Jan Eliasson: "Vi behöver budskapet från påven och den katolska kyrkan"

Vi behöver budskapet från påven och katolska kyrkan, sade Jan Eliasson, ordförande för FN:s generalförsamling och svensk utrikesminister, efter ett halvtimmeslångt samtal med Benedictus XVI den 17 juni. Det var påven som bjöd in Jan Eliasson till Vatikanen för att tala om behovet av internationella lösningar i världen. Det berättade Eliasson själv kort efter sitt halvtimmeslånga samtal med Benedictus XVI i Vatikanen den 17 juni. Eliasson är ordförande förFN:s generalförsamling till 11 september och svensk utrikesminister.

Hör intervjun här:

Vatikanens presskontor sade att samtalet handlade om “globaliseringen och om några av dess negativa sidor, särskilt det bristande utrymmet för den religiösa dimensionen.”

-Också de mänskliga rättigheterna kan lösas upp utan bidraget från religiösa världen, fortsatte den officiella deklarationen. Man måste överbrygga motsättningar och bygga broar för att alla globaliserings sidor skall kunna bidra till folkens väl och fredliga samlevnad. Samtalet handlade också om att mötet mellan alla religioner kan bidra till fred och solidaritet mellan alla jordens invånare.

-Jag fick faktiskt en inbjudan via ärkebiskop Migliore i New York, som representerar Vatikanen, att påven ville träffa mig, och att det skulle passa om jag kunde träffa honom i samband med att vi öppnar mänskliga rättighetsrådet, FN:s nya råd för mänskliga rättigheter i Geneve nästa vecka, berättar Jan Eliasson.

-Självklart blev jag mycket hedrad av den här inbjudan. Jag har tillbragt en halvtimme med påven, med hans helighet Benedictus XVI, och sedan ytterligare en halvtimme med Vatikanens utrikesminister.

-Vad pratar man om med påven i en halvtimme?

-Vi pratade om den allmänna stämningen i världen, behovet av internationella lösningar samtidigt som vi har stor misstänksamhet och stor oro i världen; om vikten av att man arbetar på det internationella planet, både från det officiella hållet men också från enskilda människors perspektiv. Och så talade vi om de utmaningar som FN står inför, både när det gäller säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter. Så det var ett givande och interssant samtal meed honom och med hans utrikesansvariga.

-Nu öppnar ni FN.s nya råd för mänskliga rättigheter i Geneve på måndag den 19 juni. Jag antar att ni har talat om detta också?

-Ja, vi talade om att allting hänger samman: säkerhet, där behöver vi budskapet från påven och den katolska kyrkan när det gäller förebyggande och försoningsarbete; utveckling, vi talade mycket om vikten av utbildning och inte minst kom vi in på utbildning av flickor med ärkebiskop Lajolo som ansvarar för utrikesfrågor. Sedan talade vi om att mänskliga rättigheter krävs för att vi både skall ha säkerhet och utveckling. Det var ett spännande samtal, där vi knöt samman de här aspekterna som rör både säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter.

Det nya rådet för mänskliga rättigheter är litet grann din skapelse?

-Det var hårda förhandlingar, och jag ledde dem. Vi fick beslutet den 15 mars och jag var oerhört lättad och glad när det blev klart.

-Vad är det för bra med det nya rådet?

-Det har blivit litet mindre, och jag hoppas att det därmed blir mer effektivt. Det skall samlas flera gånger på året och inte bara sex veckor i Geneve under våren. Men frmaför allt så ställs det krav på de länder som skall ingå i rådet, nämligen att de skall själva utsättas för översyn av MR-politik och sin MR-praxis under den tid de tjänar i rådet, och om länder gör sig skyldiga till mänskliga rättighetsbrott som är allvarliga och genomgripande, så kan ett land suspenderas och få sitt medlemskap hävt. Och sedan skall länder göra åtaganden om mänskliga rättigheter som man sedan skall kontrollera. Så att det är ett mänskliga rättighetsråd som har kvalitativa element inbyggda som den tidigare kommissionen inte hade. Sedan gäller ju som vanligt i livet och i politiken att det gäller att man efterlever de här reglerna.

Men kan det inte finnas problem med trovärdigheten för ett råd som nu har medlemmar som Kina, Kuba och Saudiarabien?

Du kan också räkna upp ett antal länder som inte kandiderade och inte kom in. Jag vill inte göra det eftersom jag är är här i egenskap av ordförande i FN:s generalförsamling. Men det är ingen tvekan om att länder har känt att det här är ett nålsöga som man skall komma igenom och framför allt när man sitter i rådet utsätter man sig för djup prövning, och det skall alla länder när de ger sig in i detta arbete, att här blir en granskning av vad man själv gör. Jag är en väldigt praktisk person samtidigt som jag hoppas att jag har visioner, men det är oerhört viktigt att FN gör en skillnad, att det betyder något för den enskilda människan, coh vi får se nu vad som händer. Det är så mycket som måste ske: barns situation, kvinnors situation, tortyren som vi ser förekommer på så oerhört många ställen. Människohandel, att vi har slaveri t ex i dagens värld. Det finns så mycket som behöver åtgärdas praktisky. Jag hoppas det här rådet skall bli ett skarpare instrument.

Är detta en försöksballong för den stora reformen av FN som alla talar om?

-Ja det är en av de två stora institutionella reformerna vi har genomfört: mänskliga rätttighetsrådet, och fredsbyggnadskommissionen, som skall tillse att vi inte överger länder efter kriser och konflikter. Titta på Afghanistan – vad händer när man överger, när CNN-kamerorna försvinner? Jo, vi får en utveckling som leder till den här konflikten vi nu är inne i. Vi måste göra återuppbyggnad, vi måste göra utvecklingsarbete, vi måste bygga upp institutioner, och vi måste gör aett försoningsarbete. Och där kommer katolska kyrkan in. Jag tycker katolska kyrkan kan spela en viktig roll både för förebyggande och för försoningsarbete. Förebyggandet är kanske inte bara på mänskliga rättighetsområdet utan också på utvecklingsområdet, t ex att flickor får utbildning och vi därmed minskar risken att sjukdomar som HIV/AIDS sprids på ett fruktansvärt sätt som vi ser nu i världen.

Fram till 11 september är Eliasson både ordförande för FN:s generalförsamling och Sveriges utrikesminister. Sex dagar senare är det val i Sverige.

-Jag slutar mitt uppdrag 11 september som ordförande i FN:s generalförsamling, och sedan är det val i Sverige, och sedan får vi se hur länge jag är utrikesminister. Men jag hoppas få arbeta länge med de här frågorna, som jag känner så starkt för.

Är det några frågor som du tycker är särskilt viktiga för kontakterna mellan Sverige och Vatikanen?

-Jag tycker vi skall ha en bred dagordning. Vi har en gemensam internationell dagordning. Vi har ju talat om försoningsarbetet som behövs i olika delar av världen, vi har talat om vikten av förebyggandet på utvecklingsområdet och på det politiska området, vi har talat om vikten av att stå upp för ett liv i värdighet för alla, som mänskliga rättigheter står för. Det här är ju något som förenar Sverige och Vatikanen, Sverige och katolska kyrkan. Jag har själv varit med under den period då äntligen efter 455 år de diplomatiska relationerna återställdes 1982. Jag var med litet grann i den processen. Jag tycker det är oerhört viktigt att hålla dialog med kyrkan och värna om det här djupare elementet som behövs för att vi skall nå det vi vill i internationell politik, nämligen folklig uppslutning och också något slags andligt stöd för de processer som pågår. Jag är en stor anhängare av Dag Hammarskjöld, och när jag skall försöka förklara varför Hammarskjöd blev så stor och var så stor, så tror jag att det var att han förenade det praktiska med det visionära. I det visionära ingick en insikt om vikten av att koppla till processer som har att göra med religion, värderingar, grundläggande frågor som driver människor. Jag tror att när man förenar de här två krafterna, det praktiska synsättet på att förändra och förbättra världen, med en insikt om att det är människor som måste drivas av sina inre impulser, då tror jag vi kan uppnå något. Och det tror jag gäller både i min roll som ordförande för FN:s generalförsamling och som svensk utrikesminister, att det kommer att driva mig i kontakterna med Vatikanen och med katolska kyrkan.

Alla sista frågan: när öppnar Sveriges Vatikanambassad i Rom igen?

-Jag har lidit mycket som kabinettssekreterare i UD av nedskärningarna, men jag är glad att vi har en så aktiv ambassadör, Fredrik Vahlquist, som från Stockholm bevakar det här. Vi har byggt upp en ganska stor verksamhet och och stort besöksutbyte och annat. I dagens globaliserade värld kan vi göra oerhört mycket utan att fysiskt finnas på plats. Men det hindrar ju inte att vi någon gång skulle ha den situationen att även vårt finansdepartement och vår riksdag känner att detta är någonting som borde göras. Jag är en stor anhängare av mänskliga kontakter och närvaro. Men ibland har knapphetens kalla stjärna lyst över oss, och det har känts som utrikesminister att det har varit ganska plågsamt.