Katekes 6 om Kristus och kyrkan: "Paulus ville inte uppfinna någon ny 'paulinsk' kristendom"

I dessa katekeser försöker vi förstå vad kyrkan är. Sist mediterade vi över den apostoliska traditionen. Vi såg att den inte är en samling saker eller ord, som en låda med döda ting. Traditionen är en flod av nytt liv som kommer från källan, från Kristus, till oss, och drar med oss i Guds historia med mänskligheten. Frågan om traditionen är så viktig att jag skulle vilja talal om den också idag, för den är mycket viktig för kyrkans liv. Andra Vatikankonciliet förklarade att traditionen är apostolisk framför allt vad gäller sitt ursprung: ”I sin godhet beslöt Gud att allt det som han hade uppenbarat för att alla folk skulle räddas skulle bevaras oavkortat och föras vidare till alla generationer. Kristus, i vilken Guds uppenbarelse fullbordas (jfr 2 Kor 1:20 och 3:166-4:6), befallde apostlarna att ge vidare vad Gud gett dem och förkunna evangeliet för alla som källa till den sanning som räddar och till varje moral” (dogmatiska konstitutionen Dei Verbum, 7). Konciliet anmärkte vidare att detta uppdrag har utförts troget “av apostlarna, som med förkunnelse, förebild och institutioner förde vidare det som de mottagit av Kristi mun, av att leva med honom och av hans verk, liksom det som de lärt sig av den Helige Ande” (ibid.). Konciliet tillägger att apostlarna samarbetade med ”män från samma krets som med inspiration från den Helige Ande skrev ned förkunnelsen om räddningen” (ibid.).

Apostlarna, ledare för de sista dagarnas Israel, också de tolv som det utvalda folkets stammar, fortsätter den “skörd” som inletts av Herren. Det gör de framför allt genom att troget föra vidare den gåva de mottagit, den glada nyheten att Riket har kommit till människorna i Jesus Kristus. Deras antal uttrycker inte bara kontinuitet med den heliga roten, de tolv stammarnas Israel, utan också att deras tjänst är universell och skall föra räddning ända till jordens yttersta gränser. Det förstår man av den symboliska innebörd som siffrorna hade i den semitiska världen: tolv är vad man får om man multiplicerar det perfekta talet tre med talet fyra, som syftar på de fyra väderstrecken och därmed på hela världen.

Den gemenskap som föds ur förkunnelsen av evangeliet vet att den sammankallats av ordet från dem som först av alla fick erfara Herren och som sändes ut av honom. Den vet att den kan förlita sig på de tolvs ledning liksom på dem som genom tiderna förknippats med dem som efterträdare i Ordets tjänst och i gemenskapens tjänst. Därför känner denna gemenskap plikten att föra vidare den glada nyheten att Herren är närvarande också idag och att hans påskmysterium verkar i Anden. Det ser man tydligt i en del stycken av Paulus brev: “ Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot” (1 Kor 15: 3). Och detta är viktigt. Paulus kallades personligen av Kristus och är därför en riktig aposteln. Ändå är det viktigaste också för honom att vara trogen mot vad han har tagit emot. Han ville inte ”uppfinna” någon ny ”paulinsk” kristendom. Därför betonar han: ”jag för vidare vad jag själv har tagit emot”. Han har fört vidare den ursprungliga gåvan som kommer från Herren: sanningen som räddar. Mot slutet av sitt liv skrev han till Timoteos: “Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig” (2 Tim 1: 14). Det uttrycks också av följande urgamla vittnesbörd om den kristna tron som skrevs av Tertullianus omkring år 200: “(Apostlarna) stärkte först tron och grundade kyrkor i Judeen. Sedan spreds de över hela världen och förkunnade samma lära och samma tro för alla folk och grundade kyrkor i alla städer. Från dessa kyrkor nåddes så de andra kyrkorna av deras tros förgreningar och av lärans utsäde, och de fortsätter att ta emot den för att vara just kyrkor. På så sätt anses också de vara apostoliska som ättlingar till apostlarnas kyrkor” (De praescriptione haereticorum, 20: PL 2,32).

Andra Vatikankonciliet kommenterar: “Det som fördes vidare av apostlarna omfattar allt det som bidrar till att Guds folk lever i helighet och växer i tron. Med sin lära, sitt lvi och sin gudstjänst för kyrkan så vidare till alla generationer det hon är och tror” (konstitutionen Dei Verbum, 8). Kyrkan för vidare vad den är och tror, den för det vidare i gudstjänst, liv och lära. Traditionen är alltså det levande evangeliet, som förkunnas i sin helhet av apostlarna, utifrån fullheten i deras unika och oersättliga erfarenhet: genom deras verk förmedlas tron till andra, ända fram till oss, ända till världens slut. Traditionen är därför den Helige Andes historia när den verkar i kyrkans historia genom apostlarnas och deras efterträdares förmedling i trohet mot den ursprungliga erfarenheten. Det är just vad påven Clemens Romanus skriver mot slutet av det första århundradet efter Kristus. Han skriver: ”Apostlarna förkunnade evangeliet för de hade sänts ut av Herren Jesus Kristus, och Jesus Kristus hade sänts ut av Gud. Kristus kommer alltså av Gud, apostlarna av Kristus. Bägge är resultatet av Guds ordning och vilja... Våra apostlar fick veta genom vår Herre Jesus Kristus att det skulle uppstå strid kring biskopsfunktionen. Därför förutsåg de framtiden och utsåg dem som de valt ut och gav dem i uppdrag att se till att andra beprövade män skulle föra vidare deras uppdrag efter deras död” (Ad Corinthios, 42.44: PG 1,292.296).

Denna tjänande kedja fortsätter ända till idag, och skall fortsätta ända till världens slut. Det uppdrag som Jesus gav till apostlarna förde de vidare till sina efterträdare. Förutom den unika erfarenheten av personlig kontakt med Kristus, förde apostlarna vidare till sina efterträdare den högtidliga sändningen ut till världen som de mottagit av Mästaren. Apostel kommer just av ordet “apostéllein”, som betyder sända. Matteusevangeliet (Matt 28:19f) visar att apostlarnas sändning är pastoral (“gör alla folk till lärjungar...”), liturgisk (“döp dem...”) och profetisk (“lär dem att hålla alla de bud jag har gett er”), och garanteras av Herrens närhet ända till tidens slut (“jag är med er alla dagar till tidens slut”). Om än på ett annat sätt än apostlarna så har också vi en äkta och personlig erfarenhet av den uppståndne Herrens närvaro. Genom apostlarnas tjänst är det så Kristus själv som når fram till den som kallas till tron. Klyftan av århundraden överbryggas och den uppståndne bär fram sig själv levande och verksam till oss, i kyrkans och världens ”idag”. Detta är vår stora glädje. I traditionens levande flod är Kristus inte tvåtusen år ifrån oss. Han är närvarande på riktigt mitt ibland oss och ger oss sanningen. Han ger oss ljuset som låter oss leva och finna vägen som leder till framtiden.