Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 21. Jesaja 40: “Hoppets moder”

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 10 maj talade påven om Jungfru Maria som hoppet smoder. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

I denna vandring genom katekeser om det kristna hoppet skall vi idag se på Maria, hoppets moder. Maria har gått genom mer än en natt under sin vandring som moder. Redan när hon nämns för första gången i evangeliernas historia framträder hon som en person i ett drama. Det var inte lätt att svara ”ja” på ängelns inbjudan. Ändå svarar denna kvinna i sin första ungdom med mod, fast hon inte visste något om vilket öde som väntade henne. I den stunden ser vi Maria som en av vår världs många mödrar, som kan vara extremt modiga när det gäller att ta emot i sitt sköte en ny människa som skall födas.

Detta “ja” är det första steget på en lång lista av lydnad som följer hennes väg som moder. I evangelierna framträder Maria som en tystlåten kvinna, som ofta inte förstår helt och fullt vad som sker omkring henne, men som mediterar över varje ord och händelse i sitt hjärta.

I denna inställning ser vi en särskilt fin del av Marias psykologi: hon är inte en kvinna som blir deprimerad inför livets ovisshet särskilt när inget verkar gå som det skall. Hon är inte heller en kvinna som protesterar våldsamt och förbannar livsödet som ofta visar oss ett fientligt anlete. I stället är hon en kvinna som lyssnar. Glöm inte att det finns ett viktigt band mellan hopp och lyssnande, och Maria är en kvinna som lyssnar. Maria tar emot tillvaron så som den är given, med sina lyckliga dagar men också med sina tragedier som vi aldrig skulle ha velat möta. Ända till Marias mörkaste natt, då hennes son spikas fast på korsets trä.

Fram till den dagen hade Maria nästan försvunnit från evangeliernas berättelser. De tycks antyda att hennes närvaro sakta fördunklas, att hon står stum inför mysteriet hos en Son som lyder sin Fader. Men Maria framträder på nytt i den viktigaste stunden, då en stor del av vännerna skingrats av rädsla. Mödrar sviker inte, och i den stunden, nedanför korset, kan ingen av oss säga vilket lidande som var värst: det hos en oskyldig man som dör på korset, eller lidandet hos en moder som följer sin sons sista stunder i livet. Evangelierna är lakoniska och extremt diskreta. De anger bara ett med ett enkelt verb att modern var där: hon ”stod” (Joh 19:25). Hon stod. De säger inget om hennes reaktion, om hon grät eller inte grät, inte ens ett penseldrag för att beskriva hennes lidande. Dessa detaljer har fyllts ut av fantasin hos diktare och målare som gett oss bilder som trätt in i konst- och litteraturhistorien. Men evangelierna säger bara: hon ”stod”. Hon stod där, i den svåraste stunden, i den grymmaste stunden, och led med si son. Hon ”stod”.

Maria “stod”, hon var helt enkelt där. Åter ser vi den unga kvinnan från Nasaret, vars hår grånat med årens gång, som ännu har att göra med en Gud som man inte kan göra annat än att ta emot, och med ett liv som nått till det tätaste mörkrets tröskel. Maria ”stod” i det täta mörkret, men hon ”stod”. Hon gick inte sin väg. Maria är där, troget närvarande, varje gång när det gäller att hålla ett ljus levande där det är dis och dimma. Inte ens hon känner till det öde av uppståndelse som hennes son i den stunden skulle öppnar för alla oss människor. Hon är där av trohet mot planen hos den Gud vars tjänare hon sade sig vara den första dagen hon kallades, men också på grund av instinkten hos en moder som helt enkelt lider, varje gång som där finns en son som genomgår ett lidande. Mödrarnas lidande: vi har alla lärt känna starka kvinnor som har fått ta itu med mycket lidande hos sina barn.

Vi återfinner henne på kyrkans första dag, hon som är hoppets moder, mitt i denna gemenskap av så bräckliga lärjungar: en hade förnekat, många hade flytt, alla hade de blivit rädda (jfr Apg 1:14). Men hon stod där, på det mest normala sätt, som om det var något helt normalt: i den första kyrkan som omsveps av uppståndelsens ljus, men också av de första darrande steg den skulle ta i världen.

Därför älskar vi henne alla som en moder. Vi är inte föräldralösa: vi har en moder i himlen, som är Guds heliga moder. För hon lär oss att vänta, också när allt tycks meningslöst. Hon förlitar alltid på Guds mysterium, också när han tycks bli osynlig på grund av allt ont som finns i världen. Må Maria, den moder som Jesus har gett oss, i svåra stunder alltid kunna säga till vårt hjärta: “Res dig! Se framåt, se mot horisonten”, för hon är hoppets moder.