Katekes 3 om Kristus och kyrkan

Katekes 3: Gemenskapens gåva

Genom den apostoliska tjänsten fortsätter kyrkan, den gemenskap som samlats av Guds människoblivne son, att leva genom tiderna och att nära gemenskapen i Kristus och i Anden, till vilken alla är kallade och i vilken de kan erfara den räddning som ges av Fadern. Påven Clemens, Petrus tredje efterträdare, vid slutet av första århundradet, säger att de tolv var måna om att utse efterträdare (jfr 1 Clem 42,4) som skulle föra vidare deras uppdrag när de var döda. Genom århundradena har kyrkan så fortsatt att leva i världen, organiskt struktuererad och ledd av sina rättmätiga herdar, som ett gemenskapens mysterium, som i viss utsträckning avspeglar treenighetens gemenskap, som är Guds eget mysterium.

Redan aposteln Paulus antyder att gemenskapens högsta källa är treenigheten, när han önskar de kristna “nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla” (2 Kor 13:13). Dessa ord är antagligen ett eko av gudstjänsten i den äldsta kyrkan, och visar att den kärlek som Fadern ger i Jesus Kristus förverkligas och uttrycks i den gemenskap som skapas av den Helige Ande. Denna tolkning bygger på att texten använder tre parallella uttryck: (“nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden”), och framställer ”gemenskap” som Andens särskilda gåva, som frukten av den kärlek som ges av Gud Fadern och nåden från Herren Jesus.

Sammanhanget handlar om broderlig gemenskap, vilket gör att den Helige Andes "koinonía" inte bara skall tolkas som den enskildes delaktighet i Guds liv, utan också som “gemenskap” mellan troende som Anden själv väcker, skapar och förmedlar (jfr Fil 2:1). Man kan säga att nåd, kärlek och gemenskap, med hänvisning till Kristus, Fadern och Anden, är olika aspekter av Guds enda gärning för vår räddning, den gärning som skapar kyrkan och gör kyrkan till “ett folk som samlas av Faderns, Sonens och den Helige Andes enhet”, som Cyprianus skrev på 200-talet (De Orat. Dom., 23: PL 4,536, cit. i Lumen gentium, 4).

Tanken att gemenskap är delaktighet i treenighetens liv belyses särskilt intensivt av Johannesevangeliet, där den kärleksgemenskap som förenar Fadern med Sonen och med människorna är på en gång förebild och källa för den broderliga gemenskap, som skall förena lärjungarna sinsemellan: ” älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12; jfr 13:34); ” att de skall bli ett liksom vi är ett” (Joh 17:21-22). Gemenskap mellan människor och den treeniga Guden, och gemenskap mellan människorna själva, alltså. Redan under vallfärden på jorden kan lärjungen, genom gemenskap med Sonen, få del av hans och Faderns gudomliga liv: “vår gemenskap är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus” (1 Joh 1:2). Det går alltså inte att skilja på denna dubbla gemenskap: den med Gud och den oss emellan. När man förstör gemenskapen med Gud, som är gemenskap med Fadern, Sonen och den Helige Ande, då förstör man också roten och källan till gemenskapen oss emellan. När vi inte lever i gemenskap oss emellan, är inte heller gemenskapen med den treenige Guden levande eller sann.

Låt oss ta ytterligare ett steg. Gemenskapen, som är en frukt av den Helige Ande, får sin näring av det eukaristiska brödet (jfr 1 Kor 10:16-17) och uttrycks i broderliga relationer, ett slags föregripande av den värld som skall komma. I eukaristin ger Jesus oss näring och förenar oss med Fadern, den Helige Anden och med varandra. Detta nät av enhet som omfamnar hela världen föregriper den framtida världen i vår tid. Just eftersom gemenskapen föregriper den framtida världen är den en gåva som också har högst verkliga följder. Den gör det möjligt för oss att stiga ur vår ensamhet, ur vår inlåsning i oss själva, och gör oss delaktiga av den kärlek som förenas oss med Gud och med varandra. Det är lätt att förstå hur stor denna gåva är, om vi bara tänker på uppsplittringen och konflikterna i relationerna mellan enskilda, grupper och hela folk. Utan den Helige Andes gåva av enhet är det oundvikligt att mänskligheten splittras. ”Gemenskap” är verkligen den glada nyheten, det botemedel vi får av Herren mot ensamheten som idag hotar alla, den dyrbara gåva som gör att vi känner oss accepterade och älskade i Gud, i enheten hos hans folk som samlas i treenighetens namn; det är ljuset som gör att kyrkan strålar som ett tecken inför folken: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra” (1 Joh 1-2). Trots alla mänskliga brister genom historien visar sig så kyrkan vara en förundransvärd skapelse av kärlek för att låta Kristus komma nära varje människa som verkligen vill möta honom till tidens slut. Och i kyrkan är Herren alltid vår samtida. Skriften är inte något som hör till det förflutna. Herren talar inte i det förflutna utan i nuhet, han talar med oss, ger oss ljus, visar oss vägen till livet, ger oss gemenskap, och förbereder oss och öppnar oss för freden.