Hela påvens katekes - Mässan 3. Mässan är åminnelse av Kristi påskmysterium

Påven Franciskus höll sin tredje trosundervisning om den heliga mässan vid den allmänna audiensen onsdagen 22 november och talade om att mässan är åminnelse av Kristi påskmysterium. Här följer hela påvens katekes i översättning till svenska av Olof Brandt.

Vad är egentligen mässan? Mässan är åminnelse av Kristi påskmysterium. Den gör oss delaktiga i hans seger över synd och död och ger vårt liv dess fulla innebörd.

För att förstå mässans innebörd måste vi först och främst vad bibeln menar med “åminnelse”. Det är “inte bara minne av händelser i det förgångna, utan förkunnelse av de underbara ting som Gud har gjort för människorna. I det liturgiska firandet av dessa händelser blir de på särskilt sätt närvarande och aktuella. På detta sätt uppfattade Israel sin befrielse ur Egypten: varje gång påsken firas blir händelserna från uttåget ur Egypten närvarande för de troendes minne för att de skall utforma sitt liv efter dem” (Katolska kyrkans katekes, 1363). Med sitt lidande, sin död, uppståndelse och himmelsfärd har Jesus Kristus bragt påsken till fullbordan. Och mässan är åminnelse av hans påsk, av hans “uttåg”, som han har gjort för oss, för att låta oss stiga ut ur slaveriet och leda in oss i det eviga livets förlovade land. Den är inte bara ett minne, nej, den är mer: den närvarandegör gör något som hände för tvåtusen år sedan.

Eukaristin leder oss alltid till höjdpunkten av Guds frälsningsgärning. Herren Jesus blir brutet bröd för oss och öser över oss all sin barmhärtighet och sin kärlek, som han gjorde på korset, för att förnya vårt hjärta, vår tillvaro och vårt sätt att förhålla oss till honom och till våra syskon. Andra Vatikankonciliet säger: “Varje gång man på altaret firar korsets offer, där Kristus, vårt påskalamm har offrats, förverkligas vår återlösning” (Lumen gentium, 3).

Varje eukaristifirande är en stråle av den sol utan solnedgång som den uppståndne Kristus är. Att tal del i mässan, särskilt på söndagar, är att träda in i den uppståndnes seger, att lysas upp av hans ljus, att värmas av hans värme. Genom eukaristifirandet gör den Heliga Anden oss delaktiga i Guds liv, som förmår förvandla hela vårt dödliga väsen. Och i sin övergång från döden till livet, från tiden till evigheten, tar han med oss till det eviga livet. I mässan förenas vi med honom. Ja, Kristus lever i oss och vi lever i honom. ” Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig” (Gal 2:19-20). Så säger Paulus.

Hans blod befriar oss nämligen från döden och från rädslan för döden. Den befriar oss inte bara från den fysiska dödens herravälde, utan också från den andliga döden som är det onda, synden, som tar oss varje gång som vi faller offer för vår eller andras synder. Och då blir vårt liv förorenat, det förlorar sin skönhet och innebörd, och vissnar.

Kristus däremot ger oss livet åter; Kristus är livets fullhet, och när han stred mot döden förintade han den för alltid: “när han återupptod förintade han döden och förnyade livet” (Frjärde eukaristiska bönen). Kristi påsk är den slutgiltiga segern över döden, för han har förvandlat sin död till den yttersta kärleksgärningen. Han dog av kärlek! Och i eukaristin vill han förmedla till oss denna sin seggerika kärlek i påsken. Om vi tar emot den i tro, kan också vi verkligen älska Gud och nästan, vi kan älska så som han har älskat oss, genom att ge vårt liv.

Om Kristi kärlek är i mig kan jag ge mig själv helt och fullt till en annan, i inre visshet att även om denna andra sårar mig, så dör jag inte; annars skulle jag behöva försvara mig. Martyrerna gav sitt liv just för denna visshet om Kristi seger över döden. Det är bara om vi erfar denna Kristi makt, hans kärleks makt, som vi verkligen är fria att ge oss själva utan fruktan. Dettta är mässan: att träda in i Jesu lidande, död, uppståndelse, himmelsfärd; när vi går i mässan är det som vi går till Golgata. Vi vet att den där mannen är Jesus. Ändå tillåter vi oss att småprata, att ta foton, att visa upp oss? Nej! För det är Jesus! Vi skulle säkert stå tysta och gråta i glädjen över frälsningen. När vi går in i en kyrka för att fira mässan skall vi tänka på detta: jag träder in på Golgata, där Jesus ger sitt liv för mig. Och så försvinner alla uppträdanden, allt småprat, kommentarer och allt annat som avlägnsar oss från detta otroliga som mässan är, Jesu triumf.

Jag tror att nu är det litet klarare hur påsken blir närvarande och verksam varje gång vi firar mässan, innebörden i “åminnelse”. Deltagandet i eukaristin låter oss träda in i Kristi påskmysterium och låter oss gå med honom från döden till livet, där på Golgata. Mässan är att återvända till Golgata, den är ingen show.