Påven under Oljevigningsmässan "Prästerna är kallade att förmedla Guds närhet"

Vid halv tio på Skärtorsdagens morgon inledde påven Franciskus de tre heliga dagarnas liturgi, påskens Triduum, med att fira Oljevigningsmässan i Peterskyrkan kl 9.30 – en liturgi som även firar instiftandet av prästämbetet. Denna mässa är särskilt viktig för den katolska prästen, då han under mässan förnyar sina prästlöften. Påven koncelebrerade mässan med Roms kardinaler, biskopar och präster. Under mässan välsignar även påven den olja som används liturgiskt i den katolska kyrkans sakrament, vid katekumenernas upptagning i kyrkan, under konfirmationen och de sjukas smörjelse.

Under året är detta ett av tillfällena då påven först och främst talar som Roms biskop direkt till stiftets präster, och så även denna morgon när han riktade sina ord till de hundratals prästerna, biskoparna, kardinalerna och ordensfolket, som hade samlats runt sin biskop denna morgon.

Kära stiftspräster, sa påven, när han inledde sin ovanligt långa predikan denna morgon, som fokuserade på Guds närhet, och därav prästernas kallelse till närhet.

Påven talade om hur Jesus med sin ankomst fastställer Guds närhet med dessa ord: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” (Luk 4:18, 21).

”Detta är Guds stora val: Herren har valt att vara en Gud som är nära sitt folk”, sa påven och menade att därför är även prästen kallad till att vara nära, ”vilket är mer än en dygd, det är en attityd som involverar hela personen.”

Påven sa att en närvarande präst känner man igen i två saker: för det första är han ”alltid tillgänglig”. Man hör även talas om motsatsen, om präster som aldrig har tid, sa påven. För det andra talar han med alla - med de vuxna, de små, de fattiga, de som inte tror.

Påven varnade prästerna för att falla för det han kallade frestelsen att välja den abstrakta sanningen som idol: ”Det är en lätt idolatri, nära till hands, som ger en viss prestige. För sanningens idolatri har lätta att kamouflera sig med hjälp av Evangeliet som klädnad, utan att låta hjärtat beröras.”

Maria, Prästernas Moder, är påvens uppmaning att följa. ”Maria är inte bara nära genom att hon tjänar med omsorg, men även genom hennes sätt att tala: "Gör det han säger åt er.” (Joh 2,5). Må hennes moderliga sätt att tala vara en modell för kyrkans språk”.

Efter det fokuserad påven på prästens närhet i den andliga vägledningen, i biktstolen och i predikstolen. Han tog som modell hur Jesus hjälper kvinnan från Samarien att namnge sin synd utan att förolämpa henne. Och i biktstolen uppmanade påven att följa Jesus i närma sig och inte undanhålla sanningen. ”Vi måste alltid söga sanningen, ansikte mot ansikte. Se den andra i ögonen som när han efter att han knäböjt vid äktenskapsbryterskan som riskerar att stenas, säger "Inte heller jag dömer dig" (Joh 8:11), för att sedan tillägga: ”Synda inte mer!” på ett sätt som får syndare att se framåt och inte bakåt. Vad gäller predikan sa påven att den ska rikta sig till ”dem som är långt borta som Herren vill kalla”, som Petrus säger i sin första predikan. (Apg 2:39). En predikan som  borrar sig in i hjärtat. Påven har sagt att i hur vi predikar kan vi urskilja hur nära vi är Gud i vår bön och hur nära vi är vårt folk i deras dagliga liv.

Påven Franciskus avslutade med att säga att prästen ska vandra som en herde med sitt folk, ibland före, ibland efter, ibland i mitten. Folket bekräftar inte vår närhet, utan Jesus närhet. Det hänger på oss om Jesus presenteras i mänsklighetens liv, eller om det förblir i form av idéer och rutinmässiga vanor.