I sin första encyklika, som offentliggjordes på onsdagen, talar Benedictus XVI om
kärlek, Gud och människan, och diskuterar de kyrkliga hjälporganisationernas plats
i kyrka och samhälle. I en tid då religion missbrukas för att rättfärdiga hat och
våld betonar påven att Gud är kärlek.
Encyklikan ”Deus caritas est” (Gud är
kärlek) offentliggjordes vid tolvtiden den 25 januari men undertecknades redan en
månad tidigare på juldagen. Encyklikans uppläggning och innehåll avslöjades av påven
själv två dagar i förväg på en konferens om hjälpverksamhet och kärlek i Vatikanen
23 januari. På onsdagen presenterades dokumentet i Vatikanens presscentrum av Ratzingers
efterträdare som prefekt för troskongregationen, den amerikanske ärkebiskopen William
Joseph Levada, och av cheferna för Vatikanens två kontor som arbetar med hjälpverksamhet:
kardinal Renato Raffaele Martino, ordförande för Påvliga rådet för rättvisa och fred,
och ärkebiskop Paul Josef Cordes, ordförande för Påvliga rådet “Cor Unum” (ett enda
hjärta).
Encyklikan ”Gud är kärlek” består av två delar: en om kärlek, och
en om kyrkans hjälporganisationer. I den första delen skiljer påven på olika former
av kärlek med de grekiska orden eros och agape: eros driver människan till Gud, som
är agape, nästankärlek, och som ger människan kärlek att ge vidare till andra. I den
andra delen av encyklikan skriver påven att det är politiken, inte kyrkan, som har
till uppgift att skapa ett rättvist samhälle, men att kyrkan har rätten och plikten
att tala till förnuftet och stimulera viljan att hjälpa andra. Staten å sin sida måste
garantera plats och frihet åt kyrkan och andra trossamfund och deras kollektiva aktiviteter,
inte minst hjälpverksamhet.
Både eros och agape hör hemma i relationen mellan
människa och Gud. Eros är inte bara människans längtan efter en annan människa utan
också efter Gud.
-Eros vill lyfta oss i extas till det gudomliga och leda
oss ut ur oss själv, skriver påven.
Men Gud är agape, självutgivande och förlåtande
kärlek som vill den älskades bästa, och mötet med Gud förvandlas vår eros till agape.
Som förebild pekar påven på Moder Teresa av Calcutta, som i mötet med Gud
i bönen fick inspiration och kraft för att hjälpa behövande. ”Den som ber slösar inte
bort sin tid även om en nödsituation bara tycks driva en till handling,” skriver han,
och betonar att de som arbetar med kyrkans hjälporganisationer måste utgå från ”den
levande kontakten med Kristus.”
I en tv-intervju i somras sade Benedictus
XVI, som blev påve 19 april efter Johannes Paulus II:s 27 år som påve, att hans uppgift
inte var att skriva många dokument utan snarare att förklara dem som redan finns.
Johannes Paulus II skrev 14 encyklikor. Benedictus XVI:s encyklika är betydligt kortare
än de flesta av förre påvens encyklikor, och är till stor del en genomgång och förklaring
av de senaste påvarnas dokument.
Joseph Ratzingers bildning lyser igenom i
denna encyklika vars resonemang om Gud och bibeln hela tiden görs i jämförelse och
dialog med ickekristen tanke från antiken till idag. Påven citerar friskt ur antikens
grekiska och romerska författare och gör upp med både Nietzsches teori att kristendomen
hade förstört eros och marxismens uppfattning att välgörenhet bara stärker ett orättvist
samhällsystem, som man istället måste ersätta med ett rättfärdigt samhälle.
-Det
är en omänsklig filosofi, skriver påven. Människan som lever i nuet offras för framtiden
– en framtid som kanske aldrig kommer att förverkligas.
-Den kristnes program
är i stället att vara ”ett hjärta som ser”, förklarar Benedictus XVI. Hjärtat ser
var det behövs kärlek och handlar därefter.
Den engelska texten till encyklikan
finns bl a på http://www.oecumene.radiovaticana.org/en1/index.asp