Andrea Riccardi, en av S. Egidios ledare , talar om Fader Andrea Santoro.

Efter mordet på Fader Andrea Santoro, den katolska missionären som verkade i Turkiet och som kommer att begravas i Laterankyrkan i Rom på fredag, har prästerskapet i Turkiet uppmanats att acceptera poliseskort , något som de känner som något tungt och hoppas att det gäller en tillfällig företeelse.
Vi har idag en kommentar om Fader Andrea och hans gärning , skriven av Andrea Riccardi en av S. Egidios ledare, för vilken ekumenismen står speciellt högt på programmet.
Och Andrea Riccardi citerar några ord som Fader Andrea sade bara för få dagar sedan här i Rom: ”Jag känner mig präst för alla , för Gud älskar dom alla, muslimer, judar och kristna….” Vid ett annant tillfälle sa han: Vi hör till dom som bär korset och inte svärdet… Till oss har Herren sagt: Stick svärdet i skidan! Allt går genom korset. Håller du svärdet i handen uppnår du ingenting. Korset innebär att bli ett lamm…
I Trebisonda, där fader Andrea mördades, fanns redan i början på nittonhundratalet en stor kristen församling med kyrkor och kloster där armener och greker sjöng sina hymner tillsammans. Men det var en värld som slutade med massaker och evakuering av folk, speciellt i och med första världskriget. Många kristna dog, mördades , utsattes för skrämmande transporter eller drunknade i havet.. Det moderna Turkiet försöker undantränga dessa minnen som folken här hade gemensamma med Anatolien, Paulus trakter, och där en livlig och aktiv kristendom verkade . I dag finns det få kristna i Turkiet, rester från en glömd historia. Det verkar som en nedgång utan slut för kristendomen. Men ändå finns det personer som försöker komma tillbaka dit, just som Fader Andrea.
Kärleken kallade honom till denna , det kristna livets öken. En jord som verkade meningslös att odla, som var steril och inte bar frukt.. Men han älskade den jorden, han såg kristendomens soluppgång där, lät tankar och planer gå över hela Mellanöstern och kände stor sympati för människorna här som var främmande för hans tro.. Med ömhet för dem och barmhärtighet, med många böner och stort tålamod väntade han en ny dag.
I söndags kom istället döden. En död genom en ung man som ropade” Allah är stor” som om det var ett krigsrop. I det dödsögonblicket var Gud inte stor utan förödmjukad av en av hans söners blod.
Mördaren försökte aldrig se sitt offers ansikte, han var fångad av den muslimska världens upptända spänning, han slog honom bakom ryggen. Brodern dödar sin broder. För Fader Andrea var broder även med muslimerna. Liksom Charles de Foucauld som mördades i Saharas öken och som nyligen saligförklarades av Påven Benediktus XVI . Mördaren var även den gången en som inte förstod vad han gjorde….
Fader Andrea har lämnat oss med med sin kärlek, med sin hemsida om Orienten och sin passion för kristendomen i Orienten, för gångna tiders storhet och för det lilla som finns idag.
Och Andrea Riccardi tillägger: Fader Andreas martyrskap avlägsnar hämnden och tar avstånd från varje slags politisk tolkning, det kräver att hatet ska försvinna med honom i graven.
Är det en illusion? Vi kallar det tro Vi som tror bör reflektera på djupet över vårt liv och minnas vad man sade under de första kristna århundradena: ”Jag ger er ett stort arv som inte finns i världen”.