2017-07-25 08:08:00

Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 28. Hoppet, martyrernas styrka


Påven Franciskus har den senaste tiden talat om det kristna hoppet vid katekesundervisningen under onsdagsaudienserna. Den 28 juni talade påven om hoppet som martyrernas styrka. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

170628 Det kristna hoppet – 28. Hoppet, martyrernas styrka

Idag reflekterar vi över det kristna hoppet som martyrernas styrka. När Jesus i evangelierna sänder ut sina lärjungar på mission bedrar han dem inte med löften om lätt framgång. Tvärtom säger han tydligt att förkunnelsen om Guds rike alltid möter motstånd. Och han använder också ett extremt uttryck: “Ni skall bli hatade – hatade! - av alla för mitt namns skull” (Matt 10:22). De kristna älskar men är inte alltid älskade. Jesus påpekar redan från början att det är så. Det kan vara mer eller mindre, men tron bekänns alltid i ett fientligt klimat.

De kristna är alltså män och kvinnor som går “motströms”. Det är inte konstigt. Världen är präglad av synden, som visar sig i olika former av egoism och orättvisa, och den som följer Kristus går därför i motsatt riktning. Inte för att söka strid utan för att vara trogna Guds rikes logik som handlar om hopp och kommer till uttryck i en livsstil som bygger på Jesu anvisningar.

Den första anvisningen är fattigdom. När Jesus sänder ut sina lärjungar på mission verkar han vara mer mån om att klä av dem än att klä på dem. En kristen som inte är ödmjuk och fattig, som inte har befriat sig från rikedom och makt och framför allt från sig själv, liknar inte Jesus. En kristen går sin väg i denna världen enbart med det som behövs för vandringen, men med hjärtat fullt av kärlek. Det verkliga nederlaget för honom eller henne är att falla för hämndens och våldets frestelse och att besvara ont med ont. Jesus säger: ” Jag skickar er som får in bland vargar” (Matt 10:16). Utan tänder, utan klor, utan vapen. Den kristne måste vara försiktig och ibland också listig. Detta är dygder som evangeliets logik accepterar. Men aldrig våld. För att besegra det onda får man inte anamma det ondas metoder.

Den kristnes enda styrka är evangeliet. I svåra tider måste vi tro att Jesus står framför oss och aldrig upphör att vara hos sina lärjungar. Förföljelsen motsäger inte evangeliet utan är en del av det. Om de har förföljt vår mästare, hur kan vi då hoppas att vi skall få slippa kampen? Men mitt i stormen får den kristne inte förlora hoppet och känna sig övergiven. Jesus ger mod åt sina lärjungar och säger: “På er är till och med hårstråna räknade” (Matt 10:30). Inget av människans lidanden, inte ens de minsta och mest fördolda, är osynligt inför Guds ögon. Gud ser, och säkert beskyddar han. Han skall befria. Mitt ibland oss finns nämligen någon som är starkare än det onda, starkare än maffian, än dunkla ränker, än den som spekulerar på desperata människors bekostnad, som krossar och förtrycker andra... Någon som alltid lyssnar till rösten från Abels blod, som ropar från marken.

De kristna måste alltså alltid stå på “andra sidan” gentemot världen, den sida som Gud har valt. De skall inte vara förföljare utan förföljda; inte arroganta utan ödmjuka; inte sprida missuppfattningar utan vara trogna sanningen; inte vara övermäktiga utan hederliga.

Denna trohet mot Jesu stil – som är en hoppets stil – ända till döden, kallade de första kristna med ett vackert namn: “martyrium”, vilket betyder “vittnesbörd”. De kunda ha använt många andra ord: hjältemod, uppgivelse, självoffer. I stället kallade de första kristna det med ett namn som doftar av lärjungeskap. Martyrerna lever inte för sig själva, de kämpar inte för att tvinga på andra sina idéer, och accepterar att dö bara av trohet till evangeliet. Martyriet är inte ens det kristna livets högsta ideal, för ovanför det står kärleken till Gud och till nästan. Det säger tydligt aposteln Paulus i sin hymn om kärleken till Gud och nästan: “Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit” (1 Kor 13:3). För de kristna är det en avskyvärd tanke att de som utför självmordsattentat kan kallas ”martyrer”: inget i deras död kan liknas vid inställningen hos Guds barn.

Ibland, när vi läser berättelserna om alla martyrer i forntiden och idag – som är fler än martyrerna under kyrkans första tid -, blir vi överraskade över den styrka med vilken de mötte sina prövningar. Denna styrka är ett tecken på det stora hopp de bar på: det vissa hoppet att inget och ingen kunde skilja dem från Guds kärlek, som han ger oss i Jesus Kristus (jfr Rom 8:38-39).

Må Gud alltid ge oss den styrka vi behöver för att vara hans vittnen. Må han låta oss leva i det kristna hoppet, särskilt i det fördolda martyriet att med kärlek göra det goda och våra plikter varje dag. 








All the contents on this site are copyrighted ©.