Evangelisten Johannes berättar om Jesu första möte med Simon, bror till Andreas,
och nämner en egendomlig händelse: Jesus ”såg på Simon och sade: ’Du är Simon, Johannes
son. Du skall heta Kefas’ (det betyder Petrus)” (Joh 1:42). Jesus brukade inte döpa
om sina lärjungar. Med undantag för smeknamnet “Åskans söner”, som han riktar i ett
särskilt sammanhang till Sebedaios’ söner (Mark 3:17) men inte använder i fortsättningen,
har han aldrig gett ett nytt namn till någon av sina lärjungar. Men det gjorde han
med Simon när han kallade honom Kefas. Namnet översattes sedan till grekiska, Petros,
och till latin, Petrus. Och det översattes just för att det inte var något namn: det
var ett ”uppdrag” som Petrus mottog av Herren på detta sätt. Det nya namnet Petrus
återkommer flera gånger i evangelierna och får till sist ersätta det ursprungliga
namnet Simon.
Man förstår hur betydelsefullt detta är när man tänker på att
i Gamla testamentet förebådade ett namnbyte i allmänhet ett nytt uppdrag (jfr 1 Mos
17:5; 32:28 ff. osv). Många tecken visar att Kristus ville ge Petrus en särskild ställning
i apostlakollegiet. I Kafarnaum övernattar mästaren hemma hos Petrus (Mark 1:29).
När folkmassan trängs omkring honom på stranden till Genesarets sjö väljer Jesus Simons
båt av de två som låg förtöjda (Luk 5:3). När Jesus under särskilda omständigheter
bara låter tre lärjungar följa med, nämns alltid Petrus som den förste i gruppen,
som när han återuppväcker Jairos dotter (Mark 5:37; Luk 8:51), vid förklaringen (Mark
9:2; Matt 17:1; Luk 9:28), och slutligen under dödsångesten i Getsemanes trädgård
(Mark 14:33; Matt 16:37). Dessutom vänder sig skatteindrivarna till Petrus för tempelskatten,
och mästaren betalar bara för sig själv och för honom (Matt 17:24-27). Han tvättar
fötterna på Petrus före de andra under den sista måltiden (Joh 13:6), och det är bara
för honom som han ber att hans tro inte skall svikta och att han sedan skall kunna
stärka de andra lärjungarna i tron (Luk 22:30-31).
Petrus är för övrigt själv
medveten att han har en särställning. Ofta är det han som talar för de andra och ber
om förklaringar av en svår liknelse (Matt 15:15) eller om den exakta innebörden i
ett bud (Matt 18:21) eller om ett formellt löfte om en belöning (Matt 19:27). Det
är han som löser vissa genanta situationer genom att tala för alla. När Jesus blir
bedrövad över att folket inte förstod hans tal om “livets bröd” och frågar: ”Inte
vill väl ni också gå er väg?”, då svarar Petrus bestämt: ”Herre, till vem skulle vi
gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:67-69). Lika bestämd är den trosbekännelse
han uttalar i de tolv lärjungarnas namn nära Caesarea Filippi. När Jesus frågar: ”Och
ni, vem säger ni att jag är?”, svarar Petrus: ”Du är Messias, den levande Gudens son”
(Matt 16:15-16). Jesus uttalar i sin tur den deklaration som en gång för alla definierar
Petrus roll i kyrkan: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan
skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag
skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet
i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matt 16:18-19). Jesus
använder tre tydliga bilder: Petrus skall vara en klippgrund på vilken kyrkan skall
byggas; han skall få nycklarna till himmelriket för att öppna och stänge för dem han
finner för gott; och slutligen skall kan kunna binda eller lösa, besluta eller förbjuda
det som han anser nödvändigt för kyrkans liv, som är och förblir Kristi kyrka. Det
är alltid Kristi kyrka, inte Petrus kyrka. Så beskrivs med ett kraftfullt bildspråk
det som en senare reflexion skall kalla “domsprimat.”
Den framträdande plats
som Jesus ville ge Petrus är tydlig också efter uppståndelsen. Jesus ger kvinnorna
i uppdrag att berätta om uppståndelsen för Petrus, som nämns separat från apostlarna
(Mark 16:7). Maria från Magdala rusar till honom och Johannes för att berätta om den
kullvälta stenen framför ingången till graven (jfr Joh 20:2), och Johannes låter honom
gå in först när de bägge kommer fram till den tomma graven (Joh 20:4-6). Sedan blir
Petrus den förste av apostlarna som får vara vittne till att den uppståndne visar
sig (Luk 24:34; 1 Kor 15:5). Hans roll betonas bestämt (jfr Joh 20:3-10) på ett sätt
som visar att det finns en kontinuitet mellan hans särställning bland apostlarna och
den särställning han fortsätter ha i den gemenskap som uppstod ur påskens händelser,
så som Apostlagärningarna berättar (jfr 1:15-26; 2:14-40; 3:12-26; 4:8-12; 5:1-11.29;
8:14-17; 10; osv). Hans uppträdande anses vara så avgörande att det står i centrum
för anmärkningar och också kritik (jfr Apg 11:1-18; Gal 2:11-14). Vid det s k konciliet
i Jerusalem spelar Petrus en ledande roll (jfr Apg 15 och Gal 2:1-10), och just för
att han är ett vittne om den äkta tron erkänner själva Paulus att han på något sätt
är ”den förste” (jfr 1 Kor 15:5; Gal 1:18; 2:7 osv). Fler av de viktigaste texter
som nämner Petrus går tillbaka till den sista måltiden, där Kristus gav Petrus uppdraget
att styrka sina bröder (Luk 22:31f), vilket visar att Petrus är en grundläggande beståndsdel
i kyrkan, som uppstår ur firandet av åminnelsen av påsken i eukaristin.
Petrus
primats rätta sammanhang är alltså den sista måltiden i den stund då eukaristin, Herrens
påsk, instiftas. Det visar också den yttersta innebörden i detta primat: i alla tider
skall Petrus vaka över gemenskapen med Kristus, leda till gemenskap med Kristus, se
till att nätet inte brister och att den världsomspännande gemenskapen kan leva vidare.
Det är bara tillsammans som vi kan vara tillsammans med Kristus, som är allas Herre.
Petrus ansvar är att vaka över gemenskapen med Kristus med hjälp av Kristi kärlek
och se till att denna kärlek kan förverkligas i vardagen. Låt oss be att Petrus primat,
som anförtros åt personer som bara är människor, alltid skall utövas på det ursprungliga
sätt som Herren ville, och så allt mer erkännas i sin verkliga innebörd också av de
kristna syskon som ännu inte är i gemenskap med oss.