Katekes 9 om Kristus och kyrkan: "Simon, älskar du mig?"

I dessa katekeser mediterar vi över kyrkan. Vi har sagt att kyrkan lever i människor, och i den senaste katekesen har vi börjat meditera över de enskilda apostlarnas gestalter med början i Petrus. Vi har sett två avgörande etapper i hans liv: när han kallades vid Galileiska sjön, och sedan trosbekännelsen: ”Du är Kristus, Messias”. Vi sade att denna bekännelse ännu var otillräcklig, men den var en inledande öppning. Petrus träder in i en vandring av efterföljelse.Så bär denna inledande bekännelse i sig fröet till kyrkans framtida tro. Idag skall vi betrakta två andra viktiga händelser i Petrus liv: brödundret, och när Herren kallar Petrus till att vara herde för världskyrkan.

Vi börjar med brödundret. Ni vet att folket hade lyssnat till Herren i flera timmar. Till sist säger Jesus: de är trötta och hungriga, vi måste ge dessa människor något att äta. Apostlarna frågar då: Men hur? Och Andreas, Petrus bror, fäster Jesu uppmärksamhet på en pojke som hade med sig fem bröd och två fiskar. Men, frågar sig apostlarna, det är fråga om många människor. Men Herren låter människorna sätta sig och ser till att dessa fem bröd och två fiskar delas ut. Och alla blir mätta. Ja, Herren befaller rentav apostlarna, och bland dem Petrus, att samla in det som blir över: tolv korgar fulla med bröd (jfr Joh 6:12-13). När människorna sedan ser detta underverk, som tycks vara det efterlängtade upprepandet av mannan, brödet från himlen, så vill de göra honom till kung. Men Jesus går inte med på det utan drar sig tillbaka på ett berg för att be helt ensam. Dagen därpå tolkade Jesus underverket i synagogan i Kafarnaum: det handlar inte om att bli kung över Israel eller om den världsliga makt som folkmassan hoppades, utan om att ge ut sig själv: Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva” (Joh 6:51). Jesus förkunnar korset och med korset det sanna brödundret, det eukaristiska brödet. Detta är hans helt nya sätt att vara kung, raka motsatsen mot vad folk förväntade sig.

Mästaren ville inte utföra brödundret varje dag, han ville inte erbjuda Israel en världslig makt. Vi kan förstå att hans ord vara svåra eller snarare oacceptabla för dessa människor. Vad betyder det att “ge sitt kött”? Också för lärjungarna är det som Jesus nu säger oacceptabelt. För vårt hjärta, för vår mentalitet är detta ett ”hårt” tal som sätter tron på prov (jfr Joh 6:60). Många av lärjungarna drar sig tillbaka. De ville ha en som återupprättade staten Israel på riktigt, inte en som sade: “Jag ger mitt kött”. Vi kan föreställa oss att Jesu ord var svåra också för Petrus, han som i Caesarea Filippi protesterade mot profetian om korset. Men ändå, när Jesus frågar de tolv: ” Inte vill väl ni också gå er väg?” reagerar Petrus med hela sitt generösa hjärta under ledning av den Helige Ande. I allas namn svarar han med odödliga ord, som också är våra ord: “Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (jfr Joh 6:66-69).

Här, liksom i Caesarea, är Petrus ord inledningen till kyrkans kristologiska trosbekännelse. Han blir till mun för apostlarna och för oss troende i alla tider. Det innebär inte att han redan hade förstått hela djupet i Kristusmysteriet. Hans tro var en begynnande tro, en tro på väg. Först erfarenheten av påskens händelser skulle leda honom fram till sann fullhet. Men det var redan en tro, som var öppen för en större verklighet. Den var öppen framför allt för att den inte var tro på något utan på någon, på honom, Kristus. Också vår tro är alltid en begynnande tro, och vi har ännu en lång väg kvar att vandra. Men det viktiga är ett det är en öppen tro, och att vi låter oss ledas av Jesus, för han inte bara känner vägen, han är vägen.

Men Petrus stormiga generositet skyddar honom inte mot de risker som hänger ihop med mänsklig svaghet. Det kan också vi konstatera i vårt eget liv. Petrus har följt Jesus med entusiasm, har har klarat trons prov och överlämnat sig åt honom. Men det kommer en stund då också han ger efter för rädslan och förråder Mästaren (jfr Mark 14:66-72). Trons skola är ingen marsch i triumf, utan en vandring genom lidande och kärlek, prövningar och trohet som måste förnyas varje dag. Petrus som hade lovat fullständig trohet får erfara förnekelsens bitterhet och förödmjukelse: han som var så självsäker får lära sig ödmjukhet på egen bekostnad. Också Petrus måste lära sig att vara svag och att behöva förlåtelse. När masken äntligen faller och han förstår sanningen att hans hjärta hör till en troende syndare, brister han ut i en befriande gråt av ånger. Efter denna gråt är han nu redo för sitt uppdrag.

En vårmorgon skall detta uppdrag anförtros honom av den uppståndne Jesus. Mötet äger rum på Tiberiassjöns strand. Det är evangelisten Johannes som berättar om den dialog som då äger rum mellan Jesus och Petrus. Där lägger man märke till en viktig ordlek. Det grekiska verbet “filéo” uttrycker en vänskapens kärlek, ömsint men inte allt uppfyllande, medan verbet “agapáo” syftar på reservationslös, total och villkorslös kärlek. Första gången frågar Jesus Petrus: “Simon... älskar du mig (agapâs-me)” med denna totala och villkorslösa kärlek (jfr Joh 21:15)? Innan han fick erfara förnekelsen skulle aposteln säkert ha svarat: ”Jag älskar dig (agapô-se) villkorslöst”. Men nu har han fått uppleva trolöshetens bittra sorg och sin egen dramatiska svaghet och säger ödmjukt: “Herre, jag har dig kär (filô-se)”, dvs “jag älskar dig med min fattiga mänskliga kärlek”. Kristus insisterar: “Simon, älskar du mig med den totala kärlek som jag vill ha?”. Och Petrus upprepar svaret om sin fattiga mänskliga kärlek: “Kyrie, filô-se”, “Herre, jag har dig kär så gott jag kan”. Den tredje gången säger Jesus till Simon bara: “Fileîs-me?”, “Har du mig kär?” Simon förstår att för Jesus räcker hans fattiga kärlek, den enda han förmår, men blir ändå ledsen över att Herren måste säga så. Därför svarar han. ”Herre, du vet allt: du vet att jag har dig kär (filô-se)”. Man skulle kunna säga att det är Jesus som har anpassat sig till Petrus och inte Petrus till Jesus! Det är just denna Guds anpassning som ger hopp åt den lärjunge som har fått lära känna trolöshetens lidande. Härav uppstår det förtroende som gör att han förmår följa honom ända till slutet: “ Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!” (Joh 21:19).

Från den dagen “följde” Petrus mästaren fullt medveten om sin egen bräcklighet. Men detta medvetande gjorde honom inte modfälld. Han visste nämligen att han kunde räkna med att den uppståndne stod vid hans sida. Petrus lärde sig att anförtro sig åt denne Jesus som anpassade sig till hans fattiga förmåga att älska, från den naiva entusiasmen i början till den smärtsamma erfarenheten i förnekelsen och till omvändelsens gråt. Så visar han vägen också för oss, trots all vår svaghet. Vi vet att Jesus anpassar sig efter vår svaghet. Vi följer honom med vår fattiga förmåga att älska, och vi vet att Jesus är god och accepterar oss. För Petrus blev det en lång vandring och den gjorde honom till ett pålitligt vittne och till kyrkans “klippa”, för han var ständigt öppen för Jesu ande och dess verkan. Petrus beskriver sig själv som “jag som kan vittna om Kristi lidanden, jag som också skall få dela den härlighet som kommer att uppenbaras” (1 Pet 5:1). När han skrev dessa ord var han en gammal man, nära slutet på sitt liv, som han skulle kröna med martyriet. Han vet vad sann glädje är och var man kan finan den: källan är att tro på och älska Kristus med vår svaga men uppriktiga tro, trots vår bräcklighet. Därför skriver han till de kristna i sin gemenskap, och säger det också till oss: ”Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning” (1 Pet 1:8-9).

(060524)