Hela påvens katekes: Mässan – 12. Den eukaristiska bönen: II - Lyssna

Vid trosundervisningen under den allmänna onsdagsaudiensen 7 mars talade påven Franciskus vidare om den Heliga mässan och eukaristin och fokuserade på den eukaristiska bönen. Här följer hela påvens katekes i översättning av Olof Brandt. Lyssna här:

Efter frambärandet av brödet och vinet börjar den eukaristiska bönen, som är det som skiljer mässan från alla andra gudstjänster och utgör dess mittpunkt, som kulminerar i den heliga kommunionen. Den motsvarar vad Jesus själv gjorde till bords med apostlarna under den sista måltiden, då han “läste tackbönen” över brödet och sedan över vinet (jfr Matt 26:27; Mark 14:23; Luk 22:17,19; 1 Kor 11:24): hans tacksägelse upprepas varje gång vi firar eukaristin och föenar oss med hans frälsningsoffer.

I denna högtidliga bön – den eukaristiska bönen är högtidlig – uttrycker kyrkan vad den gör när den firar eukaristin och orsaken varför den firar den, för att vara i gemenskap med Kristus som verkligen är närvarande i det konsakrerade brödet och vinet. Efter att ha uppmanat folket att upplyfta sina hjärtan till Herren och att tacka och lova honom, uttalar prästen bönen högt, i alla de närvarandes namn, medan han talar till Fadern genom Jesus Kristus i den Heliga Anden.”Innebörden i denna bön är att hela församlingen förenas med Kristus för att lovprisa Guds stora gärningar och bära fram offret” (Allmän introduktion till det romerska missalet, 78). Och för att förenas måste det förstå. Därför vill kyrkan fira mässan på det språk som folket förstår, för att var och en skall kunna förenas med denna lovprisning tillsammans med prästen. Ja, “Kristi offer och mässoffret är ett enda offer” (Katolska kyrkans katekes, 1367).

I mässboken finns det flera olika eukaristiska böner, som alla består av typiska beståndsdelar som jag nu tänkte påminna om (jfr Allmän introduktion till det romerska missalet, 79; Katolska kyrkans katekes 1352-1354). De är alla vackra. De börjar med prefationen, som är en tacksägelse för Guds gåvor, särskilt för att han har sänt sin son som frälsare. Prefationen avslutas med lovsången ”Helig, helig, helig är Herren”, som man oftast sjunger. Det är vackert att sjunga den. Hela föramlingen förenar sin röst med änglarnas och helgonens röster för att lovprisa och ära Gud.

Därpå följer bönen till Fadern att sända sin Ande för att helga brödet och vinet. Vi åkallar Anden för att den skall komma och för att Jesus skall vara närvarande i brödet och vinet. Den Heliga Andens verkan och kraften hos Kristi egna ord, som uttalas av prästen, gör hans kropp och blod verkligen närvarande under brödets och vinets gestalt tillsammans med hans offer som bars fram på korset en gång för alla (Katolska kyrkans katekes 1375). Jesus var tydlig på den här punkten. Vi har hört hur Paulus i början återger Jesu ord: “Detta är min kropp, detta är mitt blod”. Det är Jesus själv som har sagt detta. Vi skall inte få för oss några konstiga tankar: ”Men hur kan det komma sig att det som...” Det är Jesu kropp, det är det hela! Tron: tron hjälper oss; med en trosakt tror vi att det är Jesu kropp och blod. Det är ”trons mysterium,” som vi säger efter konsakrationen. Prästen säger ”trons mysterium” och vi svarar med en acklamation. Kyrkan firar minnet av Herrens död och uppståndelse i väntan på hans återkomst i härlighet och bär så fram till Fadern det offer som försonar himmel och jord. Den bär fram Kristi påskoffer och sig själv med honom och ber, genom den Heliga Anden, att bli ”en kropp och en själ i Kristus” (Tredje eukaristiska bönen; jfr Sacrosanctum Concilium 48; Allmän introduktion till det romerska missalet, 79). Kyrkan vill förenas med Kristus och bli en kropp och en själ med Herren. Detta är den sakramentala kommunionens nåd och frukt: vi får näring av Kristi kropp för att vi som äter av den skall bli hans levande kropp i världen.

Detta är ett kommunionens mysterium, kyrkan förenas med Kristi offer och hans förbön. ” I katakomberna skildras kyrkan ofta som en kvinna i bön, med armarna vitt utbredda i böneställning. Som Kristus som sträckte ut sina armar på korset offrar hon sig och ber för alla människor genom honom, med honom och i honom” (Katolska kyrkans katekes 1368). Kyrkan som ber. Det är viktigt att tänka sig kyrkan i bön. Det finns ett stycke i Apostlagärningarna: när Petrus satt i fängelse “bad den kristna gemenskapen ständigt för honom”. När vi går i mässan är det just för att göra detta: vara en bedjande kyrka.

Den eukaristiska bönen ber Gud samla alla sina barn i kärlekens fulländning, i gemenskap med påven och biskopen, som nämns vid namn, i ett tecken för att vi firar i gemenskap med den universella kyrkans och med den lokala kyrkan. Bönen och offret bärs fram till Gud för alla kyrkans medlemmar, levande och döda, i väntan på det saliga hoppet att få ta del av himlens eviga arvedel tillsammans med jungfru Maria (jfr Katolska kyrkans katekes 1369-1371). Ingen och inget glöms bort i den eukaristiska bönen, men allt riktas mot Gud, liksom den avslutande doxologin (lovprisningen). Ingen är bortglömd. Och om jag har någon släkting eller vän som är behövande eller har gått bort till den andra världen, kan jag nämna den personen i det ögonblicket, tyst i mitt inre eller skriva ner nmanet för att det skall uttalas. ”Fader, hur mycket skall jag betala för att mitt namn skall läsas upp där?” ”Inget! Mässan är inget man köper. Mässan är Kristi offer och det är gratis. Återlösningen är gratis. Om du vill ge en offergåva så gör det, men man kan inte köpa mässor. Det är viktigt att förstå det.

Kanske kan vi uppleva att denna kodifierade bön känns avlägsen. Ja, det är en urgammal böneformel. Men om vi förstår dess innebörd kan vi säkert delta bättre. Den uttrycker nämligen allt vad vi gör i eukaristifirandet; dessutom lär den oss tre inställningar som aldrig får saknas hos Jesu lärjungar: att lära sig att “tacka, alltid och överallt”, och inte bara då och då, när allt går bra; att göra vårt liv till en frivillig kärleksgåva; och att bygga en påtagligt gemenskap, kommunion, i kyrkan och med andra. Denna mässana centrala bön fostrar oss alltså stegvis till att göra hela vårt liv till en ”eukaristi”, en tacksägelse.