Den första delen av Benedictus XVI:s bok om Jesus kommer ut under våren. Boken bär
titeln "Jesus från Nazareth. Från dopet till transfigurationen." Påven skriver själv
i en presentation till boken att det inte handlar om en lärobok. Han vill inte berätta
hur det är. Snarare är boken resultatet på en lång inre vandring. Det är mitt personliga
sökande efter Herrens ansikte, skriver han, och därför är varje man fri att säga emot
eller ha en annan uppfattning. Det är den historiska Jesus jag valt att skriva
om, säger han, Jesus i evangelierna. Detta för att jag är övertygad om att den person
vi möter i evangelierna är mycket mer logisk ur historisk synvinkel och mycket lättare
att förstå, än de rekonstruktioner vi fått av Jesus de senaste årtiondena. I min
ungdom på 30- och 40-talen kom det ut en serie entusiastiska böcker om Jesus. Några
av författarna var Karl Adam, Romano Guardini, Franz Michel William, Giovanni Papini,
Jean Daniel-Rops. I alla dessa böcker är bilden av Jesus förknippad med den vi får
i evangelierna. Hur han levde på jorden, och hur Han, samtidigt som Han var sann människa,
förde Gud till människorna. Och som Son till Fadern var Han samtidigt ett med Gud.
På detta vis, genom människan Jesus, blev Gud synlig, och på det viset blev den rätta
bilden på den äkta människan tydlig. Sen 50-talet förändrades situationen. Klyftan
mellan den historiska Jesus och trons Jesus blev allt större. Utvecklingen av den
kritiska forskningen ledde till alltmer subtila skillnader som fick till följd att
bilden på Jesus, som tron på Jesus baserar sig på, blev oviss, med svårdefinerade
konturer. Jesus fick motsägelsefulla roller..... den revolutionäre, romarnas fiende,
som bryter mot makten och misslyckas för att slutligen förorsaka sin egen undergång.
Dessa roller avspeglade framför allt författaren och hans ideal. Även om misstron
till denna typ av beskrivningar växte efter hand, hade de lett till att bilden av
Jesus var ännu mer fjärran. Förvirringen ökade med vissheten om att det är så lite
vi faktiskt vet om Jesus. Då denna ovisshet tränger in i vårt kristna medvetande är
det dramatiskt för tron, och vår intima vänskap med Jesus. Så skriver Joseph Razinger
som inledning för att förklara sin metod på tolkningen av Jesus i Nya Testamentet. Han
fortsätter: Jag har tillit till evangelierna, och jag har velat presentera Jesus i
evangelierna som den sanne Jesus, som den "historiske Jesus" i ordets mening. Just
för att jag tycker att Jesus historiskt sett är en klok och övertygande person. Om
man läser ur historiskt perspektiv ser man en man och en väg som är värd tillit, man
finner att trots att det finns många olikheter i skriftena i nya testamentet, finns
ett djupt samförstånd dem emellan. Jag vill att läsaren ska förstå att jag inte
skrivit denna bok för att gå emot modern bibeltolkning. Jag har endast försökt gå
bortom den historiska-, kritiska- tolkningen och med nya metodiska kriterier tolka
Bibeln teologiskt. Detta kräver naturligtvis att tron får en plats, men utan att alls
avstå från det historiska värdet. Boken är den första som Joseph Razinger ger ut
som påve. Han började jobba på den under sommaren 2003 då han fortfarande var kardinal.
Sen han blev påve har han använt varje ledig stund till boken. Nu kommer den första
delen på verket ut, de 10 kapitlen, som går från Jesus dop till Petrus bekännelse
och transfigurationen.