Påven: "Herre, hur kan Paulus säga att mänskligheten försonats, när det är krig?"

Vid sextiden på söndagseftermiddagen bad Benedictus XVI för freden då han firade mässan i en liten församlingskyrka i Rhemes som ligger inklämt mellan höga berg i Aostadalen, där påven tillbringar sin semester. I den lilla 1600-talskyrkan Saint-Georges samlades de 205 invånarna i det lilla samhället för att vara med på påvens mässa.

Påven kom till den lilla kyrkan i Rhemes Saint-Georges tillsammans med biskopen av Aosta Giuseppe Anfossi. På väg in i kyrkan hälsade han på människorna längs kyrkans mittgång och särskilt på alla små barn. Efter mässan tackade den lilla församlingen för det överraskande besöket med en lång applåd.

I en improviserad predikan utgick Benedictus XVI från dagens bibelläsningar i den katolska mässan och särskilt från Efesierbrevets ord att Kristus har försonat mänskligheten och rivit skiljemuren (Ef 2:13-18).

-Mot bakgrund av den dramatiska situationen i Mellanöstern slås vi av skönheten i denna vision: Kristus är vår fred. Han har försonat de bägge, judar och hedningar, genom att förena dem i sin kropp. Han har besegrat fiendskapen i sin kropp, på korset. Med sin död har han besegrat fiendskapen och förenat oss alla i sin fred.

-Men mer än av skönheten i denna vision slås vi av kontrasten med den verklighet vi lever i och ser. Till att börja med kan vi inte göra annat än att säga till Herren: ”Men Herre, varför säger din apostel att de har försonats? Men vi ser ju att i verkligheten har de inte försonats. Det är ännu krig mellan kristna, muslimer och judar. Därtill kommer andra som underblåser kriget. Allt är ännu fullt av fiendskap och våld. Var är verkan av ditt offer? Var i historien finns denna fred som din apostel talar om?

-Vi människor kan inte lösa historiens mysterium, mysteriet att människan är fri att säga nej till Guds fred. Vi kan inte lösa hela mysteriet med relationen mellan Gud och människan, mellan vad han gör och hur vi svarar. Vimåste acceptera mysteriet. Men Herren ger oss ändå byggklossar till ett svar. En första byggkloss, denna försoning från Herren, detta hans offer, har inte förblivit verkningslöst.

-Det finns nämligen en stor och verklig gemenskap av alla folk i världskyrkan, i nätverket av den eukaristiska gemenskapen, som övergår alla gränser av kulturer, folk och tider. Det finns en gemenskap, ett slags öar av fred i Kristi kropp. De finns, och de är en fredsstyrka i världen. Om vi ser på historien kan vi se att kärlekens stora helgon har skapat oaser av Guds fred i världen. De tände hans ljus gång på gång, och gång på gång förmådde de försona och skapa fred. Det har funnits martyrer som led med Kristus och vittnade om freden och om kärleken som sätter en gräns för våldet.

-När vi nu ser att denna verklighet finns, även om det är en annan verklighet, kan vi gå mer på djupet i budskapet i Paulus brev till efesierna. Herren har segrat på korset. Han har inte segrat med hjälp av ett nytt imperium eller med en mäktigare styrka för att krossa de andra. Han har inte segrat på ett mänskligt vis, som vi föreställer oss, med ett imperium som är starkare än det andra. Han har segrat med en kärlek som går ända till döden. Detta är Guds nya sätt att segra: han svarar inte på våld med ett starkare våld. På våldet svarar han med motsatsen: kärleken ända till slutet, hans kors. Detta är Guds ödmjuka sätt att segra: med denna sin kärlek sätter han en gräns för våldet, och det är enda sättet att göra det. Detta är ett sätt att segra som förefaller ytterst långsamt men det är det verkliga sättet att besegra det onda, att besegra våldet och vi måste anförtro oss åt detta Guds sätt att segra.

-Att anförtro oss betyder att vi måste träda in aktivt i denna Guds kärlek och delta i detta arbete att skapa fred, för att vara så som Herren säger: “ Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner”. Så gott vi kan måste vi föra ut vår kärlek till alla dem som lider, för vi vet att den som skall döma oss på den yttersta dagen identifierar sig med de lidande. Det vi gör mot de lidande gör vi därför mot honom som skall döma vårt liv. Detta är viktigt: I denna stund kan vi föra ut hans seger till världen genom att delta aktivt i hans kärlek. I dagens multikulturella och multireligiösa värld är det många som frestas att säga: ”För freden i världen mellan religioner och kulturer är det bäst att inte tala för mycket om det som är speciellt för kristendomen, om Jesus, kyrkan ochsakramenten. Låt oss lämna kvar det som kan vara mer eller mindre gemensamt.”

-Men det är inte sant. Just i denna stund behöver vi Kristi ansikte, för att lära känna Guds verkliga ansikte och så föra försoning och ljus till denna värld. Därför räcker det inte med kärlek, med kärlekens budskap och med allt vi kan göra för dem som lider i denna värld. Vi måste också vittna om denne Gud, om att Gud har segrat just genom ickevåldet i sitt kors.