2017-06-06 12:09:00

Hela påvens katekes - det kristna hoppet 23. Emmaus, hoppets väg


Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 24 maj talade påven om Jesu möte med lärjungarna på väg till Emmaus. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

Det kristna hoppet – 23. Emmaus, hoppets väg

Idag tänkte jag stanna upp inför berättelsen om de bägge lärjungarna i Emmaus, som Lukasevangeliet berättar om (jfr 24:13-35). Låt oss föreställa oss denna scen. Två män vandrar besvikna och sorgsna. De är övertygade om att de lämnar bakom sig bitterheten i ett misslyckande. Före den påsken var de fulla av entusiasm. De var övertygade om att dessa dagar skulle bli avgörande för deras förväntningar och för hela folkets förhoppningar. De hade överlämnat sina liv åt Jesus, som tycktes vara framme vid den avgörande striden. Nu skulle han visa sin makt, efter en lång period av förberedelse och fördoldhet. Detta var vad de väntade sig. Och så blev det inte.

De bägge pilgrimerna bar på ett uteslutande mänskligt hopp, som nu krossades. Korset som rests på Golgata var det mest vältaliga tecknet på ett misslyckande som de inte hade förutsett. Om den där Jesus verkligen var så som Gud ville, var det tvungna att dra slutsatsen att Gud var maktlös, försvarslös i våldsverkarnas händer, oförmögen att göra motstånd mot det onda.

Denna söndagsmorgon flyr de därför från Jerusalem. I sina ögon har de ännu Jesu lidande och död, och i själen brottas de med dessa händelser under sabbatens påtvingade vila. Påskhögtiden skulle bli början på befrielsen och stället blev det deras livs mest smärtsamma dag. De lämnar Jerusalem för att bege sig någon annan stans, till en stillsam by. De ser ut som människor som vill avlägsna et smärtsamt minne. De är alltså på väg, och de vandrar sorgsna. Denna scen, vägen, var redan viktig i evangeliernas berättelser, och nu blir den det än mer, när man börjar berätta kyrkans historia.

Jesu möte med de bägge lärjungarna tycks vara en ren slump. Det ser ut som ett av livets många tillfälliga möten. De bägge lärjungarna vandrar tankfulla, och en okänd man närmar sig. Det är Jesus, men deras ögon förmår inte känna igen honom. Då börjar Jesus sin ”hoppets terapi”. Det som sker på denna väg är en hoppets terapi, och det är Jesus som genomför den.

Först och främst frågar och lyssnar han. Vår Gud är inte en Gud som tränger sig på. Även om han redan vet varför de där bägge är så besvikna, ger han dem den tid de behöver för att undersöka på djupet den bitterhet som drabbat dem. Det leder till en bekännelse som är en refräng i människans tillvaro: “Vi hoppades, men... Vi hoppades, men...” (vers 21). Det finns så mycken sorg, så många misslyckanden i varje människas liv! I grund och botten är vi alla som de där bägge lärjungarna. Ofta har vi hoppats, ofta har vi varit ett steg från lyckan, och sedan har vi fallit till marken besvikna. Men Jesus vandrar med alla modlösa människor som ser ned i marken medan de vandrar. Han vandrar med dem, på ett diskret sätt, och lyckas ge dem nytt hopp.

Jesus talar till dem först och främst genom Skriften. Den som håller Guds bok i handen skall inte möta några historier om att det är lätt att bli en hjälte eller om blixtsnabba erövringskampanjer. Det sanna hoppet är aldrig billigt. Det går alltid genom misslyckanden. Hoppet hos den som inte lider kanske inte ens är hopp. Gud vill inte bli älskad som en krigare som leder sitt folk till seger och förintar sina fiender i ett blodbad. Vår Gud är ett svagt ljus som brinner en kall och blåsig dag, och hur skör hans närvaro än kan förefalla i denna världen, har han valt den plats som alla vi andra föraktar.

Sedan upprepar Jesus för de bägge lärjungarna eukaristins avgörande gest: han tar brödet, välsignar det, bryter det och delar ut det. I denna rad av gester, finner vi där inte hela Jesu historia? Och finns det inte i varje eukaristi också tecknet på vad kyrkan skall vara? Jesus tar oss, välsignar oss, ”bryter” vårt liv – för det finns ingen kärlek utan offer – och ger det till andra, till alla.

Jesu möte med de bägge lärjungarna i Emmaus är helt kort. Men det rymmer hela kyrkans öde. Det berättar att den kristna gemenskapen inte lever instängd i en befäst borg utan vandar i sin naturliga miljö som är vägen. Och där möter den människorna, med deras hopp och besvikelser, som ibland kan vara tunga. Kyrkan lyssnar till allas berättelser, så de kommer fram ur det personliga samvetets skrivn. Sedan erbjuder hon Livets Ord, kärlekens vittnesbörd, en kärlek som är trogen till det yttersta. Och då börjar människornas hjärtan brinna av hopp igen.

Vi har alla haft svåra och mörka stunder i vårt liv, stunder när vi vandrade sorgsna, tankfulla, utan horisonter, med inget annat än en mur framför oss. Och Jesus är alltid bredvid oss för att ge oss hopp, för att värma vårt hjärta och säga: ”Gå vidare, jag är med dig. Gå vidare”. Hemligheten hos den väg som leder till Emmaus är denna: även det ser ut som motsatsen förtsätter vi att vara älskade, Gud upphör inte att älska oss. Gud skall alltid vandra med oss, alltid, också i de mest smärtsamma stunderna, också i våra misslyckanden. Där är Herren. Och detta är vårt hopp. Låt oss gå vidare med detta hopp! För han är bredvid oss och vandrar med oss, alltid!








All the contents on this site are copyrighted ©.