Katekes 20 om Kristus och kyrkan: Aposteln Bartolomaios
I raden av apostlar som kallades av Jesus under hans jordeliv är det idag aposteln
Bartolomaios som drar till sig vår uppmärksamhet. I de äldsta listorna på de tolv
nämns han alltid före Matteus, medan namnet på aposteln före honom varierar och kan
vara Filippos (jfr Matt 10:3; Mark 3:18; Luk 6:14) eller Tomas (jfr Apg 1:13). Det
är tydligt att hans namn är ett patronym [fadersnamn], för det är formulerat med hänvisning
till faderns namn. Namnet är troligen arameiskt, bar Talmay, vilket betyder just “Talmays
son”.
Vi vet inte mycket om Bartolomaios. Hans namn förekommer uteslutande
i de listor på de tolv som nämndes ovan och befinner sig alltså aldrig i mittpunkten
för någon berättelse. Man man brukar identifiera honom med Natanael: ett namn som
betyder ”Gud har gett”. Denne Natanael kom från Kana (jfr Joh 21:2) och kan alltså
ha bevittnat det stora ”tecken” som Jesus utförde på den platsen (jfr Joh 2:1-11).
Troligen identifieras de bägge personerna med varandra på grund av att i en kallelse
som berättas i Johannesevangeliet nämns Natanael tillsammans med Filippos på den plats
där Bartolomaios brukar förekomma i apostlalistorna i de andra evangelierna. Till
denne Natanael säger Filippos att han har funnit ” honom som det står om i Moses lag
och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret” (Joh 1:45). Vi vet att Natanael
protesterade utifrån en ganska allvarlig fördom: “Kan det komma något gott från Nasaret?”
(Joh 1:46a). Denna invändning är på sitt sätt viktig för oss. Den visar oss nämligen
att judendomen inte förväntade sig att Messias skulle komma från en så obskyr by som
Nasaret var (se också Joh 7:42). Men på samma gång visar den också att Gud är fri
och överraskar våra förväntningar genom att dyka upp där vi inte trodde att han skulle
vara. Å andra sidan vet vi att Jesus i verkligheten inte bara kom ”från Nasaret” utan
att han var född i Betlehem (jfr Matt 2:1; Luk 2:4). Natanaels invändning var alltså
utan värde för den grundades, som så ofta sker, på ofullständig information.
Berättelsen om Natanael leder oss till en annan reflexion: i vår relation till
Jesus skall vi inte nöja oss bara med ord. I sitt svar riktar Filippos en viktig inbjudan
till Natanael: “Följ med och se!” (Joh 1:46b). För att lära känna Jesus behöver vi
framför allt en levande erfarenhet: en annan människas vittnesbörd är förvisso viktigt,
för normalt börjar hela vårt kristna liv med att förkunnelsen når oss genom ett eller
flera vittnen. Men sedan måste vi själva involveras personligen i en nära och djup
relation till Jesus. På samma sätt ville samarierna tala direkt med Jesus efter att
ha hört vittnesbördet från kvinnan från deras stad som Jesus hade mött vid Jakobs
brunn. Efter detta samtal sade de till kvinnan: “ Nu är det inte längre vad du har
sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens
frälsare” (Joh 4:42).
För att återgå till kallelseberättelsen, uppger evangelisten
att när Jesus ser Natanael närma sig utropar han: “Där är en sann israelit, en som
är utan svek” (Joh 1:47). Det är ett beröm som för tanken till texten i en psalm:
“Lycklig den ... vars sinne är utan svek” (Ps 32:2), men som gör Natanael nyfiken,
och överraskad svarar han: ”Hur kan du känna mig?” (Joh 1:48a). Jesu svar är inte
omedelbart begripligt. Han säger: “Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under
fikonträdet” (Joh 1:48b). Än idag är det svårt att förstå den egentliga innebörden
i dessa ord. Forskarna säger att fikonträdet ibland nämns som ett träd under vilket
de laglärda satt och läste bibeln och undervisade om den, och att dessa ord kan anspela
på att Natanael ägna sig åt något sådant i det ögonblick han kallades. Men det viktigaste
i Johannes berättelse är att Natanael till sist brister ut i en klar trosbekännelse:
“Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung” (Joh 1:49). Natanaels bekännelse är
inte lika intensiv som Tomas’ bekännelse som avslutar Johannesevangeliet: “Min Herre
och min Gud!” (Joh 20:28), men har funktionen att inleda hela det fjärde evangeliet.
I denna bekännelse görs ett första, viktigt steg i bejakandet av Jesus. Natanaels
ord kastar ljus över två viktiga och kompletterande sidor av vem Jesus är. Bekännelsen
erkänner att han har en särskild relation till Gud Fadern, vars enfödde son han är,
men också till Israels folk för vilket han förkunnas vara kung, vilket den Messias
man väntade på skulle vara. Vi får aldrig tappa bort någon av dessa bägge beståndsdelar,
för om vi bara förkunnar en himmelsk Jesus riskerar vi att göra honom till något eteriskt
och försvinnande, och om vi i stället bara erkänner hans konkreta plats i historien
försummar vi till sist den gudomliga dimension som gör honom till den han är.
Vi har inga exakta uppgifter om vad som hände sedan med Bartolomaios-Natanael.
Enligt en uppgift som citeras av 300-talshistorikern Eusebius skulle en man vid namn
Panenos ha funnit spår av Bartolomaios ända borta i Indien (jfr Hist. eccl. 6,10,3).
I en senare tradition från medeltiden och framåt, blev det populärt att berätta att
han dog genom att flås. I en välkänd scen i Den yttersta domen i Sixtinska kapellet
målade Michelangelo en Bartolomaios som håller sitt eget skinn i vänstra handen, på
vilket konstnären har målat sitt självporträtt. Hans reliker vördas här i Rom i en
kyrka vigd till hans namn på Tiberön, dit de skall ha förts av den tyske kejsaren
Otto III år 983. Till sist kan vi säga att Bartolomaios’ gestalt, trots att det finns
så få uppgifter om honom, ändå säger oss att man kan bejaka Jesus i sitt liv och vittnesbörd
utan att utföra några sensationella verk. Den som är och förblir utomordentlig är
Jesus själv, och var och en av oss är kallad att viga vårt liv och vår död åt honom.