Påven: “Vi måste återerövra ordet kärlek”

-Ordet “kärlek” är idag så slitet och missbrukat att man nästan är rädd för att använda det, sade Benedictus XVI 23 januari apropå sin första encyklika, ”Gud är kärlek”, som presenteras i Vatikanen på onsdag.

-Ändå är ”kärlek” ett grundläggande ord, för det uttrycker en grundläggande verklighet, sade påven i ett tal till en internationell konferens om nästankärlek och humanitär hjälp i Vatikanen.

-Vi kan inte bara överge ordet “kärlek”, vi måste återerövra det, rena det och föra tillbaks det till sin ursprungliga strålglans, så att det kan lysa upp vårt liv och leda oss på den rätta vägen, fortsatte påven sitt tal till kärlekskonferensen, som arrangerats av påvliga rådet för humanitär hjälp “Cor unum” (”ett enda hjärta” på latin).

-Det var medvetandet om detta som gjorde att jag valde kärleken som tema för min första encyklika, förklarade påven.

Benedictus XVI avslöjade att han han i poeten Dantes fotspår ville beskriva hur tron blir en “vision”, en upplevelse som förvandlar människan (Paradiset, 33,112-114) och förklarade så här vad han ville med sin första encyklika:

-Jag ville påminna om att tron på Gud måste vara mittpunkten för allting, tron på den Gud som har tagit på sig ett mänsklig ansikte och ett mänskligt hjärta. Tron är ingen teori som man kan ta till sig eller ta avstånd från. Den är något högst påtagligt: den är ett kriterium som avgör vår livsstil. I en tid då fientlighet och girighet har blivit supermakter, en tid då religionen missbrukas för att förhärliga hat, då räcker inte förnuftet ensamt för att skydda oss. Vi behöver den levande Guden, som har älskat oss ända till döden.

-I denna encyklika slår jag ihop begreppen “Gud”, “Kristus” och “kärlek” och beskriver dem tillsammans som mittpunkten för den kristna tron, fortsatte påven. Jag ville visa trons mänsklighet, och dit hör ”eros” – människans ”ja” till sin kroppslighet, som Gud har skapat, ett ”ja” som rotats i skapelsen i det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna. Där förvandlas eros till agape – kärleken som inte längre söker sig själv utan blir till omsorg om den andre, uppoffring för den andre, och öppenhet för ett nytt människoliv. Den kristna ”agape”, nästankärleken i Kristi efterföljd, är inte något som man ställer bredvid eller rentav emot ”eros”. Tvärtom, när Kristus offrade sig fann människan en ny dimension som har utvecklats allt mer i de kristnas omsorg om fattiga och lidande.

-En ytlig läsning av encyklikan kan ge intrycket att den sönderfaller i två delar som inte hänger ihop, sade Benedictus XVI. Den första delen är nämligen teoretisk och handlar om kärlekens väsen, medan den andra handlar om kyrkans nästankärlek och hjälporganisationer. Men vad som intresserade mig var just att hålla ihop dessa bägge teman, för det är bara om man ser dem som ett enda som man verkligen kan förstå dem.

-Först förklarar encyklikan hur bibeln beskriver kärlekens väsen. Utifrån den kristna bilden av Gud förklaras att människan är skapt för att älska, och att kärleken först visar sig framför allt som eros mellan man och kvinna men sedan måste förvandlas till agape, där man ger sig själv till den andre, och att detta är nödvändigt för att motsvara eros’ verkliga natur. Den kärlek till Gud och nästan, som beskrivs i bibeln som mittpunkten för det kristna livet, är en frukt av tron.

-Encyklikans andra del förklarar därefter att personlig agape aldrig kan förbli något bara individuellt utan måste bli en akt av kyrkan som gemenskap. Kyrkans hjälpverksamhet är inte en form av socialhjälp som av en slump hör till kyrkan, ett initiativ som man kan överlämna till andra. Tvärtom hör den till kyrkans natur. På Guds ”Logos”, Guds ord, svarar människan med att förkunna trons ord, och på den Agape som är Gud måste kyrkans agape eller hjälpverksamhet svara på samma sätt.

-Denna hjälpverksamhet har två innebörder. Den första är konkret hjälp till nästan. Den andra är att också förkunna för andra Guds kärlek, som vi själva har tagit emot. Den måste på något sätt göra den levande Guden synlig. Gud och Kristus får inte vara främmande ord i kyrkans hjälporganisationer, för de anger den ursprunliga källan till kyrkans hjälp. Styrkan hos Caritas beror på styrkan i tron hos alla dess medlemmar och medarbetare.

-Åsynen av en lidande människa berör vårt hjärta, påpekade påven. Men engagemanget för att hjälpa andra går utöver enkel filantropi. Det är Gud själv som i vårt inre driver oss att lindra misären. I grund och botten är det honom som vi bär ut i den lidande världen. Ju mer medvetna vi är om att vi bär på honom som på en gåva, desto mer verksamhet skall vår kärlek förändra världen och väcka hoppet – ett hopp som går bortom döden.