Påvarnas pilot berättar sina minnen

Det finns personer omkring Påven som inte hör till hans vanliga medarbetare i Vatikanen men som ändå bär stort ansvar för hans liv . En är piloten som vanligen transporterar honom med helikopter när det gäller mindre sträckor inom Italiens gränser, översten Antonio Berardo som fått benämningen "Påvens pilot". Med det har han givetvis stigit ett pinnhål i sin officiella karriär. Han kan idag skryta med 10 000 flygtimmar och 20 år som pilot åt Johannes Paulus II som säkerligen var den passagerare han helst förde med sig i helikoptern.
Nu fortsätter han att flyga med Benedictus XVI, som han redan flygit till Bari för den ekukaristiska kongressen förra året och till Manoppello där Påven besökte Sanktuariet med det Heliga anletet. Under sommaren gör han alla transporterna mellan Vatikanen och det påvliga sommarresidenset i Castel Gandolfo.
Antonio Berardo har sitt kontor vid flygplatsen i Ciampino . På väggen har han ett foto där han får en varm omfamning av Påven Wojtyla. Men han har även ett foto på förre italienske presidenten , för han har ofta transporterat högt uppsatta personer i sin helikopter, bland dem Arafat, Mitterand, kung Hussein av Jordanien, belgiska kungaparet, prins Charles från England och svenske kungen.
Han har många minnen att berätta. Han minns mycket väl den första gången han flög med Påven Wojtyla. "Det var en onsdag. På fältet står alltid två helikoptrar, en som är startklar och den andra står i reserv. Den hade jag ansvaret för. Den dagen krånglade emellertid den första helikoptern så nu blev det min tur att rycka in för att transportera Johannes Paulus II från Castel Gandolfo till Vatikanen. "Ers Helighet, sa jag. Jag är glad över att den första helikoptern inte kunde starta så jag fått äran att flyga Er för första gången" . Påven log varmt till svar och istället för den sedvanliga handtryckningen omfamnade han mig. Det var år 1985.
Han minns även färder längs snöklädda berg och isbelagda sjöar och flodstränder och i bland längs kusten. Johannes Paulus II hade blivit som en med besättningen. Han kände sig hemma i helikoptern och rörde sig i den med säkerhet. Det märktes att han trivdes i den och han sa vid flera tillfällen att han tyckte om att åka helikopter. Under färden vilade han ofta och ibland bad han med sin bönbok i handen. Andra gånger mediterade han med blicken fäst ut i rymden. Helikoptern har nämligen ett stort fönster framför de båda fåtöljerna. Vid sidan om finns även en soffa, allt bidrar till att göra helikoptern till ett bekvämt rum.
Ofta, när vi flög nära bergsområden bad Påven mig att ändra routen för att han skulle kunna beundra sina älskade berg. Vi försökte alltid tillfredsställa hans önskan och det räckte bara med en liten vinkning från honom så förstod vi att han ville göra en extra sväng för att bättre se utsikten. Därför startade vi alltid med ett gott reservförråd av bränsle.
En kväll ville påven se snö på nära håll. Vi flög just då över Gran Sassos bergsmassiv vars högsta topp ligger på 2900 m ö.h. och där det finns gott om snö . Jag gjorde en sväng in mot bergen och landade i en dal på en snöklädd äng. Påvens ögon lyste av glädje och när han fick en näve snö i sin hand sa han: ”En gång på tiden åkte jag gärna skidor…”
Dessa minnen har hittills varit hemliga. En annan gång flög vi över sjön vid Campo Tosto på mycket låg nivå och av luftens vibrationer bröts isen plötsligt upp. Det var en enastående upplevelse och Påven såg häpen på alla isbitarna som flög omkring under helikoptern.
Efter många flygningar tillsammans kände Påven som om den vita helikoptern med dess besättning på något vis var en del av hans hem och hans familj. När han åkte utomlands på sina resor och måste använda andra länders helikoptrar hade han alltid minnesmedaljer med sig tillbaka till oss här hemma.
Den gången vår helikopter hade gjort just 10 000 flygtimmar befann vi oss på färd mellan Castel Gandolfo och Vatikanen. Då öppnade vi en flaska champagne och skålade uppe i luften . Sen skrev Påven i vår loggbok: Förste pilot - Johannes Paulus II. Den sidan har vi gjort en reproduktion av i silver som ett kärt minne som alltid finns kvar.
Och nu har vi fått en ny Påve och med det en ny passagerare. Även Benediktus XVI tycker om att åka helikopter, speciellt för att han slipper från många mottagningsceremonier på det viset. När vi flög till eukaristiska kongressen i Bari flög vi på låg nivå över min lilla hemstad som heter Duronia och ligger i appeninernas bergsmassiv. Jag frågade då Påven om han ville sända sin hälsning till folket neranför i byn genom fönstret. Dom hälsade honom med orden "Leve Påven" som dom skrivit med stora bokstäver på ängen där dom stod och vinkade och som vi då flög över . Det blev ett kärt minne inte bara för påvarnas pilot utan även för folket i byn som säkerligen inte är vana att få påvens hälsning från luften.