Påven: Det krävs mod för att be Fader vår

“Det krävs mod för att be Fader vår” sa påven Franciskus i en intervju för den italienska tv-kanalen TV2000 i programmet som bär namnet just Pater Nostro, Fader vår.

Ett utdrag av påvens ord i intervjun presenteras här.

”Det krävs mod för att be Fader vår, det krävs mod. Det är som att säga ’pappa’ och att tro på att han är en far som följer med mig, som förlåter mig, som ger mig bröd, som är uppmärksam på allt som jag ber om, som klär mig finare än blommorna på ängen. Men att tro på detta innebär också en risk….och om det inte är sant? Våga! Men våga tillsammans, så därför är detta att be tillsammans väldigt fint, för att vi hjälps åt att våga.”   

“Vi säger att vi är kristna och att vi har en far, men vi lever som….kanske inte som djur, men utan tro och vi gör också ont. Vi lever inte i kärlek utan i hat eller i konkurrens, i krig. Tänk idag, helgas Guds namn i flickor som kidnappas av Boko Haram? Helgas det i kristna som strider mot varandra för makt? Helgas det i ungdomar som hyr en mördare för att lösa en situation? Helgas det i andras liv som när man inte tar hand om sina egna barn? ….Guds namn helgas inte så.”

“Som barn lärde de oss hemma att när man tappade bröd på golvet skulle man genast ta upp det igen och kyssa det. Man kastade aldrig bort bröd. Brödet är symbolen för denna enhet i mänskligheten, symbolen för Guds kärlek till dig - att han ger dig att äta - och det som blev över tog mor- och farmödrarna och mammorna och blandade samman med mjölk till en tårta eller något, men bröd slänger man inte bort.”

”Jag minns en gång att det kom en bild av Vår Fru av Fatima till Buenos Aires och det var en mässa för de sjuka. Den hölls i en stadium som var full att folk, det var en stor stadium, och jag var redan då biskop och jag gick till bikten och jag biktade och biktade innan mässan och sen när mässan var slut var det nästan inga kvar och jag reste mig upp, för att gå till en konfirmation som jag skulle ha på ett annat ställe. Då kom en liten mycket enkel kvinna klädd helt i svart, som bondkvinnor i Syditalien när de är i sorg, men hon hade fantastiska ögon. Jag frågade, Men vill tant bikta sig? Ni bär inte på några synder! Och hon sa till mig (hon var portugisiska): Alla bär på synder! Jag sa med ett leende: Se upp, för Gud kanske inte förlåter! Men hon svarade bestämt: Gud förlåter allt! Hur kan ni veta det? frågade jag. Om Gud inte förlät allt skulle världen inte finnas, svarade hon. Jag fick lust att säga: Har ni studerat på Gregoriana?... Det är visdomen - de enklas visdom, som vet att de har en far som alltid väntar på dem”.