Katekes 11 om Kristus och kyrkan: Andreas

I de två senaste katekeserna har vi talat om aposteln Petrus. Nu skall vi se litet närmare också på de andra elva apostlarna, så gott källorna tillåter. Därför talar vi idag om Simon Petrus bror Andreas, också han en av de tolv. Det första man lägger märke till hos Andreas är hans namn. Det är inte hebreiskt, som man skulle ha väntat sig, utan grekiskt, vilket visar på en viss kulturell öppenhet hos hans familj. Vi befinner oss i Galileen, där grekisk kultur och grekiska språket är ganska utbredda. I apostlalistorna kommer Andreas på andra plats, som hos Matteus (10:1-4) och hos Lukas (6: 13-16), eller på andra plats som hos Markus (3:13-18) och i Apostlagärningarna (1:13-14). I vilket fall åtnjöt han säkert stor prestige i de första kristna gemenskaperna.

Evangelierna beskriver tydligt både blodsbandet mellan Petrus och Andreas och hur de kallas tillsammans av Jesus: “När han vandrade utmed Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod vid sjön och fiskade med kastnät, för de var fiskare. Han sade till dem: ’Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare’” (Matt 4:18-19; Mark 1:16-17). I det fjärde evangeliet finner vi en annan viktig detalj. Från början var Andreas lärjunge till Johannes döparen. Det visar att han var en sökande människa, att han delade Israels hopp, och att han på nära håll ville lära känna Herrens ord och Herrens verkliga närvaro. Han var verkligen en människa av tro och hopp. En dag hörde han att Johannes döparen utropade Jesus till “Guds lamm” (Joh 1:36). Då gick han genast iväg och tillsammans med en annan namnlös lärjunge följde han Jesus, han som Johannes kallade “Guds lamm”. Evangelisten berättar att de ” såg var han bodde och stannade hos honom den dagen” (Joh 1:37-39). Andreas fick alltså vara med om dyrbara stunder av närhet till Jesus. Berättelsen fortsätter med en betydelsefull anmärkning: “Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ’Vi har funnit Messias’ (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus” (Joh 1:40-43), vilket är en uppvisning av en ovanligt apostolisk anda. Andreas var alltså den förste av apostlarna som kallades att följa Jesus. Därför kallar den bysantinska liturgin honom Protóklitos, vilket betyder just “den först kallade”. Brorsbandet mellan Petrus och Andreas bidrar också till att kyrkan i Rom och kyrkan i Konstantinopel känner sig som systerkyrkor på ett särskilt sätt. För att betona denna relation återlämnade min föregångare påven Paulus VI år 1964 den viktiga relik av Andreas som dittills hade förvarats i Peterskyrkan till den ortodoxe metropolitbiskopen av staden Patras i Grekland, där aposteln enligt traditionen skall ha korsfästs.

Evangeliernas traditioner nämner Andreas’ namn vid tre andra tillfällen som låter oss lära känna denne man på närmare håll. Det första är brödundret i Galileen. Det är Andreas som fäster Jesu uppmärksamhet på att en pojke hade med sig fem kornbröd och två fiskar: inte mycket, påpekar han, för alla de människor som hade samlats på platsen (jfr Joh 6:8-9). Det förtjänar att betonas hur realistisk Andreas är. Han lägger märek till pojken men frågar själv: ”Men vad förslår det till så många?” och inser att hans små resurser inte räcker till. Men Jesus förmådde göra så att de räckte för de många människor som hade kommit för att lyssna till honom. Det andra tillfället var i Jerusalem. När de gick ut från Jerusalem fäste en lärjunge Jesu uppmärksamhet på de väldiga murar som bar upp templet. Mästarens svar kom som en överraskning: han sade att av de murarna skulle det inte bli kvar sten på sten. Då frågade Andreas tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes: “Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet på att tiden är inne för allt detta” (Mark 13:1-4). För att svara på denna fråga uttalade Jesus ett viktigt tal om Jerusalems förstörelse och om världens slut, där han uppmanade sina lärjungar att läsa tidens tecken uppmärksamt och att alltid vaka. Av denna episod kan vi dra slutsatsen att vi inte skall vara rädda att ställa frågor til Jesus, men samtidigt måste vi vara beredda att ta emot den undervisning han ger oss, även om den är överraskande och svår.

Evangelierna berättar också om ett tredje initiativ från Andreas sida. Det utspelar sig återigen i Jerusalem kort före Jesu lidande och död. Johannes berättar att några greker, troligen proselyter eller sympatiserande, hade kommit för att tillbe Israels Gud under påskfesten. Andreas och Filippos, de bägge apostlar som bär grekiska namn, uppträder som tolkar och medlare när denna lilla grupp kontaktar Jesus. Herrens svar på deras frågor är gåtfullt, som så ofta i Johannesevangeliet, men det är just så som det visar hur rikt det är på innebörd. Jesus säger till de bägge lärjungarna, och genom dem till hela den grekiska världen: “ Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (12:23-24). Vad betyder dess ord i detta sammanhang? Jesus vill säga: Ja, mötet mellan mig och grekerna kommer att äga rum, men inte som ett enkelt och kort samtal mellan mig och andra personer som drivs av nyfikenhet. Med min död, som kan liknas vid när vetekornet faller till jorden, skall mitt förhärligandes stund komma. Från min död på korset skall det komma en rik skörd: ”vetekornet”, som är en symbol för mig, korsfäst, skall i uppståndelsen bli bröd för att ge världen liv; det skall bli ljus för folken och kulturerna. Ja, mötet med den grekiska själen, med den grekiska världen, skall ske på det djup som antyds av berättelsen om vetekornet som drar till sig jordens och himlens krafter och blir till bröd. Med andra ord, Jesus profeterar om att grekernas kyrka, hednafolkens kyrka, världens kyrka skall bli frukten av hans påsk.

Urgamla traditioner ser Andreas, som framförde detta budskap till grekerna, inte bara som tolk för några greker i detta möte med Jesus, utan som grekernas apostel under åren som följde på pingsten. De berättar att under resten av sitt liv förkunnade och tolkade han Jesus för den grekiska världen. Petrus, hans bror, begav sig från Jerusalem till Antiochia och sedan Rom för att där utöva sitt universella uppdrag. Andreas var i stället den grekiska världens apostel. I livet och döden framstår de som verkliga bröder, ett broderskap som uttrycks symboliskt i den särskilda relationen mellan biskopssätena i Rom och Konstantinopel, som verkligen är systerkyrkor.

En senare tradition berättar att Andreas dog i Patras där också han avrättades genom korsfästelse. Men precis som sin bror Petrus bad han i sin sista stund att få spikas fast vid ett annorlunda kors än Jesu eget. I hans fall var det fråga om ett kors som består av två korsande snedställda ribbor, som därför kallas ”Andreaskors”. En forntida berättelse från början av 500-talet som heter Andreas lidande berättar att aposteln vid detta tillfälle skall ha sagt följande: “Var hälsad, du kors, som invigdes genom Kristi kropp och pryddes av hans lemmar som av dyrbara pärlor. Innan Herren steg upp på dig ingav du jordisk skräck. Nu har du fått ta emot himmelsk kärlek och tas därför emot som en gåva. De troende vet hur stor glädje du besitter, vilka gåvor du håller redo. Därför kommer jag trygg och full av glädje til dig, för att också du skall ta emot mig med glädje som lärjunge till honom som hängdes upp på dig... Du saliga kors, som tog emot Herrens lemmars majestät och skönhet! ... Tag mig och för mig långt bort från människorna och lämna tillbaka mig till min mästare, för att han som har återlöst mig genom dig skall få ta emot mig genom dig. Var hälsad, du kors, ja, var hälsad!” Här finns en djup kristen spiritualitet, som ser korset inte bara som ett tortyrredskap utan snarare som ett ojämförligt sätt att helt och hållet efterlikna återlösaren, vetekornet som faller i jorden. Vi måste här lära oss något mycket viktigt: våra kors blir värdefulla om vi ser dem och tar emot dem som en del av Kristi kors, om de lyses upp av reflexen av hans ljus. Det är bara detta kors som kan förädla också vårt lidande och ge det deras verkliga innebörd.

Aposteln Andreas lär oss alltså att vara redo att följa Jesus (jfr Matt 4:20; Mark 1: 18), att tala entusiastiskt om honom till alla dem vi möter, och framför allt att ha en familjär och nära relation, för det är bara i honom som vi kan finna den yttersta meningen i vårt liv och i vår död.

(060614)