Katekes 21 om Kristus och kyrkan: Simon och Judas Taddaios

Idag ser vi närmare på två av de tolv apostlarna: Simon Kananaios och Judas Taddaios (som man inte får förväxla med Judas Iskariota). Vi behandlar dem tillsammans, inte bara för att de alltid nämns bredvid varandra i listorna på de tolv (jfr Matt 10:4; Mark 3:18; Luk 6:15; Apg 1:13), utan också för att upplysningarna om dem är få, förutom att Nya testamentets kanon bevarar ett brev som tillskrivs Judas Taddaios.

Simon får ett tillnamn som varierar i de fyra listorna. Medan Matteus och Markus beskriver honom som “ Kananaios”, definierar Lukas honom som “selot”. I själva verket är det samma sak: på hebreiska betyder verbet qanà’ “att vara mån eller lidelsefull” och kan sägas både om Gud, som är mån om det folk han valt (jfr 2 Mos 20:5) och om människor som brinner av iver för att tjäna Gud med full hängivenhet, som Elias (jfr 1 Kung 19:10). Det är alltså möjligt att denne Simon inte hörde till seloternas nationalistiska rörelse men att han ändå präglades av en glödande iver för den judiska identiteten och därmed för Gud, för hans folk och för Guds lag. Om det förhåller sig så är Simon raka motsatsen till Matteus, som tvärtom var publikaon och kom från en verksamhet som ansågs vara helt oren. Det visar tydligt att Jesus kallar sina lärjungar och medarbetare från olika sociala och religiösa samhällslager utan inskränkningar. Han bryr sig om personerna, inte sociala kategorier eller etiketter! Det fina är att i gruppen av hans lärjungar var de alla tillsammans trots att de var så olika, och kom över de svårigheter som man lätt kan föreställa sig: Jesus själv var nämligen orsaken till deras sammanhållning, och i honom var de alla eniga. Detta kan lära oss något, för ofta betonar vi skillnader och motsättningar och glömmer att i Jesus Kristus får vi kraften att lösa våra konflikter. Vi skall också minnas att gruppen med de tolv förebådar kyrkan, där det måste finnas plats för alla nådegåvor, folk, raser och mänskliga egenskaper, som fogas samman och blir ett i gemenskapen med Jesus.

Vad beträffar Judas Taddaios kallas han så av traditionen, som förenar två olika namn. Matteus och Markus kallar honom helt enkelt ” Taddaios” (Matt 10:3; Mark 3:18), men Lukas kallar honom ”Jakobs son Judas” (Luk 6:16; Apg 1:13). Tillnamnet Taddaios har oklart ursprung och kan komma antingen från arameiskans taddà’, som betyder “bröst” och skulle då betyda “storsint”, eller vara en förkortning av ett grekiskt namn som Theodoros eller Theodotos. Det berättas inte mycket om honom. Det är bara Johannes som berättar vad han frågade Jesus under den sista måltiden. Taddaios säger till Herren: “Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?”. Det är en högaktuell fråga som också vi ställer till Herren: varför har inte den uppståndne visat sig i hela sin härlighet för sina motståndare för att visa att Gud är segraren? Varför har har bara visat sig för sina lärjungar? Jesu svar är hemlighetsfullt och djupt. Herren säger: “Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom” (Joh 14:22-23). Det betyder att man måste se och uppleva den uppståndne också med hjärtat, så att Gud skall kunna ta sin boning i oss. Herren visar sig inte som ett föremål. Han vill träda in i vårt liv, och han visar sig bara för ett öppet hjärta. Bara så kan vi se den uppståndne.

Judas Taddaios har tillskrivits ett av de brev i Nya testamentet som kallas “katolska” eftersom de inte riktas till någon särskild lokalkyrka utan till en mycket större grupp adressater. Det är nämligen riktat till “till de kallade som är älskade av Gud fadern och bevarade åt Jesus Kristus” (vers 1). Det centrala syftet med detta brev är att varna de kristna för alla dem som tar Guds nåd som svepskäl för att leva lösaktigt och för att leda andra trossyskon på villovägar med oacceptabla läror och splittringar i kyrkan. Judas kallar dem ”svärmare” (vers 8) på grund av deras speciella läror och åsikter. Han liknar dem rentav vid fallna änglar, och säger med hårda uttryck att “de har slagit in på Kains väg” (vers 11). Han brännmärker dem som ”blindskär, dessa som utan att skämmas deltar i era måltider och bara tänker på sig själva. De är moln utan regn som drivs förbi av vinden. De är träd utan frukt om hösten och uppryckta med rötterna, dubbelt döda. De är vilda havsvågor med sina skändligheter som skumkrön. De är kometer som det djupaste mörker väntar på för evigt” (vers 12-13).

Idag är vi kanske inte längre vana vid ett så polemiskt språkbruk, men det säger oss något viktigt. Mitt bland alla frestelser och det moderna livets olika strömningar måste vi bevara vår trosidentitet. Visst måste vi fortsätta bestämt och uthålligt på den väg av tolerans och dialog som det Andra vatikankonciliet gjorde rätt i att slå in på. Dialogens väg är nödvändig. Men den får inte göra att vi glömmer bort vår plikt att tänka igenom och betona de huvuddrag i vår kristna identitet som vi inte kan avstå från. Å andra sidan måste vi vara medvetna om att denna vår identitet gör att vi behöver kraft, klarhet och mod i den värld vi lever i. Därför fortsätter brevet så här: “Men ni, mina kära – här talar han till oss alla - skall bygga ert liv på er allra heligaste tro under bön i helig ande Håll er kvar i Guds kärlek och se fram mot att vår herre Jesus Kristus skall förbarma sig och ge er evigt liv. Somliga, sådana som tvivlar, skall ni ha förbarmande med” (vers 20-22). Brevet avslutas med följande vackra ord: “Han som kan skydda er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande, den ende Guden som har räddat oss genom vår herre Jesus Kristus, hans är härligheten, storheten, styrkan och makten, före all tids början, nu och i all evighet, amen” (vers 24-25).

Man kan se att författaren till dessa rader lever ut sin tro helt och fullt, och till denna tro hör viktiga ting som moralisk integritet och glädje, förtröstan och lovsång. Allt detta motiveras av godheten hos Gud, den ende, och barmhärtigheten hos vår Herre Jesus Kristus. Därför kan både Simon Kananaios och Judas Taddaios hjälpa oss att hela tiden återupptäcka och outtröttligt leva i skönheten hos den kristna tron, och att vittna om den med kraft med också med trygghet.

(061011)