Katekes 20 om Kristus och kyrkan: Aposteln Bartolomaios

I raden av apostlar som kallades av Jesus under hans jordeliv är det idag aposteln Bartolomaios som drar till sig vår uppmärksamhet. I de äldsta listorna på de tolv nämns han alltid före Matteus, medan namnet på aposteln före honom varierar och kan vara Filippos (jfr Matt 10:3; Mark 3:18; Luk 6:14) eller Tomas (jfr Apg 1:13). Det är tydligt att hans namn är ett patronym [fadersnamn], för det är formulerat med hänvisning till faderns namn. Namnet är troligen arameiskt, bar Talmay, vilket betyder just “Talmays son”.

Vi vet inte mycket om Bartolomaios. Hans namn förekommer uteslutande i de listor på de tolv som nämndes ovan och befinner sig alltså aldrig i mittpunkten för någon berättelse. Man man brukar identifiera honom med Natanael: ett namn som betyder ”Gud har gett”. Denne Natanael kom från Kana (jfr Joh 21:2) och kan alltså ha bevittnat det stora ”tecken” som Jesus utförde på den platsen (jfr Joh 2:1-11). Troligen identifieras de bägge personerna med varandra på grund av att i en kallelse som berättas i Johannesevangeliet nämns Natanael tillsammans med Filippos på den plats där Bartolomaios brukar förekomma i apostlalistorna i de andra evangelierna. Till denne Natanael säger Filippos att han har funnit ” honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret” (Joh 1:45). Vi vet att Natanael protesterade utifrån en ganska allvarlig fördom: “Kan det komma något gott från Nasaret?” (Joh 1:46a). Denna invändning är på sitt sätt viktig för oss. Den visar oss nämligen att judendomen inte förväntade sig att Messias skulle komma från en så obskyr by som Nasaret var (se också Joh 7:42). Men på samma gång visar den också att Gud är fri och överraskar våra förväntningar genom att dyka upp där vi inte trodde att han skulle vara. Å andra sidan vet vi att Jesus i verkligheten inte bara kom ”från Nasaret” utan att han var född i Betlehem (jfr Matt 2:1; Luk 2:4). Natanaels invändning var alltså utan värde för den grundades, som så ofta sker, på ofullständig information.

Berättelsen om Natanael leder oss till en annan reflexion: i vår relation till Jesus skall vi inte nöja oss bara med ord. I sitt svar riktar Filippos en viktig inbjudan till Natanael: “Följ med och se!” (Joh 1:46b). För att lära känna Jesus behöver vi framför allt en levande erfarenhet: en annan människas vittnesbörd är förvisso viktigt, för normalt börjar hela vårt kristna liv med att förkunnelsen når oss genom ett eller flera vittnen. Men sedan måste vi själva involveras personligen i en nära och djup relation till Jesus. På samma sätt ville samarierna tala direkt med Jesus efter att ha hört vittnesbördet från kvinnan från deras stad som Jesus hade mött vid Jakobs brunn. Efter detta samtal sade de till kvinnan: “ Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare” (Joh 4:42).

För att återgå till kallelseberättelsen, uppger evangelisten att när Jesus ser Natanael närma sig utropar han: “Där är en sann israelit, en som är utan svek” (Joh 1:47). Det är ett beröm som för tanken till texten i en psalm: “Lycklig den ... vars sinne är utan svek” (Ps 32:2), men som gör Natanael nyfiken, och överraskad svarar han: ”Hur kan du känna mig?” (Joh 1:48a). Jesu svar är inte omedelbart begripligt. Han säger: “Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet” (Joh 1:48b). Än idag är det svårt att förstå den egentliga innebörden i dessa ord. Forskarna säger att fikonträdet ibland nämns som ett träd under vilket de laglärda satt och läste bibeln och undervisade om den, och att dessa ord kan anspela på att Natanael ägna sig åt något sådant i det ögonblick han kallades. Men det viktigaste i Johannes berättelse är att Natanael till sist brister ut i en klar trosbekännelse: “Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung” (Joh 1:49). Natanaels bekännelse är inte lika intensiv som Tomas’ bekännelse som avslutar Johannesevangeliet: “Min Herre och min Gud!” (Joh 20:28), men har funktionen att inleda hela det fjärde evangeliet. I denna bekännelse görs ett första, viktigt steg i bejakandet av Jesus. Natanaels ord kastar ljus över två viktiga och kompletterande sidor av vem Jesus är. Bekännelsen erkänner att han har en särskild relation till Gud Fadern, vars enfödde son han är, men också till Israels folk för vilket han förkunnas vara kung, vilket den Messias man väntade på skulle vara. Vi får aldrig tappa bort någon av dessa bägge beståndsdelar, för om vi bara förkunnar en himmelsk Jesus riskerar vi att göra honom till något eteriskt och försvinnande, och om vi i stället bara erkänner hans konkreta plats i historien försummar vi till sist den gudomliga dimension som gör honom till den han är.

Vi har inga exakta uppgifter om vad som hände sedan med Bartolomaios-Natanael. Enligt en uppgift som citeras av 300-talshistorikern Eusebius skulle en man vid namn Panenos ha funnit spår av Bartolomaios ända borta i Indien (jfr Hist. eccl. 6,10,3). I en senare tradition från medeltiden och framåt, blev det populärt att berätta att han dog genom att flås. I en välkänd scen i Den yttersta domen i Sixtinska kapellet målade Michelangelo en Bartolomaios som håller sitt eget skinn i vänstra handen, på vilket konstnären har målat sitt självporträtt. Hans reliker vördas här i Rom i en kyrka vigd till hans namn på Tiberön, dit de skall ha förts av den tyske kejsaren Otto III år 983. Till sist kan vi säga att Bartolomaios’ gestalt, trots att det finns så få uppgifter om honom, ändå säger oss att man kan bejaka Jesus i sitt liv och vittnesbörd utan att utföra några sensationella verk. Den som är och förblir utomordentlig är Jesus själv, och var och en av oss är kallad att viga vårt liv och vår död åt honom.

(061004)