Katekes 12 om Kristus och kyrkan: Jakob den äldre

Vi fortsätter raden av porträtt av de apostlar som valdes ut direkt av Jesus under hans jordeliv. Vi har talat om Petrus och om hans bror Andreas, och idag möter vi Jakob. Bibelns förteckningar över de tolv nämner två personer med detta namn: Sebedaios son Jakob, och Alfaios son Jakob (jfr Mark 3:17,18; Matt 10:2-3), som man brukar skilja genom tillnamnen Jakob den äldre och Jakob den yngre. Dessa tillnamn är inte något mått på deras helighet utan bara på det utrymme de får i Nya testamentets skrifter och i Jesu jordeliv. Idag ägnar vi vår uppmärksamhet åt den förste av dessa bägge personer med samma namn.

Namnet Jakob är en översättning av Iákobos, den grekiska formen av namnet på den berömde patriarken Jakob. Den apostel som heter så är bror till Johannes, och i de ovan nämnda förteckningarna intar han den andra platsen genast efter Petrus, som hos Markus (3:17), eller den tredje platsen efter Petrus och Andreas i Matteus- (3:17) och Lukasevangelierna (6:14), medan Apostlagärningarna nämner honom efter Petrus och Johannes (1:13). Denne Jakob hör tillsammans med Petrus och Johannes till den grupp av tre privilegierade lärjungar som fick vara med Jesus i de viktigaste stunderna av hans liv.

[Eftersom det är väldigt varmt skulle jag vilja förkorta och bara nämna två av dessa tillfällen.] Tillsammans med Petrus och Johannes fick han vara med om Jesu dödsångest i Getsemanes trädgård och om Jesu förklaring. Det var helt olika situationer. I det ena fallet får Jakob och de bägge andra apostlarna erfara Herrens härlighet, ser honom tala med Mose och Elia, och ser Guds strålglans skymta fram hos Jesus. I det andra fallet står han inför lidande och förödmjukelse och får se med egna ögon hur Guds son ödmjukar sig och är lydig ända till döden. Den andra erfarenheten blev ett tillfälle för hans tro att mogna och att rätta till en ensidig och triumfalistisk tolkning av den första. Han blev tvungen att se att den Messias som det judiska folket trodde skulle komma i triumf i verkligheten inte bara omgavs av ära och härlighet utan också av lidande och svaghet. Kristi härlighet förverkligas just i korset, i delaktigheten i våra lidanden.

Denna trons mognad fullbordades av den Helige Ande vid pingsten, så att Jakob inte drog sig tillbaka när stunden kom att vittna med sitt liv. Lukas berättar i att i början av 40-talet började kung Herodes Agrippa, sonson till Herodes den store, att ”ingripa hårdhänt mot en del av medlemmarna i kyrkan. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror” (Apg 12:1-2). Denna kortfattade notis utan några berättande detaljer visar å ena sidan hur normalt det var för de kristna att vittna om Herren med sitt liv, och å andra sidan vilken framträdande ställning Jakob hade i kyrkan i Jerusalem också på grund av sin roll under Jesu jordeliv. En senare tradition, som åtminstone går tillbaka till Isidorus av Sevilja (600-talet), berättar att han vistades i Spanien för att evangelisera denna viktiga del av det romerska riket. Enligt en annan tradition var det hans kropp som fördes till Spanien, till staden Santiago de Compostela. Vi vet alla att denna plats blev föremål för stor vördnad och ännu är mål för många vallfärder, inte bara från Europa utan från hela världen. Därför brukar Jakob framställas i konsten med en pilgrimsstav och en evangelierulle i handen, vilket kännetecknar honom som en vandrande apostel som förkunnar den glada nyheten, men också kännetecknar det kristna livets vallfärd.

Jakob kan alltså lära oss mycket: att vara redo att ta emot Herrens kall också när han ber oss överge vår mänskliga trygghets “båt”; entusiasm att följa honom längs de vägar som Han visar oss utan hänsyn till våra illusioner och anspråk; villigheten att vittna om honom med mod, och om det är nödvändigt också genom att offra livet. Så står Jakob den äldre framför oss som ett vältaligt exempel på generöst bejakande av Kristus. Han som genom sin mor från hade bett att få sitta med sin bror bredvid mästaren i riket, blev den förste som drack lidandets kalk och delade martyriet med apostlarna.

Till sist kan vi sammanfattningsvis säga att denna inte bara yttre utan också inre vandring från förklaringens berg till dödsångestens berg är en symbol för hela det kristna livets vallfärd bland världens förföljelser och Guds tröst, som Andra Vatikankonciliet säger. Om vi följer Jesus som Jakob gjorde, så vet vi att vi är på rätt väg, också mitt bland svårigheter.

(060621)