stora skaror av pilgrimer och turister mött upp. Solen sken och luften kändes ovanligt ren, dessutom hade Roms kommun utlyst en bilfri söndag, varför många gärna utnyttjade apostlahästarna för att vandra omkring i Roms centrum..
Från sitt fönster talade Benedictus XVI om Tomas av Aquino, kyrkofadern som , som filosof och teolog givit ett värdefullt mönster av harmoni mellan tro och vetande. Enligt Tomas mår det mänskliga vetandet bäst i en öppen horisont där människan kan uttycka det bästa av sig själv. När hon istället sluter sig och bara tänker på materiella villkor, som kan bevisas genom experiment och då hon utesluter sig från de stora livsfrågorna om sig själv och om Gud, blir hon fattigare. Dialogen mellan tro och vetande är en utmaning för dagens värld. Därför ville Påven Johannes Paulus II ägna en encyklika , Fides et ratio, åt dessa frågor. Samma ämne tog Benedictus XVI själv upp vid besöket i Regensburg.
Men vetenskapen kan inte bara låsas in i experiment, för i så fall kan en schizzofreni mellan materialism och ohejdade teknologiska instinkter uppstå. I verkligheten har ju vetenskapens utveckling medfört otaliga, positiva effekter som vi måste erkänna.
Det är därför viktigt att återupptäcka ett vetande som är öppet för ljuset och för det gudomliga vetandet, som är Kristus. När den kristna tron är autentisk stör den inte det mänskliga vetandets frihet. Varför skulle nu tro och vetande frukta varandra, om de, när de möts i en dialog, kan förklara sig bättre? Tron behöver vetandet och förbättrar det i sin tur och vetandet finner, när det är upplyst av tron , kraften att höja sig mot Gud och den andliga verkligheten. Det mänskliga vetandet förlorar inte något, när det öppnar sig för tron.
Med tålamod och vishet lyckades Tomas göra en god jämförelse mellan det arabiska tänkandet och judarnas tanke .på den tiden., varför han ansågs som en alltid aktuell lärare i dialogen mellan andra kultuer och religioner. Han lyckades presentera den kristna syntesen mellan tro och vetande som för den västerländska världen utgör ett värdefullt arv, som vi kan ösa ur idag för vår dialog med de stora religionerna och kulturella traditionerna. Låt oss bedja för att de kristna, speciellt i den akademiska och kulturella världen, må kunna uttrycka sin tro och vittna om den i en dialog som är inspirerad av kärleken.
Efter dessa Påvens ord och Angelusbönen tillsammans med de församlade , gjorde Påven två av honom djupt kända appeller. Den ena gällde Libanon.
De senaste dagarna har våldet åter låtit blodet strömma i Libanon. Det är oaccepterbart att man går denna väg för att ge stöd åt de egna politiska skälen. Jag känner en enorm sorg för detta kära folk. Jag vet att många i Libanon frestas att låta varje hopp dö bort och de känner sig förvirrade av vad som händer. Jag citerar orden som kardinal Nasrallah Pierre Sfeir uttalat mot dessa dödliga konlikter mellan bröder som om de vore mina. Med honom och med de övriga ansvariga bland de religiösa ber jag om Guds hjälp så att alla i Libanon må arbeta tillsammans för att skapa ett gemensamt hus av deras fosterland och övervinna egoistiska attityder som hindrar omsorgen om det egna landet. Till de kristna i Libanon repeterar jag uppmaningen att bli initiativtagare för en verklig dialog mellan parterna medan jag ber om Jungfru Marias beskydd.
Så kom Påven även med en appell för Gazaområdet.
Jag hoppas att våldet på Gazaremsan må upphöra med det snaraste. Till hela befolkningen uttrycker jag min andliga närhet och försäkrar om min bön, ihopp om att en vilja att arbeta tillsammans må växa fram hos alla för det gemesamma goda och att man väljer fredliga vägar mot diskrimination och spänning.
I samband med de leprasjukas dag sänder jag min hälsning med en försäkran om mina böner till alla personer som lider av denna sjukdom. Jag önskar dem tillfrisknande och rätt vård i värdig miljö. Min uppmuntran går till vårdpersonalen och de frivilliga som hjälper dessa sjuka, liksom till alla som på olika sätt enar sina ansträngiingar för att bekämpa denna sjukdom som inte bara är en sjukdom utan ett socialt sår. För detta ädla mål har många män och kvinnor följt i Kristi spår. Bland dem påminner jag om Raoul Follereau och Damiano de Veuster som verkade i Molokai.
Till Petersplatsen kom igår den italienska organisationen för de katolska ungdomarna i en lång procession för att ge Påven den årliga hälsningen. Två av dessa ungdomar fick även komma upp till Påvens fönster där de skulle befria två vita duvor.som de burit upp i en bur till hans lägenhet. Ett av barnen läste först sin hälsning och sedan öppnade de tillsammans buren. Detta är en traditon som äger rum varje år och vi minns hur det ofta hände för Påven Johannes Paulus II att duvorna helst ville stanna kvar i den påvliga lägenheten, där det var varmt och skönt och inte flyga ut i januarikylan utanför
År 2003 då Irakkriget hotade hände en liten episod med duvorna , som många såg som ett varnande tecken. En av duvorna angreps i sin flykt av en stor mås och skadades . Den föll till marken och omhändertogs av en av vakterna i Vatikanträdgårdarna. Men vid Angelusbönen i går flög duvorna ut utan större tvekan, medan ungdomarna och barnen nedanför applåderade glatt.