Katekes 8 om Kristus och kyrkan: "Petrus, fiskaren"
I denna nya serie av katekeser har vi framför allt försökt förstå allt bättre vad
kyrkan är, hur Herren såg på denna sin nya familj. Sedan har vi sagt att kyrkan
finns till i människor. Vi har också sett att Herren har anförtrott denna nya verklighet,
kyrkan, åt de tolv apostlarna. Nu är det dags att se närmare på den ene aposteln efter
den andre, för att låta dem hjälpa oss att förstå vad det innebär att leva i kyrkan
och att följa Jesus. Vi börjar med Petrus.
Efter Jesus är Petrus den
som nämns oftast i Nya testamentet. Han nämns 154 gånger med tillnamnet Pétros, “sten”,
“klippa”, som är en grekisk översättning av det arameiska namn som han fick direkt
av Jesus: Kefas, som nämns nio gånger, särskilt i Paulus brev. Sedan måste man lägga
till namnet Simòn, som används ofta (75 gånger), en grekisk form av hans ursprungliga
hebreiska namn Simeòn (två gånger: Apg 15:14; 2 Pet 1: 1). Simon var son till Johannes
(jfr Joh 1:42) eller, i den arameiska formen bar-Jona, son till Jona (jfr Matt 16:
17), och kom från Betsaida (jfr Joh 1: 44), en liten stad öster om Galileiska havet.
Därifrån kom också Filippos och naturligtvis Andreas, När han talade hördes det att
han kom från Galileen. Liksom sin bror var han fiskare. Tillsammans med Sebedaios’
familj, far till Jakob och Johannes, fiskade han i Galileiska havet (jfr Luk 5:10),
och bör därför ha haft det ganska gott ställt. Han drevs också av ett uppriktigt religiöst
intresse, av längtan efter Gud – han ville att Gud skulle ingripa i världen – och
denna längtan gjorde att han tillsammans med sin bror begav sig ända till Judeen för
att följa Johannes Döparens förkunnelse (Joh 1:35-42).
Han var en troende och
observant jude, som litade på att Gud är närvarande och verksam i sitt folks historia,
och led av att han inte fick se honom ingripa med makt i de händelser som han bevittnade.
Han var gift, och hans svärmor, som en dag botades av Jesus, bodde i staden Kafarnaum,
i det hus där också Simon bodde när han var i den staden (jfr Matt 8:14f; Mark 1:29ff;
Luk 438f). Moderna arkeologiska utgrävningar har visat att under det åttkantiga mosaikgolvet
i en liten bysantinsk kyrka finns det spår av en äldre kyrka som inrättats i det huset,
vilket framgår av graffiti som åkallar Petrus. Evangelierna berättar att Petrus var
bland Jesu fyra första lärjungar (jfr Luk 5:27: Levi kallas). När Jesus går från fem
till tolv lärjungar (jfr Luk 9:1-6), blir det tydligt att hans uppdrag är något nytt.
Han är inte en av många rabbiner. Han har kommit för att samla de yttersta dagarnas
Israel, för vilket siffran tolv är en symbol, lika många som Israels stammar.
Simons
personlighet beskrivs av evangelierna som beslutsam och impulsiv. Han är beredd att
använda våld för att få som han vill (som när han använder svärdet i olivträdgården:
jfr Joh 18:10f). På samma gång är han ibland också naiv och rädd, men också så hederlig
att han ångrar sig uppriktigt (jfr Matt 26:75). Evangelierna låter oss följa hans
andliga vandring steg för steg. Den börjar med att Jesus kallar honom. Det händer
en helt vanlig dag, medan Petrus är upptagen av sitt arbete som fiskare. Jesus befinner
sig vid Genesarets sjö, och folkmassan trängs omkring honom för att lyssna till honom.
Mästaren ser två båtar som ligger förtöjda vid stranden. Fiskarna har gått ur dem
och tvättar sina nät. Då ber han att få gå ombord på båten, Simons båt, och ber honom
att avlägsna sig från stranden. Han sätter sig på denna improviserade lärostol och
börjar undervisa folket från båten (jfr Luk 5:1-3). Så blir Petrus båt Jesu lärostol.
När han har talat färdigt säger han till Simon: “Ro ut på djupt vatten och lägg ut
näten där”. Simon svarar: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något.
Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten” (Luk 5:4-5). Jesus var en timmerman,
ingen fiskeexpert, men ändå litar fiskaren Simon på denne rabbi, som inte ger honom
några svar utan bara en uppmaning att lita på honom. Hans reaktion inför det underbara
fiskafänget är förundran och bävan: “Lämna mig, herre, jag är en syndare” (Luk 5:8).
Jesus svarar med att uppmana honom att lita på honom och att öppna sig för ett projekt
som överstiger allt han förväntade sig: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du
fånga människor” (Luk 5:10). Petrus kunde ännu inte föreställa sig att han en dag
skulle komma till Rom och här bli en människofiskare för Herren. Han accepterar detta
överraskande kall och låter sig dras med i detta stora äventyr. Han är generös, erkänner
sin begränsning, men tror på den som kallar honom och följer sitt hjärtas dröm. Han
säger ja – ett djärvt och generöst ja – , och blir Jesu lärjunge.
Petrus får
uppleva en annan viktig stund i sin andliga vandring nära Caesarea Filippi när Jesu
ställer en exakt fråga till sin lärjungar: “Vem säger människorna att jag är?” (Mark
8:27). Men Jesus nöjer sig inte med ett svar utifrån hörsägen. Han vill att den som
har accepterat att engagera sig personligen för honom skall göra ett personligt ställningstagande.
Därför insisterar han: “Och ni, vem säger ni att jag är?”. Det är Petrus som svarar
för de andra: ”Du är Messias” (ibid.), den smorde. Petrus svar kom inte från någon
av kött och blod utan uppenbarades för honom av Fadern i himlen (jfr Matt 16:17) och
bär i sig fröet till kyrkans framtida trosbekännelse. Ändå hade Petrus ännu inte förstått
den djupaste innebörden i Jesu uppdrag som Messias och den nya innebörden i ordet
Messias. Det visar han litet senare när han avslöjar att den Messias han drömmer om
är olik Guds verkliga plan. Inför förkunnelsen att Jesus måste lida blir han uppröd
och protesterar, vilket gör att Jesus reagerar med kraft (jfr Mark 8:32-33). Petrus
vill ha en Messias som är en ”gudomlig människa”, som uppfyller folks förväntningar
genom att tvinga sig på med makt. Det är också vår önskan, att Herren skall använda
sin makt för att förvandla världen med en gång. Jesus presentar sig istället som en
”mänsklig Gud”, Guds tjänare, som omkullkastar folkmassans förväntningar genom att
slå in på en väg av ödmjukhet och lidande. Det är det stora alternativet, som också
vi hela tiden måste lära oss: att antingen prioritera våra egna förväntningar och
ta avstånd från Jesus, eller ta emot Jesus i sanningen om hans uppdrag och åsidosätta
allt för mänskliga förväntningar. Impulsiv som han är tvekar inte Petrus ett ögonblick,
tar Jesus avsides och förebrår honom. Jesu svar gör att alla hans falska förväntningar
rasar, medan det kallar honom att omvända sig och följa honom: ”Håll dig på din plats,
Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors” (mark 8:33). Du skall inte visa
mig vägen, jag slår in på min väg, och din plats är bakom mig.
Så får Petrus
lära sig vad det betyder att följa Jesus på riktigt. Det är hans andra kallelse, som
med Abraham i 1 Mos 22, efter den i 1 Mos 12: “Om någon vill gå i mina spår måste
han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv
skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall
rädda det” (Mark 8:34-35). Det är efterföljelsens krävande lag. När det krävs måste
man vara beredd att avstå från hela världen för att rädda de sanna värdena, för att
rädda själen, för att rädda Guds närvaro i världen (jfr Mark 8:36-37). Om en med viss
möda, accepterar Petrus Mästarens inbjudan och fortsätter sin vandring i hans spår.
Jag tror att Petrus olika omvändelser och hela hans gestalt tröstar oss och
har mycket att lära oss. Vi längtar också efter Gud, vi vill också vara generösa,
men också vi förväntar oss att Gud skall vara stark i världen och att han genast skall
förvandla världen enligt våra ideer, enligt de behov som vi ser. Gud väljer en annan
väg. Gud väljer vägen att förvandla människornas hjärtan i lidande och ödmjukhet.
Liksom Petrus måste också vi hela tiden omvända oss på nytt. Vi måste följa Jesus,
inte gå före honom: det är han som visar oss vägen. Så vad Petrus säger oss är: Du
tror att du har receptet och att du måste göra om kristendomen, men det är Herren
som vet vägen. Det är Herren som säger till mig, som säger till dig: följ mig! Och
vi måste ha både modet och ödmjukheten att följa Jesus, för han är Vägen, Sanningen
och Livet.