Katolska rörelser till pingstvaka med påven

Hundratusentals människor från moderna katolska rörelser och gemenskaper samlades på pingstaftonseftermiddagen på Petersplatsen för att upprepa pingstens under då den Helige Ande utgjöts över lärjungarna. Under en vespergudstjänst mede påven i försommarskymningen skall man tända sju stora fyrfat som en symbol för bekräftelsens eller konfirmationens sakrament, som för den katolska kyrkan ger delaktighet av den Helige Ande på ett särskilt sätt.

Under hela lördagen var kvarteret avspärrat för biltrafik och grupper om hundratals katoliker, mest unga, vandrade omkring och sjöng och åt smörgåsar försedda med banderoller, ryggsäckar från den senaste katolska världsungdomsdagen, hopfällbara stolar och olika musikinstrument. Det myllrande kvarteret blev till en stökig men entusiastisk bild av en viktig sida av den katolska kyrkan idag, där många unga söker sig till rörelser och gemenskaper med högst några tiotals år på nacken som på olika sätt ger dem den entusiasm, gemenskap och trosfördjupning som ofta är svår att finna någon annan stans i ett pluralistiskt och avkristnat samhälle. Redan 1998 bjöd Johannes Paulus II in rörelser och kyrkliga gemenskaper till ett liknande möte på Petersplatsen, och ett drygt år efter valet till påve har nu Benedictus XVI bjudit in dem till en pingstvesper i försommarskymningen.

Under 1900-talet och särskilt efter det andra vatikankonciliet (1962-1965) har det uppstått många olika slags nya rörelser och gemenskaper som vill hjälpa vanliga kristna att leva ett fullödigt kristet liv i vardagen utan att behöva gå i kloster eller bli präster. En av dessa lekmannarörelser är Opus Dei, men det finns många andra, som den socialt och interreligiöst engagerade Sant’Egidio-rörelsen. Flera rörelser finns också i Sverige, inte bara Opus Dei utan också rörelser som focolari och den karismatiska förnyelsen. Bland rörelserna på mötet finns den neokatekumenala rörelsen, Comunione e Liberazione, den karismatiska förnyelsen, Sant’Egidio, Schönstatt-rörelsen och Emmanuel-gemenskapen.

Redan 1998 höll Johannes Paulus II ett möte med rörelserna, som blev ett viktigt steg för att hjälpa rörelserna att finna sin plats i kyrkan, något som inte alltid har varit så lätt. Benedictus XVI har en positiv inställning till rörelserna och beskriver dem som ett uttryck för att den Helige Ande griper in. Påven har själv angett temat för årets möte: ”Skönheten i att vara kristen och glädjen i att förmedla den.”

På sina håll uppstår det spänningar mellan rörelserna och de vanliga församlingarna. Rörelserna lockar många engagerade unga och det finns en risk att de tömmer församlingarna på engagerade lekmän. Ärkebiskop Stanislaw Rylko, som är ordförande för Vatikanens råd för lekfolk, förklarar att relationen fungerar om både rörelserna, biskopar och präster och den Helige Ande hjälper till.

-Vad gäller rörelsernas förhållande till församlingar och stift gav Johannes Paulus II oss en enkel regel: rörelserna måste försöka fogas in i församlingarna i en anda av ödmjukt tjänande. Å andra sidan måste herdarna, biskoparna och prästerna, ta emot rörelserna med en faderlig hjärtlighet. Påven Benedictus XVI tillägger å sin sida att både rörelserna och herdarna måste låta sig renas och fostras av Anden.

Mötet på Petersplatsen föregicks av ett den andra världskongressen för rörelser och nya gemenskaper, som hölls i Rocca di Papa nära Rom 31 maj till 2 juni, med 300 delegater från ett hundratal rörelser, tillsammans med kardinaler, biskopar, ordensfolk och andra kyrkliga kändisar: Bland talarna finns ärkebiskoparna i Wien kardinal Christoph Schönborn och i Venedig kardinal Angelo Scola och grundarna av flera rörelser.

Rörelserna höll ett första internationellt möte i Rom 1981, som sedan följdes av andra i Rocca di Papa nära Rom år 1987 och i Bratislava 1991. 1998 blev det en internationella kongress i samband med mötet med Johannes Paulus II, och nu var det dags för den andra kongressen.