Hela påvens katekes - Det kristna hoppet 20. “ jag är med er alla dagar till tidens slut”

Påven Franciskus fortsätter sin trosundervisning om det kristna hoppet under onsdagarnas allmänna audienser. Onsdagen den 26 april talade påven om hoppet att aldrig lämnas ensamma. Här följer hela påvens katekes översatt av Olof Brandt.

“Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20). Dessa Matteusevangeliets sista ord för tanken till den profetiska förkunnelse vi finner i dess början: ”Man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss)” (Matt 1:23; jfr Jes 7:14). Gud skall vara med oss, alla dagar, ända till tidens slut. Hela evangeliet ryms mellan dessa bägge citat, ord som förmedlar Guds mysterium. Hans identitet är ”att vara med”: han är inte en isolerad Gud, han är en Gud-med, särskilt med oss, med människan. Vår Gud är ingen frånvarande Gud som kidnappats av en avlägsen himmel. Han är en Gud som älskar människan så ömt att han inte förmår skilja sig från henne. Vi människor är bra på att klippa av band och riva broar. Inte han. Om vårt hjärta svalnar fortsätter hans att brinna. Vår Gud följer oss alltid, också om vi olyckligtvis glömmer bort honom. På gränsen som skiljer otro från tro är det avgörande att upptäcka att man älskas och åtföljs av vår Fader, att man aldrig lämnas ensam av honom.

Vår tillvaro är en vallfärd, en vandring. Också de som drivs av ett rent mänskligt hopp erfar horisontens förförelse som driver dem att utforska världar som de ännu inte känner. Vår själ är en själ på resa. Bibeln är full av berättelser om pilgrimer och resenärer. Abrahams kall börjar med denna befallning: ”Lämna ditt land” (1 Mos 12:1). Patriarken lämnar då den del av världen som han kände väl och som var en av civilisationens vaggar på den tiden. Allt talade för att hans resa var meningslös. Ändå ger Abraham sig av. Man blir inte mogna män och kvinnor om man inte känner horisontens lockelse: gränsen mellan himmel och jord som begär att nås av ett folk av vandrare.

Under sin vandring i världen är människan aldrig ensam. Särskilt den kristna människan känner sig aldrig övergiven, för Jesus lovar inte bara att vänta på oss vid vår långa resas slut, utan också att vara med oss varje dag.

Hur länge skall Gud fortsätta att bry sig om människan? Hur länge skall Herren Jesus, som vandrar med oss, bry sig om oss? Evangeliets svar lämnar inget utrymme för tvivel: till tidens slut. Himmel och jord skall förgås, mänskliga förhoppningar skall grusas, men Guds ord är större än allt och skall inte förgås. Och han skall vara Gud med oss, Guden Jesus som vandrar med oss. Det skall inte finnas en dag i vårt liv då Guds hjärta inte skall bekymra sig för oss. Han bryr sig om oss, och vandrar med oss. Varför gör han det? Helt enkelt för att han älskar oss. Och Gud skall säkert se efter alla våra behov, han skall inte överge oss i prövningens och mörkrets tid. Denna visshet vill ta sin boning i vår själ för att aldrig slockna. Någon kallar den ”Försynen”. Det vill säga Guds närhet, Guds kärlek, Gud som vandrar med oss kallas också ”Guds försyn”. Han tar hand om vårt liv.

Det är ingen slump att det finns en kristen symbol för hoppet som jag tycker mycket om: ankaret. Det uttrycker att vårt hopp inte är något vagt. Det skall inte blandas ihop med de föränderliga känslorna hos dem som vill förbättra denna världen med sin egen viljestyrka. Det kristna hoppet har nämligen sina rötter inte i framtidens lockelser utan i vissheten om vad Gud har lovat och förverkligat i Jesus Kristus. Han har lovat att han aldrig skall överge oss. Inledningen av varje kallelse är ”följ mig”, och så lovar han att alltid gör före oss. Varför skulle vi då vara rädda? Med detta löfte kan de kristna gå vart som helst. Också när vi går genom skadade delar av världen där det inte går bra är vi bland dem som också där fortsätter att hoppas. Psaltarpsalmen säger: ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig” (Ps 23:4). Det är just där det är mörkt som man måste tända ett ljus. Låt oss återvända till ankaret. Vår tro är ankaret i himlen. Vårt liv är förankrat i himlen. Vad måste vi göra? Hålla fast vid repet: det är där hela tiden. Och vi kan fortsätta framåt för vi vet att vårt liv har ett ankare i himlen, på den strand dit vi skall anlända.

Ja om det enda vi kunde lita på var våra egna krafter skulle vi ha alla skäl till att vara besvikna och känna oss besegreade, för världen gör ofta motstånd mot kärlekens lagar. Den föredrar ofta egoismens lagar. Men om vissheten att Gud inte överger oss överlever i oss, vissheten att Gud älskar oss och denna värld ömt, då förändras genast perspektivet. “Homo viator, spe erectus” [den resande människan är en människa som står upp], sade man under antiken. Längs vandringen hjälper Jesu löfte “jag är med er” att stå upp, i hopp, i förtröstan på att Gud är god och redan arbetar på att förverkliga vad som tycks mänskligt sett omöjligt, för ankaret är där, på himlens strand.

Det heliga folket som är troget Gud är människor som står upp, homo erectus, och vandrar, homo viator, i hoppet. Och vart det än går, vet det att Guds kärlek har gått före. Det finns ingen del av världen som kan dra sig undan den uppståndne Kristi seger. Och vilken är den uppståndne Kristi seger? Det är kärlekens seger.