Katekes 4 om Kristus och kyrkan

060405

I denna nya serie av katekeser, som påbörjades för några veckor sedan, ser vi närmare på kyrkans ursprung för att förstå Jesu ursprungliga plan, och för att så förstå vilka som är grunddragen i kyrkan, som finns kvar genom tidevarvens förändringar. Si vill vi också förstå varför vi hör till kyrkan och hur vi bör engagera oss i den i början av ett nytt kristet årtusende.

I den tidigaste kyrkan upptäcker vi två aspekter. Den första betonas av Ireneus av Lyon, martyr och stor teolog i slutet av 100-talet, den förste som gav oss vad man kan kalla en systematisk teologi. Ireneus skriver: ”Där kyrkan är, där är också Guds Ande; och där Guds Ande är, där är kyrkan och all nåd; för Anden är sanning” (Adversus haereses, III, 24, 1: PG 7,966). Det finns alltså ett imtimt band mellan den Helige Ande och kyrkan. Det är den Helige Ande som bygger kyrkan och ger den sanningen, och som utgjuter kärleken i de troendes hjärtan, som Paulus säger (jfr Rom 5:5). Men det finns också en annan aspekt. Detta intima band till Anden utplånar inte vår mänsklighet med hela dess svaghet. Därför har lärjungarnas gemenskap ända sedan begynnelsen inte bara fått uppleva den Helige Andes glädje, och sanningens och kärlekens nåd, utan också den prövning som framför allt utgörs av stridigheter om trossanningar och påföljande splittringar i gemenskapen. På samma sätt som kärlekens gemenskap har funnits från början och skall finnas ända till slutet (jfr 1 Joh 1:1ff), så gäller det tyvärr också splittringen. Vi skall inte förundra oss över att den finns också idag: “De har utgått från oss, säger Johannes första brev, men hörde aldrig till oss. Ty om de hade hört till oss hade de stannat hos oss. Men det skulle avslöjas att ingen av dem hör till oss” (2:19). I världhistoriens händelser och kyrkans svagheter finns alltså alltid risken att förlora tron, liksom att förlora kärleken och broderskapet. Den som tror på kärlekens kyrka och vill leva i den har därför plikten att vara medveten om denna fara och att acceptera att man inte kan ha gemenskap med den som har avlägsnat sig från frälsningens lära (jfr 2 Joh 9-11).

Den äldsta kyrkan var medveten om att sådana spänningar kunde uppstå i gemenskapen, och det framgår av Johannes första brev. Ingen annan röst i Nya testamentet beskriver så kraftfullt vad syskonskärlek mellan de kristna är och att den är en plikt. Men samma röst vänder sig med drastisk stränghet mot sina moståndare, som har varit medlemmar av gemenskapen och inte är det längre. Kärlekens kyrka är också sanningens kyrka i bemärkelsen att vara trogen det evangelium som Herren Jesus anförtrott åt de sina. Det kristna broderskapet kommer av att man har gjorts till barn till samme Fader av sanningens Ande: “Alla som leds av ande från Gud är Guds söner” (Rom 8: 14). Men för att Guds barns familj skall leva i enhet och fred behöver den någon som vakar över den i sanning och leder den med klok och myndig urskiljning. Detta är apostlarnas uppdrag. Och här kommer vi fram till en viktig punkt. Kyrkan är helt och hållet av Anden, men den har en struktur, den apostoliska successionen, som ansvarar för att kyrkan skall förbli den sanning som den fått av Kristus, för från denna sanning kommer också förmågan till kärlek.

Den första sammanfattningen i Apostlagärningarna beskriver väl hur dessa värden möttes i den äldsta kyrkans liv: “de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen (koinonìa), i brödbrytandet och bönerna” (Apg 2:42). Gemenskapen uppstår ur den tro som väcks av apostlarnas förkunnelse, närs av brödbrytandet och av bönen, och tar sig uttryck i broderlig kärlek och tjänande. Detta är en beskrivning av gemenskapen i den äldsta kyrkan med hela rikedomen i dess inre dynamik och synliga uttryck. Gemenskapens gåva bevaras och främjas särskilt av apostlarnas tjänst, som i sin tur är en gåva till hela gemenskapen.

Apostlarna och deras efterträdare är därför myndiga vittnen om den sanning som anförtrotts åt kyrkan, på samma sätt som de också är nästankärlekens tjänare: två aspekter som hör ihop. De måste alltid tänka på att dessa bägge tjänster hör ihop och i verkligheten är en enda: sanning och kärlek, som uppenbarats och skänkts av Herren Jesus. I den meningen är deras tjänst i första hand en kärlekstjänst. Den kärlek som de skall leva i och främja går inte att skilja från den sanning de bevarar och för vidare. Sanningen och kärleken är två ansikten av samma gåva, som kommer från Gud, och som tack vare apostlarnas tjänst bevaras i kyrkan och når ända fram till oss idag! Genom apostlarnas och deras efterträdares tjänst når oss också Guds, treenighetens kärlek, för att meddela oss den sanning som gör oss fria (jfr Joh 8:32)! Allt detta, som vi ser i den äldsta kyrkan, hjälper oss att förstå att vi måste be för apostlarnas efterträdare, för alla biskopar och för Petrus efterträdare, för att de verkligen skall bevara både sanningen och kärleken; för att de i den bemärkelsen verkligen skall vara Kristi apostlar, för att hans ljus, sanningens och kärlekens ljus, aldrig skall släckas i kyrkan och i världen.