Hela påvens katekes - Det Kristna Hoppet 37 "Saliga de döda som dör i Herren"

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 18 oktober talade påven om det kristna hoppet i förhållandet till döden. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet – 37. Saliga de döda som dör i Herren

Idag tänkte jag jämföra det kristna hoppet med dödens verklighet, en verklighet som vår moderna kultur allt oftare förtränger. När döden sedan kommer, för någon som står oss nära eller för oss själva, är vi därför oförberedda. Vi saknar till och med ett ”alfabet” för att formulera meningsfulla ord kring dess mysterium, som ändå förblir ett sådant. Ändå har de första tecknen på mänsklig civilisation gått just genom denna gåta. Vi skulle kunna säga att människan föds med vördnaden för de döda.

Andra kulturer före vår vågade se den i ögonen. Den var en händelse som de gamla berättade för de nya generationerna, som något oundvikligt som tvingade människan att leva för någon absolut. Psaltarpsalm 90 säger: ” Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet” (vers 12). Räknar min sina dagar får man ett vist hjärta! Det är realistiska ord som fördriver allsmäktighetens delirium. En annan psalm säger: “Tänk på hur kort min livstid är” (Ps 89:48). Våra dagar förlöper snabbt. Även om vi levde i hundra år skulle det till sist verka som om det bara var en fläkt. Ofta har jag hört gamla säga: ”Mitt liv har förlöpt som en fläkt…”

Så visar döden vad vårt liv verkligen är. Den låter oss upptäcka att våra stunder av högmod, vrede och hat var fåfänga, ren fåfänga. Vi märker med beklagan att vi inte har älskat tillräckligt och att vi inte har sökt det väsentliga. Och tvärtom ser vi det verkligt goda som vi har sått: när vi har gjort uppoffringar för våra nära, som nu håller oss i handen.

Jesus har lyst upp vår döds mysterum. Med sitt uppförande visar han att vi får sörja när en närastående lämnar oss. Han ”blev upprörd och skakad i sitt innersta” inför vännen Lasaros grav och ”föll i gråt” (Joh 11:35). I denna inställning känner vi att Jesus är oss väldigt nära, som en bror. Han grät över sin vän Lasaros.

Och då ber Jesus till Fadern, livets källa, och befaller Lasaros att komma ut ur graven. Och så sker. Det kristna hoppet öser ur denna Jesu inställning inför människans död: den finns visserligen i skapelsen men är en skymf som besuldar Guds kärleksplan, och Frälsaren vill bota oss från den.

På andra ställen berättar evangelierna om en fader vars dotter är svårt sjuk. Han ber Jesus rädda henne (jfr Mark 5:21-24,35-43). Ingenting är mer gripande än fadern eller modern till ett sjukt barn. Jesus börjar genast vandra tillsammans med denne man, som heter Jairos. Så småningom kommer någon från Jairos hem och säger att flickan redan är död, det är inte längre nödvändigt att störa Mästaren. Men Jesus säger till Jairos: “ Var inte rädd, tro bara” (Mark 5:36). Jesus vet att den mannen frestas att reagera med vrede och förtvivlan för att flickan är död. Han uppmanar honom att bevara den lilla låga som brinner i hans hjärta: tron. ”Var inte rädd, fortsätt bara att hålla den lågan vid liv!” Och när de sedan kommer fram, väcker han flickan ur döden och ger henne tillbaka till hennes anhöriga.

Jesus placerar oss på denna trons ”bergskam”. När Marta gråter över brodern Lasaros bortgång svarar han med ljuset från en trossats: ” Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” (Joh 11:25-26). Det är vad Jesus upprepar för var och en av oss, varje gång som döden kommer och river sönder livets och bandens väv. Här utspelar sig hela vår tillvaro, mellan trons sluttning och rädslans brant. Jesus säger: ”Jag är inte döden, jag är uppståndelsen och livet, tror du detta?” Vi, som är här på Petersplatsen idag, tror vi detta?

Inför dödens mysterium är vi alla små och försvarslösa. Men vilken nåd det är om vi i den stunden bevarar trons låga i vårt hjärta! Jesus skall ta vår hand, som han tog Jairos dotters hand, och än en gång skall han säga: “Talità kum”, “Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!” (Mark 5:41). Det skall han säga till oss, till var och en av oss: “Stig upp!” Jag uppmanar er nu att blunda och tänka på den stunden: på vår död. Var och kan tänka på sin egen död och föreställa sig den stunden som skall komma, när Jesus skall ta vår hand och säga: ”Kom, kom med mig, stig upp”. Där slutar hoppet och där skall det vara verklighet, livets verklighet. Tänk efter: Jesus själv skall komma till var och en av oss och ta vår hand, med sin ömhet, sin mildhet, sin kärlek. Och var och en av oss kan upprepa Jesu ord i sitt hjärta: “Stig upp, kom. Stig upp, kom. Stig upp, återuppstå!”

Detta är vårt hopp inför döden. För den som tror är det en port som slås upp på vid gavel. För den som tvivlar är det en ljusstråle som strålar in från en dörr som inte är helt stängd. Men för oss alla skall det vara en nåd, när detta ljus, ljuset i mötet med Jesus, skall lysa upp oss.